Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1894 - I dockteatern, af Alfhild Agrell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894
IDUN 427
»»’* *««,
do^teatern.
I
dörren till dockteatern, som låg midt i badhus-
parken, stod en liten gosse och såg melankoliskt
ut öfver den solhettade sandplanen utanför bad-
huset, genom hvars under middagshvilan öppnade
fönster vattenångorna tungt vältrade sig fram.
Det var en helt ynklig liten människovarelse,
som stod där och hoppade i den bjärtgula dörren,
en vana han tagit sig under de långa, iskalla nätterna
på Paris gator, och som han sedan dess behållit.
I verkligheten var Gus åtta år, men såg inte ut att
vara mer än sex. Ansiktet var gult oclï hoptorkadt,
händerna vissna, och den lilla kroppen, som afteck-
nade sig under den söndriga lärftsblusen, sorgligt
afmagrad och smutsig. Och ändå hade Gus haft
sin glansperiod, det mindes han tydligt och ändå
otydligt, som när man minnes en vacker dröm.
I den drömmen fanns en ung, vacker mamma,
som var så fin, så fin, och som alltid grät, när hon
var ensam, och alltid skrattade, när hon var med
andra. Där fanns också så snälla, snälla herrar,
som gåfvo honom slantar, läto honom sjunga visor och
dricka vin. — Ja, ibland mindes han också en liten
häst och en sammetsblus, men det var något Gus
ansåg vara så onaturligt, att han nästan skämdes tro,
att de varit hans. Så kom den där underliga svarta
vagnen och tog mamma — det var alldeles fullt
med folk, som bar bort alla möbler — Gus var så
rädd. Han satt i en skrubb och grät. Och så fick
han komma in till grannarna — men de voro så
onda på honom jämnt. Då sprang han bort. —
Här brast alltid tråden af Gus’ erinringar. Hans
kringirrande gatulif var någonting så hemskt, att
han aldrig kunde ge form åt det. Han mindes bara
mörkret — det förfärliga mörkret, som tog honom
på nätterna ; — om dagarne gick det bättre — litet
bättre! — Men han var ständigt rädd, så för-
färligt rädd. Det var då, nu två år sedan, som
hans nuvarande herre fann honom en natt, hop-
krupen i en portgång, halfdöd af svält och kyla.
Ibland saknade Gus sitt usla lif på Paris gator
lika lidelsefullt, som han saknade sin vackra dröm,
men han hade fått nog af att springa bort. Han
tordes inte. Här hade han ändå tak öfver hufvudet,
och när han på nätterna sträckte ut armarna, kunde
han »känna väggar» — och det var så tryggt; —
och så fick han mat mest hvar dag — och när
husbond’ inte druckit allt för mycket, slog han heller
inte så hårdt. — Och så hade han ju... Här drog
ett litet leende öfver de vissna dragen, ett litet
hemlighetsfullt leende, som plöjde djupa linier i de
infallna kinderna, men som ändå för ett ögonblick
kom honom att se ut som ett verkligt och som ett
lyckligt barn.
Men solskenet i det lilla ansiktet var kort. I dag
var det en så svår dag! Recetten hade varit ovan-
ligt god i går, på söndagen, husbond’ hade varit
borta »på fest» hela natten, och nu låg han på
scenen och sof, utan att det lyckades Gus att få lif
i honom. Och han måste bli vaken ! Det var repre-
sentation klockan tre, och hela truppen var oklädd,
och trädgården skulle målas om till en stad — och
— ja, det var för svårt alltsammans!
Gus hoppade allt ifrigare, men ingen råd såg han
ändå! Tänderna skallrade, när han tänkte på hvad
stryk han skulle få, om han nödgades att ställa in
representationen — en première till. Redan för en
vecka sedan hade ju Gus klistrat upp stora, puffande
affischer på trädstammarne, och flere af biljetterna
voro sålda »i förköp». Nej, han måste ha honom
vaken ! Beslutsamt öppnade Gus dörren till scenen och
trädde in. På golfvet låg en omkring fyrtifem års
man, fullt påklädd, och sof drinkarens döda sömn.
Ansiktet var rödt och uppsvullet, men dragen regel-
bundna och vackra, håret tätt och lockigt, figuren
ståtlig, ehuru med en tydlig början till pussighet.
