Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1894 - Snö, af Helena Nyblom - Öfvermakt, af Vilma Lindhé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430 1894
vacker stjärna! Den är ju bara rolig att se
sväfva ned från himmelen. Yi veta nog,
att det är den kalla, dräpande snön, men
en enda liten stjärna! Och vi taga emot
den på vår hand, i vårt hjärta. Men den
följes snart af flere, om vi icke skaka af
den första, och nu växer det sakta och säkert.
Alldeles på samma sätt, kallt och ljud-
löst, växer en lidelse i ett människohjärta.
Allt ser så obetydligt, så märkvärdigt, så
vackert ut i början. Man kan se hvarje
stjärna, som faller, och man kan andas bort
den, om man vill. — Men man vill ej, och
de sväfvande stjärnorna blifva flere och
flere, de falla så lätt och så tätt, de för-
dubbla sig, komma i hundratal, tusenden,
— millioner!
Det är icke längre stjärnor, det är snö-
bollar, — icke längre snöbollar, utan laviner,
och snön störtar i vildt raseri ned från
himmelen, och stormarne jaga den, och den
växer och växer, tills den begrafvit hela
den lefvande naturen, skogar, åkrar och
boningar, tills den har knäckt träden och
täckt vägarne och gjort hela landet till en
hvit, död graf.
Nu minnas vi icke längre den första lilla,
gnistrande stjärnan, som föll, men vi känna
blott, att vi äro begrafna, halft ihjälfrusna
i en ödemark, öfver hvilken stormen tjuter.
Då hjälper det ej alltid att komma med
snöplogen. Snön kan ligga så hård och
packad, att den icke låter maka på sig, och
när ett människohjärta sålunda blifvit täckt
af en våldsam, förhärjande snöstorm, då
märker man först, huru vanmäktig man är,
och att det öfverstiger ens krafter att söka
sig en väg ut ur snölavinen.
Då återstår blott en sak, och det är att
vänta på nya inflytelser. Hvad icke människo-
händer kunna uträtta, det kan himmelens
sol, och sedan den under många, långa vår-
dagar strålat ned på snön, då smälter den
i vårbäckar, och jorden är befriad. —• —
När man säger det ordet: »Fäst dig icke
vid småsaker,» så vill jag därmed endast
förstå, att man ej bör sätta för stort värde
på yttre, materiella saker, som man kan
vänja sig vid att undvara, men däremot vill
jag ingalunda förstå det så, att de millioner
ögonblick, hvaraf lifvet består, skulle vara
likgiltiga. Hvarje ögonblick i lifvet är lika
viktigt som hvarje snöstjärna, som faller,
och det kan blifva afgörande för hela vår
framtid, för hela vår personlighet.
De flesta människor ha utan tvifvel mest
sorger att minnas. Lifvet är nu en gång
sådant, att när det varit bäst, så har det
varit arbete och möda; men det som hjälpt
och tröstat oss alla har varit de många
tusende ögonblick, alla de glimtar af lycka,
som bistått oss att uthärda det svåra. —
De flesta ha dock äfven känt ögonblick af
glädje och tröst. En solstråle, en doftande
blomma, ett vänligt ord, en vacker sång,
berättelsen om, hvad en god människa har
gjort, till och med om vi icke känt henne,
alla sådana ljusglimtar och många andra
äro de glittrande stjärnor, hvilka, om också
blott för ett ögonblick, göra lifvet lyckligt
att lefva. Alla ha sett några sådana stjär-
nor falla ned öfver sig, och de flesta ha
sett millioner. Ett ögonblick förgår snart;
det svinner lika hastigt som snöstjärnan
på ens hand, men ett ögonblick kan vara
underskönt, lika fullkomligt som teckningen
i snöflingan.
Har icke många gånger en enda vänlig
blick, en enda solskensstrimma kunnat hjälpa
IDUN
oss att genomlefva många hårda och mörka
dagar? . . .
Ibland får man nästan en känsla af, att
vi människor här uppe i norden lefva för
mycket i snö.
Det finns ett svenskt ordspråk, som säger
om en person, som förhärdat sig: »Han
måtte allt ha is i magen.» Men ännu van-
ligare är det, att människorna hos oss ha
en hel del is i hjärtat; — eller kanhända
det ej sitter så djupt, utan att det bara är
en isskorpa utanpå?
Nordborna hålla ju så styft på, att en
verklig tillgifvenhet och godhet är så in-
vändig, att man alls icke kan gifva uttryck
åt den, hvarför den också ständigt förblifver
osynlig.
