Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1894 - I dockteatern, af Alfhild Agrell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
428 IDUN 1894
en annan dockteater. Men hon dugde inte —•
det var något fel i mekaniken. I stället för att,
som sig borde, flyga sin brudgum om halsen, nöjde
hon sig med att göra två små tafatta armrörelser,
och när det gällde att sätta sig i hans knä, nekade
hon bestämdt. Naturligtvis borde direktören ha
blifvit rörd öfver så mycken kvinnlig blygsamhet,
men i dess ställe hlef han så ursinnig, att han, midt
under brinnande representation, kastade henne i
väggen. »Vackra Kosa», hon hette Kosa, »låg all-
deles död en lång stund och bara surrade» (som
Gus brukade tänka sig saken), men sedan dess nekade
hon äfven att böja på hufvudet. Hon hade blifvit
för djupt sårad i sin artistiska värdighet. Och med
detta var hennes bana som aktris afslutad. Guichet
talade visserligen ibland om att »låta laga kräket»,
men det blef aldrig af, och under tiden fick hon
följa med »bäst det föll sig» — ibland insvept i
ett tidningspapper — ibland inte insvept alls. Att
hennes hvita bruddräkt det oaktadt alltid var fraîche,
hennes små strumpor och skor alltid rena och det
ljusa håret alltid glänsande och vackert lockadt,
torde ha förvånat hennes herre, om någonting hade
kunnat förvåna honom annat än att natten aldrig
var nog lång och absinten aldrig nog stark.
Gus kastade en öm blick på den tredskande bru-
den, torkade omsorgsfullt bort ett par dammkorn från
hennes släta panna och tog så i tu med påklä-
dandet.
Bofven erbjöd inga svårigheter. Han skulle natur-
ligtvis ha slängkappan, bruna skägget och slokhatten,
för det hade alla bofvarne, men sedan! Stycket
hette: »Den straffade tjufven». Till följd af någon
slags oklar idéförbindelse tog Gus nu ihop’■med
länsmannen, men han märkte snart, att det inte var
lika lätt att handskas med en lagens representant
som med mänsklighetens utskum. För det första:
skulle han vara klädd i uniform eller inte? Husbond’
hade aldrig repeterat i kostym. Tänk, om han
inte skulle ha uniform! Skulle han vara fet eller
spela utsvulten? Det brukade ju barnen tycka vara
så roligt. Ibland undrade Gus, hvarför de tyckte
att det var så roligt. Det var inte roligt alls att
svälta — det mindes han! Det sved så rysligt —
och så drogs man ihop. För att nu vara säker att
inte göra någon dumhet, beslöt Gus att låta läns-
man både ha uniform och spela utsvulten. Men
det gick inte alls att klä honom. Kocken var som
en säck, och allting annat var så svårt att få på.
Nu slog klockan tre-
Kallsvetten trängde åter Gus i pannan. Nej, det
var ingen annan råd — husbond’ mäste bli vaken.
Han sprang ånyo ut på scenen, försökande att göra
så mycket buller han förmådde, men det- var inte
mycket han förmådde. Då kom en alldeles vild
vrede öfver honom.
Han kastade sig öfver den utsträckta kroppen och
började att slå och sparka den af alla sina krafter.
Först var han förskräckt öfver sitt tilltag, men sedan !
Åh, så roligt det var!
Allt hans dolda hat slog ut som en eldslåga, hvil-
ken oförmodadt får luft. Han tänkte inte längre
på att väcka, han tänkte bara på att slå. Ögonen
blefvo kolsvarta, de tunna, blekröda läpparna drogo
sig tillbaka, så att de små, hvita tänderna blottades.
Ingen hade någonsin talat med Gus om Gud,
ingen hade lärt honom, att man skall älska sina ovän-
ner; också hatade han i den stunden för all den
misshandel han undergått i sitt förtryckta olyck-
liga lif.
Käppen stod i ett hörn — hans käpp! Hej, så
roligt det skulle bli !
Han ryckte till sig käppen och lät slagen hagla
öfver den utsträckta kroppen, som började rycka på
sig som oroad af myror.
Hej så roligt det var!
Svetten lackade, det insjunkna bröstet flämtade,
men ban slog ändå, skrikande som husbond’ brukade
skrika åt honom :
»Hopp hopp, dansa din hund!» Genom
dörren stirrade dockorna på den ovanliga
scenen. Herrn, husbonden, utsträckt på
^golfvet och »någontinget», slafven, med käppen
tf/i hand, skrikande, dansande, slående som en besatt.
