Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1894 - Snö, af Helena Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN
J
ag vandrar genom snön, som täckt alla
vägar. Öfver alla gärdesgårdar, åkrar
och diken har det fallit snö. Den ligger
som mjuka kuddar öfver alla uppstickande
buskar. Den hänger som hvita fransar på
granarnas långa grenar, den tynger på tal-
larnas breda kronor och täcker som en
nunneslöja björkarnas späda kvistar. Så-
långt ögat når, ser man bara snö — snö
— snö!
Den har fallit under många, långa dagar
och nätter, tills man icke längre kan se
skillnad på höjder och sänkningar, på vatten
och land. Hela jorden är en enda hvit,
ofläckad, oändlig snömassa.
Här och där synes ett spår i denna en-
formiga hvithet. En hare har skuttat öfver
markerna och här och hvar fallit med sin
mjuka kropp i snön. En räf har smitgit
sig öfver från skogen, och dess spetsiga
hundspår har gjort skarpa och djupa mär-
ken i snöskorpan.
En fågel har slagit sig ned för att söka
ett korn, och märkena efter hans klor se ut
som underligt, mystiskt skriftspråk på snön.
På landsvägen ser man märken efter stora
stöflar eller träskor. Kälkar och slädar ha
dragit långa, blanka ränder efter sig, och på
somliga ställen ser man äfven spår efter
bara fötter, barnafötter, som gått fram öfver
snön. De komma mig att tänka på den
italienske diktarens ord: »Är världen ännu
À ’ \
V"x K
sså ond, att små barna-
l^öttef sköla vanTÜJifja)ak-
n’a öfver snön?»
Men alla spår af män-
niskor försvinna snart,
ty jämnt och sjtändigt
faller mer och mer snö.
Det är, som om den
aldrig ville taga slut.
Jorden är ett enda fläck-
jfritt hvitt, och him-
melen hänger som en
Isäck öfver den.
Det är, som om ett
stort bolster trycktes
djupare och djupare
ned Öfver jorden och
n detta bolster ska-
stora hvita fjädrar
iätt, som ljudlöst
och oändligt falla ner öf-
ver allt.
Jag känner, hur dessa mil-
lioner hvita flingor sväfvaned
och betäcka mig med sitt kalla,
isande fjun, och när de falla på
mina armar och i mitt hår, upp-
lösas de i stjärnor. — Jag lyfter handen
och ser på en af dessa snöstjärnor, hvaräf nu
hela firmamentet är uppfylldt. Det är en liten
kristall af den mest fulländade formation;
ingen bergkristall är formad med mera ma-
tematisk stränghet än denna lilla snöstjärna,
som har skilt sig från de andra millionerna
och nu ligger lätt sväfvande på min arm.
— En enda varm fläkt från min mun, och
den är upplöst i intet!
Jag ser, med hvilken omsorg, med hvil-
ken underbar finhet denna lilla försvinnande
snöflinga blifvit danad, och jag ser från
den ut öfver markerna upp mot himmelen,
hvarifrån de väldiga snömassorna välta ned,
dessa mäktiga härskaror, som eröfrat och
ännu fullständigare skola eröfra hela landet,
och som äro sammansatta af idel sådana
små underbara stjärnor.
Hvar och en af dessa flingor tyckes dö,
när den når marken, och dock är hvar och
en ett plus till den stormakt, som med
oemotståndlig kraft snart skall behärska allt.
Det är tvänne stora motsatser, som man
alltid möter i naturen : en till utseendet
alldeles laglös vildhet, den mest passione-
rade, lössläppta frihet, men dock, midt i
detta, den mest bundna stränghet och den
vidunderligaste omsorg för hvarje liten dels
fulländade skönhet.
Det är en förfärande känsla, man erfar
vid en sådan snöstorms annalkande.—Först
429
faller snön lodrätt, så vrider den sig och
kommer hvirflande nästan horisontalt, och
så lyfter den fallna snön sig från jorden
och möter den nya, som kommer, till dess
allt är ett enda vildt, flygande, ohyggligt
uppror. — Och i detta uppror är hvar och
en af de små snösijärnorna, som falla, ut-
arbetad med samma fina symmetriska nog-
grannhet, som om de skulle användas till
en drottnings smycke och icke drunkna i
snöhafvet.
I detta som i så mycket annat är naturen
människornas läromästare. Vi människor
tro så ofta, att vi kunna åstadkomma något
stort, under det vi försumma allt det lilla,
hvaraf det stora består, ja, det finnes till
och med de, som tro, att ett stort intryck
blott kan frambringas genom att småsaker
med afsikt försummas. Detta kommer af
vår bristande förmåga att kunna förstå det
organiska sammanhanget. Vi fuska i vår
konst, i vårt lif, i vårt arbete. Naturen
fuskar aldrig!
En stor skald har en gång sagt i en dikt
till en skridskoåkare: »Försök aldrig att
vara djärf och elegant, förrän ni är säker,»
— och detta är så sant. Innan man
grundligt känner sitt ämne, kan man ej ha
sin fulla frihet. Innan hvarje liten detalj
har fått sitt fulla värde, verkar icke det
hela. Den våldsamma, imponerande snö-
stormen består af oräkneliga stjärnor, som
ingen ser. De falla, falla natt och dag, och
dessa millioner obetydligheter bilda små-
ningom det afgörande, öfverväldigande re-
sultatet.
Jorden var svart och tom, och den är
nu helt öfvertäckt. Snön har bredt sig
öfver de groende rågåkrarne, så att de kunna
ligga varmt och vänta på vårsolen, det är
slädföre för skogsarbetarne, broar ha bildats
öfver alla vattendrag, — en hel ny värld
har skapats af dessa millioner fallande
stjärnor.
Så falla alla lifvets små ögonblick, alla
de oräkneliga goda inflytelserna öfver oss, tills
de slutligen verkat så starkt, så förändrat
och omskapat oss, att vi blifvit som nya
människor.
Om en människa skulle tänka efter, hvad
som till slut varit afgörande för henne, så
skulle hon nog finna, att det varit de otaliga
små erfarenhetsrönen. Liksom snöstjärnorna
falla ned öfver markerna, så falla goda ord,
milda försonande blickar och leenden, alla
små vänliga tecken på vänskap och del-
tagande ned öfver ett lidande, förhärdadt
hjärta och värmer det som ett mjukt täcke.
Intrycket af en person, ett land, en hän-
delse åstadkommes vanligtvis af en mängd
småsaker, som till sist skapa ett stort oför-
änderligt helt.
Det är så ofta man hör sägas, att man
ej skall fästa sig vid småsaker. Men det
är nu i alla händelser en sanning, att små
obetydligheter belysa hufvudsaken på ett
både uppbyggligt och förfärligt sätt. Hvarje
snöflinga är en del af snöstormen. Ett ton-
fall, ett leende, tårar eller skratt kunna lik-
som i ett ögonblick gifva oss en uppen-
barelse af en hel personlighet.
Sakta, ljudlöst falla dessa ögonblickets
snöflingor, men efter nätter och dagar blifva
de oss öfvermäktiga, och de kunna då öf-
vertäcka vårt hus, vårt hem, vårt hjärta,
så att vi ej mer kunna finna det för snö.
Mest olycksbringande och säkrast af alla
falla dock de snöflingor, af hvilka våra onda
böjelser bestå. En sådan liten flyktig,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