Det är dock något onaturligt i detta, att
man ej kan ge bort ett litet ögonblicks
värme. Det är nästan, som om en människa
skulle säga: »Jag har en utmärkt stämma
och är mycket musikalisk, men jag vill inte
sjunga! »
Man är äfven så sparsam på vänliga ord,
så sparsam på en liten uppmuntrande ytt-
ring, så sparsam på ett litet beröm, och
särskildt mot de unga. Det är en viss för-
näm, döfstum högtidlighet öfver oss, nordi-
ska snömänniskor, som om vi vore glase-
rade af rimfrost och icke kunde öppna
munnen af bara köld. Men när man själf
vet, huru godt ett vänligt ord gör, huru
styrkande och uppfriskande i ens arbete och
sträfvande det är, hvarför då vara så snål
emot andra?
Naturen är icke snål. Regnet kommer,
ösande millioner droppar öfver den torra
jorden, och snöstormen kommer, dansande
med otaliga glittrande stjärnor. Ögonblicken
äro så viktiga och kunna vara så innehålls-
rika. Vi behöfva alla taga noga vara på dem,
och alla borde vi gifva hvarandra många
lyckliga ögonblick, då det ju egentligen är
det enda, som vi människor kunna gifva
hvarandra.
(Illustratör: Jenny Nyström.) HelenCl NybloW.
$f\>ermafct
Skiss af Yilma Lindhé.
S
ocieteten gaf en festföreställ-
ning på teatern »för välgö-
rande ändamål». Säsongen led
mot sitt slut, och det allmänt
kända behofvet af att roa sig
med ovanliga medel och på ovan-
ligt sätt skulle tillfredsställas un-
der barmhärtighetens och män-
niskokärlekens täckmantel.
Pryda mödrar, som med med-
lidsamt förakt yttrat sig om
»aktriser» och varietédivor, sågo
med förtjusning sina döttrar in-
taga deras plats och later, och
blyga unga flickor, hvilkas hjär-
tan klappat af hemlig afund öf-
ver deras triumfer, efterhärmade
dem så godt de kunde, beru-
sade af att åtminstone för en
gång vara i deras ställe och lik-
som de höra applådernas åska
öfver sina hufvuden — vore den
också endast en godtköpsupplaga.
En fanns dock, för hvilken det
hela ej var en lek, och som satt så godt
som sin hela själ, sin framtid, sitt väl och
ve på ett kort, när hon trädde fram och
lät höra sig offentligt.
Det var Cecilia Rehman!
Som ung flicka hade hon väckt uppse-
ende genom sin röst; men efter sitt gif-
termål hade hon lefvat endast för hemmet
och blifvit så godt som glömd, helst hon
ständigt vägrade, när hon ombads att bi-
träda vid någon konsert eller musiktillställ-
ning.
»Min man vill inte,» var hennes ärliga
svar, men denna gång — då det välgö-
rande ändamålet bar ett så klingande stor-
slaget namn, att det blifvit en hederssak
att vara med — var det omöjligt att neka.
Hon hade också gifvit sitt löfte på eget
ansvar.
Det var i en scen ur Carmen, hon upp-
trädde, och hela salongen satt i andlös
spänning, fängslad af tonernas fägring samt
den glöd, det passionerade lif, den glömska
af sig själf och det uppgående i den fram-
ställda personligheten hon ådagalagt.
När hon slutat, låg tystnaden ännu kvar
öfver den lyssnande mängden — så gick
det liksom en susning, en hviskning af
tack och lycka från hvarje hjärta — och
därefter, såsom tolk därför, en åska af
applåder.
Medan alla händer rörde sig och alla
ögon strålade henne till mötes, reste sig en
man från parkett och lämnade sin plats,
och hon, som var föremål för all denna
hyllning, såg endast honom — och under
det bifallet blef allt starkare, bröto hennes
tårar fram, medan hjärtat fylldes af en
smärta utan mått.
* *
&
I den lysande Carmendräkten stod Ceci-
lia inne hos sin man, som gått direkt hem
och låtit henne komma efter bäst hon kunde.
Han satt framför sitt skrifbord, med ryg-
gen emot henne, så att hon ej kunde se
hans ansiktsuttryck — men hon anade det.
Hvad som skulle sägas måste sägas nu
— eller aldrig — hon visste det!
I matsalen utanför var uppdukad en liten
supé för två, och hela hemmet bar den
prägel af förfining och hemtrefnad, som en-
dast kan utgå från en själfull kvinnas hand.
wmM*.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
