Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1894 - Öfvermakt, af Vilma Lindhé
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN 431
»Hugo!»
Han svarade ej.
»Hugo!» kom det ännu varmare och
mera bönfallande.
»Tag af dig den där grannlåten, om du
inte vill, att jag skall bli tokig!» sade han
häftigt, med ännu en blick i spegeln, som
återgaf hennes bild.
»Strax!» svarade hon, utan att röra sig
ur stället.
»Nu är du väl nöjd?» frågade han bit-
tert.
»Jag har visshet!»
»Och den ger dig rättighet att bryta med
allt?»
»Inte bryta, men ...» hon hämtade efter
andan. »Du vet det, jag har sagt dig det!
Det är mäktigare än jag själf — mäktigare
än allt annat! Jag kan inte ...»
Hon föll på knä och gömde sitt hufvud
i hans sköte, och han såg ned på detta så
oändligt kära hufvud, medan den stränga,
hårda blicken i hans ögon allt mera träng-
des tillbaka för ett uttryck af ömhet och
smärta.
»Du vet, att jag redan som flicka drömde
om att bli konstnärinna — men så kom
du — och kärleken upptog mig, så att jag
var färdig glömma allt annat.»
»Och ändock dröjde du med ditt svar?»
»Ja ! Så ung jag än var, anade jag, att
det bodde en makt inom mig, som var
större än jag visste, och som kunde växa
ut en dag utan min vilja eller vetskap.
Därför profsjöng jag för en framstående
musiker. »
»Det är således honom jag har att tacka
för min lycka!» — återigen hörde hon det
hårda bittra tonfallet i hans stämma. —
»Och han hade inte så höga tankar om dig
som du själf?»
»Nej! Jag var mindre än han väntat,»
sade han. »Det var ingen själ i föredraget,
och jag saknade gnistan.»
Han skrattade till. »Och nu har egen-
kärleken vuxit ut igen.»
»Säg inte så! Du vet, att det inte är
fåfänga. Ve mig, om så vore! Jag var så
outvecklad på den tiden och visste inte
hvad jag ville. Jag älskade dig så högt.
Röst och uttryck ledo af denna osäkerhet,
och när jag aflagt mitt prof, kände jag
verklig glädje öfver att ha misslyckats —
ty om jag inte gjort det . . . .»
»Kanske hade det varit bättre så?»
»Kanske, » svarade hon och reste sig upp.
»Det är också det du har att förlåta, att
jag den gången satte dig öfver allt annat.
Jag rår inte för, att jag vuxit sedan dess,
intet står stilla, och hvad knnde ett sådant
barn som jag veta om sina möjligheter?»
»Och nu?»
»Nu har det jag ville förkväfva — det
bästa Gud nedlagt inom mig — hämnats
genom att resa sig upp till en makt, emot
hvilken jag inte längre kan kämpa.»
»Men du har lefvat lycklig dessa år?
Har du inte?» frågade han sakta — »eller
har också det varit ett misstag?»
»Det har jag,» svarade hon, utan att se
på honom — »så lycklig jag kunnat vara!»
Hennes ögon dröjde smeksamt vid de
olika föremålen i det upplysta lilla hemmet,
och hon ryste till vid tanken på att lämna
det.
»Det är bittert för oss båda.,» sade hon
tonlöst.
»Det beror ju bara på dig. Jag skall
bära dig på händerna, jag skall ...»
»Det hjälper inte! Intet hjälper! Jag är
nästan färdig önska jag aldrig fått konst-
närsgåfvan — men när jag fått den . . . Det
är också ett pund — ett ansvar — det
största som gifves.»
»Och med dessa tankar har dir gått en-
sam?»
»Ja — ensam! Kanske hade det aldrig
blifvit så öfvermäktigt, om jag kunnat med-
dela mig, men jag visste ju, att det gällde
din lycka.»
Han suckade djupt. »Och jag som trodde
du var nöjd, när jag såg dig syssla här som
en god liten husmor.»
»Det trodde du inte. »
»Jag ville tro det och trodde det ända
tills . . . Det var i höstas. Din sång har
för mig varit ungefär detsamma som en
älskare. Jag kunde inte varit mera svart-
sjuk på en sådan.»
»Därför sjöng jag heller aldrig, annat än
när du var på ditt ämbetsrum.»
»Jag kom hem en gång, utan att du
märkte det, och hörde dig sjunga den där
sången af Elling: ’Jeg vil ud! — Her er
tungt, her er trängt, her er kvalmt! Men der
ude er aabent och vidt. — Der er stort,
der er lyst, der er frit’ — och så sista ver-
sen: ’Lad mig gaa, lad mig gaa hvor jeg
vil! Giv mig Frihet och Lycke dertill! Giv
mig Luft, giv mig Himmel og Hav, Saa
skal Sangen nock svulme deraf!’ Sedan
dess har jag inte haft en lugn dag. Den
människa, som kan gifva uttryck åt en så-
dan namnlös längtan, hon ...»
»Då har du också förstått mig!»
»Och i afton, på teatern. Du kan inte
göra dig en föreställning om hvad jag led!»
»Kanske — men jag måste visa dig —
det var enda sättet — det var för dig jag
sjöng.»
»För mig?! Hvad tror du en man kän-
ner, när den enda kvinna i världen han
bryr sig om, och som han ville gömma likt
en fördold kostelig skatt, träder fram som
ett mål för allas blickar?»
»Gud hjälpe oss båda! Du har rätt —
men det har jag också!»
»Och hvad tänker du nu?»
Hon dröjde med svaret.
»Det skall ju ändock sägas.»
»Jag tänkte gifva ett par konserter för
att samla medel till en vistelse utomlands
och därefter taga engagement vid operan
— antingen här hemma eller ute.»
»Och därom talar du så lugnt, som om
man och barn och hem aldrig funnits till
för dig. Kom med!»
Han gick före och hon efteråt.
De stodo inne i sängkammaren vid foten
af den lilla bädd, i hvilken Lilian, deras
enda barn, hvilade med de små knubbiga
.rosenröda händerna knutna ofvanpå täcket
— i den ena benet af en docka, hvilken
hängde till hälften utanför sängkanten.
Den lilla hade troligen gråtit sig till sömns,
ty ett par tårar hängde ännu i de långa
ögonhåren, men där hon nu låg, var hon en
bild af oskuld och glömska.
»Och henne tänker du lämna?» frågade
han vekt.
Hon gömde med lidelsefull häftighet huf-
vudet vid hans bröst och snyftade kramp-
aktigt.
»Med henne för ögonen måste du er-
känna, att äktenskapet binder starkare och
ställer större fordringar än allt annat.»
»Äktenskapet är inte målet» — svarade
hon med en säkerhet, som visade, att tan-
ken var henne förtrogen — »bara medlet
till ntveckling eller undergång — hvilket
det nu blir.»
Han sköt henne ifrån sig. »Och detta kan
du säga mig?»
»Förlåt,» svarade hon och grep efter hans
hand, som han drog undan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