’ »Hvad nu, din byting,» sa i detsamm^ en grof,
! men godmodig basröst, »jag tror du slår din
husbonde?»
Det var biljettförsäljaren, som kom. Den elaka
glädjen i Gus ansikte slocknade, käppen föll till
golfvet, och han började att darra i alla leder.
»Jag bara försöker väcka honom,» mumlade
han skyggt.
»Snygg väckning!» brummade den nykomne, en
stor grof karl med godt ansikte, »fast på det hela
\-rfaget...» Kesten dog bort i ett nytt brummande.
»Se så, upp herr Guichet!» ropade han sedan. Med
ett enda tag af sina starka armar lyfte han upp den
sofvande samt ställde honom mot väggen.
»Vet ni inte hvad klockan är?»
Nu kommo några ruskningar så våldsamma, att
Guichet halft omedvetet tog sig om hufvudet som
för att hålla det på sin plats. Några omilda, nästan
skadeglada doppningar i ett handfat, fylldt med
vatten, fullbordade väckningen. Men när Guichet
fattade sammanhanget, blef han ursinnig.
»Hvarför har du inte väckt mig!» röt han åt Gus,
»men vänta, du ska nog få ditt!»
Två minuter senare var hela teatern i uppror.
Med fyra streck hade ett lusthus blifvit framtrolladt
i trädgården: det fick ersätta stad. Tjufven, som
den olycklige Gus klädt i slängkappa, skulle alls
inte ha någon slängkappa förrän i andra akten —
i den första skulle han spela sprätt. Länsmannen
skulle vara trind, men fick lof att spela uthungrad,
hökaren, den bestulne, som skulle ha knäbyxor och
skor, högst nödvändiga för förvecklingen, fick upp-
träda i ridstöflar, som han burit sedan föregående
dag. Guichet arbetade, så han var blodröd, men
inhägnaden var redan fylld af små otåliga spekta-
törer. Det var tydligt, att hjältinnan, som ännu i
fullkomligt oskyldighetstillstånd hängde på sin spik,
skulle nödgas uppträda i en kostym så lätt att. . .
ja, med ett ord så lätt, att det rakt inte var möjligt.
»Det är ingen annan råd,» sade slutligen Guichet
buttert, »ta hit det där åbäket Kosa! Det får gå
som det kan.»
Men Gus bara stirrade.
»Hör du inte!» röt hans herre.
»Jo — men —» stammade Gus, »hon är ju —
hon är ju inte —»
Guichet gaf honom en blick och ryckte till sig
dockan, det var hans enda svar, och så flög ridån
höjden. Aldrig hade barnen haft så roligt förr!
De skrattade »så de kunde dö» åt länsmannen, som
fullkomligt skramlade i sina vida kläder, och när
»vackra Rosa» i sin hvita bruddräkt kom in och
serverade kaffe (hon var hökarens dotter), tog jublet
ingen ände.
Man fick veta, »att hon ständigt gick klädd i
bruddräkt för att kunna gifta sig när som helst,»
och hvad hennes orubbligt stela hals och små tafatta
armrörelser angår, så gjorde de fullkomlig furor.
De små spektatörerna applåderade, bara hon visade
sig, och att hon, såväl som alla dockorna för öfrigt,
talade med hes basröst, bara förhöjde nöjet.
Det blef med ett ord en fullkomlig triumf, som
nådde sin höjd i femte akten, när den otroligt listige
tjufven ändtligen blifvit gripen af den än listigare
länsmannen och utom scenen afstraffades af dennes
skoningslösa käpp. Aldrig hade en docka skrikit
så naturligt förr.
»Herre, söta herre, förlåt mig! Förlåt — aj !
Söta herre — förlåt — jag ska aldrig mer — För-
låt! Aj!»
Resten dog bort i ett skärande ångestskri.
»Bravo I Om igen! Låt honom skrika om igen ! »
ropade barnen. Men den kraftfulle biljettförsäljaren
rusade in. En kort brottning hördes — dörren till
parken rycktes upp, länsmannens käpp flög genom
luften. Sedan skrek inte tjufven mer. På kvällen
fanns det knappt något hem, där icke »Den straffade
tjufven» repeterades, men skrika som den rätte
kunde ingen. »Till det fordrades öfning,» sade
mödrarna, och de hade rätt.