På människor ha börjat en teaterbana under
lyckligare förhållanden än »vackre Guichet». Han
hann knappt mer än visa sig på scenen, förrän
han var blifven alla kvinnors gunstling, och som
han till sina personliga företräden äfven var ut-
rustad med en vacker organ, ett kolossalt minne
och en rent häpnadsväckande härmningsförmåga,
dröjde det icke länge, förrän han blef utropad som
ett fenomen och som en stor artist. Men Guichet
tyckte inte om att vara en stor artist. Medan »hela
Paris» låg i brinnande dispyt om hans rättighet att
i minsta detalj imitera Rossis Hamlet, bröt han af
en nyck sitt kontrakt och började gastera i lands-
orten. Sedan hade det med svindlande fart gått
»resan utför». Teaterdirektörer, hvilka förstodo,
hvilken utilitet han var, försökte förgäfves hålla
honom uppe; beundrare och beundrarinnnor af hans
konst likaså. Hans mor, som ansåg honom vara
den bästa människa och den största artist på jorden,
skickade honom alla sina besparingar — hans syster
offrade sin hemgift för samma mål. I ett anfall af
sällsynt praktiskhet köpte han för deras sista medel
en dockteater, och sedan dess kände han sig som
den lyckligaste människa på jorden. Inga band,
inga pliktpengar — inga förföljande vaktmästare,
inga skyldigheter — bara rättigheter, och en trupp,
som aldrig knystade! Det var just i hans smak. Han
bief en första klassens »direktör». Han kunde »slå
i sig» hur många roller som helst, och att härma
alla dessa olika röster roade honom. Men det fatta-
des »någonting». Ett någonting, som kunde för-
rätta allt det arbete, som han afskydde, »ett någon-
ting», som ingenting kostade och ändå alltid var
nöjdt. Men det var inte lätt att finna. Det var
då han träffade på Gus och af ett slags medlidande
plockade upp honom, som man plockar upp en skräp-
sak, inte god nog att taga reda på och inte nog
dålig att låta ligga kvar! Det var först senare han
kom att tänka på, att han i Gus just funnit hvad
han behöfde. Om Guichet hade vetat, hur mycket
han slog barnet, hade han kanske hejdat sig, ty,
lik de flesta människor af hans temperament, var
han egentligen inte elak, men det visste han aldrig.
Med sitt rus hade han också sofvit bort minnet af
hvad som passerat, och när han var nykter, rörde
han honom aldrig — men det hände så sällan.
Ibland, när han var i sitt sentimentala stadium,
brukade han hålla långa loftal öfver pysen inför
sina supbröder, skryta med, ’hvilken kvick och begåf-
vad pojke det var — bråddes på honom — ty vid
sådana tillfällen trodde han fullt och fast, att Gus
var hans son. Ja, det hände till och med ibland,
att han köpte leksaker med sig hem, men när han
då, i stället för den påräknade glädjen, fick se Gus
förskrämda min, blef han ursinnig. Men stackars
Gus hade all orsak att känna sig förskrämd, ty
han hade redan räknat ut, att för hvar gång hus-
bond’ gaf honom något,’ansåg han sig ha rättighet
att slå honom dubbelt efteråt — och så fick han
aldrig behålla sina gåfvör. När »humöret kom på»,
brukade husbond’ alltid kasta ut dem genom fönst-
ret, och hotelsen att låta Gus följa efter gjorde
inte saken lättare.
Nu stod emellertid »någontinget» inför sin fruk-
tade herre.
De små händerna öppnade och knöto sig konvul-
siviskt och pannan var fuktig af kallsvett: han kände
sig ohjälpligt rädd! Men så tog han beslutsamt ett
glas vatten och kastade innehållet i ansiktet på den
sofvande.
En liten ryckning var den enda verkan han lycka-
des att åstadkomma. Men så fick han en inspiration.
Om han skulle kunna klä dockorna själf!
Han var visserligen »vid lifsstraff» förbjuden att
röra dem, men kanske skulle husbond’ dm här gången
tycka, att han handlat rätt!
Gus smög sig ut i skrubben, där dockorna för-
varades, och tog med darrande händer fram styckets
bof. Allra djupast innerst i hjärtat var han för-
tjust öfver att en gång »få klä dem själf», något
som han åtrått, ända sedan han första dagen
blef medlem af sällskapet. Men tänk, om han gjorde
något misstag! »Truppen» bestod af fem herrar och
tre damer, af hvilka senare likväl den ena aldrig
uppträdde — och det fast hon var både den yngsta och
den vackraste. Direktören hade en gång, när han
behöfde en brud, köpt henne för en spottstyfver af
■immm 4‘>4-t.
1
mm
mm
&e.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