På sin usla bädd i dockteatern låg Gus och
stirrade ut i mörkret. Han kände inte, hur öm och
sönderslagen hans stackars lilla kropp var, han kände
bara ett:
Rosa skulle spela!
Det var en sådan svidande, förfärlig sorg. Rosa
skulle spela!
Han satte sig upp och tog med händerna kring
det värkande hufvudet.
Rosa skulle spela ! — hvar dag nu, hade husbond’
sagt — och sedan skulle hon nog bli lagad och
läsas in i stora kistan med den öfriga truppen, och
så skulle nog husbond’ klä henne själf — och så
skulle Gus aldrig, aldrig mer få rå om henne »all-
deles för sig själf» — aldrig få somna med henne
på armen mera — aldrig få tala med henne om
mamma mera — icke ha någon enda människa på
hela jorden, som höll af sig mera —■ ty Kosa liöll
af honom — det gjorde hon. Här brusto snyftnin-
garna löst. Han grät så lidelsefullt, så öfvergifvet,
som bara ett barn, hvilket känner sig vara^ beröf-
vadt allt, kan gråta.
I ett anfall af ånger öfver sin brutala och, som
han snart insåg, orättvisa bestraffning hade Guichet
lämnat dörren till teatern öppen och gifvit Gus lof
att få komma efter på kaféet, »så skulle han få
något starkt och godt.» Därtill hade han gifvit honom
en hel frane och lofvat honom en ny blus — kanske
af sammet, bara han var »duktig karl» och inte grät
mera. Men Gus hade hvarken hört eller förstått.
Det surrade i honom alldeles som i stackars Kosa
den där gången när hon låg död. Han kunde hvar-
ken röra sig eller tänka. Ännu sent på kvällen
låg han orörlig i sitt hörn. Han försökte allt ifrigare
att tänka ut något, han måste tänka ut något, men
han kunde inte. Han kunde bara känna, känna ett:
Rosa skulle spela! Rosa skulle spela!
Det var som om det stora mörkret tagit honom
igen — det stora, ohyggliga, svarta mörkret. Slut-
ligen vid tiotiden reste han sig darrande och hutt-
rande upp, drog undan gardinen och såg ut. En
tanke hade slutligen arbetat sig fram i hans heta
hjärna. Det var en mild juninatt och fullt månsken.
Ett litet belåtet leende drog öfver det vissna an-
siktet, när han såg, hur ljus vägen var. Så öppnade
han sakta dörren till dockornas skrubb och trädde in.
Dagen därpå lästes på anslagstaflan samt på alla
lämpliga trädstammar ett tillkännagifvande om, att
en åtta års gosse, som såg yngre ut och var klädd så
och så, försvunnit från dockteatern, antagligen
medförande en större docka, klädd som brud. Heder-
lig vedergällning etc. etc. Men ingen hade sett
honom.
Guichet skaffade sig en häst och for omkring i
grannskapet, men med lika litet resultat.
Hösten kom. Den moderna badorten blef så
småningom tom på folk, och dockteatern hade
försvunnit för längesedan.
Från trädstammarna fladdrade ännu fragment af
tillkännagifvandet om den försvunne gossen, men
ingen tänkte på honom vidare.
Då lästes en dag i platsens tidning:
»Underligt fynd.
Man har i en bergsskrefva funnit liket af en liten
g03se och i hans armar, omsorgsfullt insvept i en
gammal tröja,- en större docka i bruddräkt. Märken
f»j . .. ; 1 . „ J ^1 MAnno Vi «» v» 4VvT»ril i nrnror* off.
efter misshandel finnas. Månne här föreligger ett
brott? Ifriga spaningar pågå.»
Kort därefter sålde Guichet, af fruktan för efter-
spaningar, sin dockteater, och sedan gled han
hastigt utför de sista stegen, som föra till de glömdas
värld. Men ännu hände det, att han, bland sup-
kamrater, på krogar, där brottet trifdes lika väl
som lasten, grät öfver »pysen, enda glädjen, barnet
som han förlorat och som han älskat så högt.»
Men till brott kunde ingen locka honom. I sam-
vetet satt en tagg, som höll det öppet. Kanske var
det »någontingets» underliga mission här på jorden!
Alfhild Agrell.
(Illustratör: Viktor Andrén).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
