Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1894 - Öfvermakt, af Vilma Lindhé - Burfåglar, af Thore Blanche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
432 IDUN 1894
mu. ’
‘ - -y
*üî>a
/
»Du har lofvat att vara min i lust och
nöd — hela lifvet igenom — och jag kan
inte släppa dig ifrån mig.»
»Nej, du kan hindra mig — jag vet det
— och då blir det min undergång.»
Deras ögon möttes i en lång pröfvande
blick.
»Du har aldrig älskat mig!»
Hennes ögon vidgade sig liksom af för-
våning.
»Du älskar mig inte!»
Hon svarade ej, men kastade sig fram-
stupa vid barnets bädd och lade pannan
mot sängkanten.
Han stod stilla och såg på henne, -
där hon låg i den skimrande dräkten,
så vacker, så rörande ödmjuk i sin i
kamp och förtviflan.
»I lust och nöd,»
tänkte han, medan
en varm stråle sköt
fram i hans ögon ;
hvilken öm,
Çurîaglar.
H
an såg henne för första gången vid en
utflykt i det gröna, som på en af
ångslupsbolagets båtar anordnats af några
unga extraordinarier i banken och posten.
Hela vintern hade han stått inburad i de
mörka växlingskassorna, och med uppkallade
skjortärmar och med ögon, som svedo af det
ständiga gasljuset, hade han räknat säck-
tals med smutsigt silfver från spårvagnar,
ångslupar, bagare, bryggare och munkbro-
fruar. Då han nu
helt plötsligt kom
ut och kände de
friska sjöbrisar-
känn, hur det doftade ur skogen! Men
rätt som det var, möttes deras ögon, och all-
ting började dansa rundt omkring dem, och
de tystnade plötsligt och gingo tillbaka till
de andra.
Den sommaren råkades de ofta — i bör
jan som kamrater, hvilka med viktig min
uppgöra reform- och omorganisationsplaner
inom sina olika verk, slutligen som fästman
och fästmö. Våren därpå och hösten sprungö
de på klappjakt efter husauktioner och möbel-
under-hand-försäljningar och funno till sin
förfäran, att allting kostade pengar. Men
hvad skulle de vänta på? Ingen hade något
arf i kikaren och att dröja, tills han blef
ordinarie — det var ju en hel evighet till
dess! Men det skulle nog gå ändå! Han
var i banken om för-
middagarne, hela efter-
middagarne till kloc-
kan nio tjänstgjorde
han i postsparbanken
pch på detta sätt för-
tjänade han femton-
hundra kronor om året.
jwsIcj
hängifven
hustru
hade hon ej
varit, och nu
var hon i
nöd — i o-
frid med sig
själf — och
han, som skulle
vara hennes
hjälp, lade en-
dast sten på
börda. .$•
» Cecilia ! ! »
Hon böjde sig
endast djupare.
»Gör som du vill! Det
du väljer vid ditt barns
bädd måste vara det rätta
kostar det än aldrig så mycket.»
»Tack! Gud gifve jag kunde stanna,
men det finns intet val! Det är lika svårt
för mig — kanske svårare — men jag skall
komma tillbaka,» hennes mörka, outgrund-
liga ögon blickade in i hans. »Jag skall
komma tillbaka, rikare utvecklad, för att
gifva mera och blifva något helt äfven för
de mina.»
»Än om du glömmer oss, för bifall och
triumfer?»
»Glömmer er?! Mindre än någonsin, ty
här hemma skulle mitt hjärta ända vara
därute, och därute skall det alltid, alltid
vara hos er.»
(Illustratör: David Ljungdahl.)
"ÄvÄ «»’.-V
i
na med doft från ängar och skogsmarker
kittla sig i näsan, steg våren honom åt
hufvudet, och han tyckte, att han aldrig
i hela sitt lif sett så många vackra flickor
som ombord på den lilla ångslupen, men
hon var nummer ett.
Under utfärden passade han på hvarje
tillfälle, då han kunde betrakta henne i
smyg, och då hon före honom hoppade upp
på bryggan och han såg en liten sko och
en skymt af en stramt åtsittande strumpa,
så förstod han, att hans öde var afgjordt.
De hade under skratt och skämt presen-
terats för hvarandra som tjänsteman och
tjänstekvinna — han var i banken och hon
i posten — bägge vore de fattiga och bägge
voro de som ett par kalfvar, utsläppta i en
hage. Nej, men se så ovanligt grönt gräset
var — och så klart vattnet var — och
sann inte att
förakta, ty natur-
ligtvis skulle hon
vara kvar i posten.
De hade hyrt sig en liten
våning på två rum och kök fyra
trappor upp i början af Vasastaden, ty de
kunde icke bo längre bort, om han skulle
hinna ner till postsparbanken till klockan
fem, och de hade hvarken råd eller möbler
till flere rum.
Och en söndag togo de en täckvagn och
foro till kyrkan och läto viga sig i klump
med några gesäller och arbetare.
De hade begärt tjänstledighet på mån-
dagen, men då de på tisdags morgon kommo
till sina platser, voro de generade. Kam-
raterna skojade med honom och frågade, om
de finge bjuda den nygifta äkta mannen
på ett glas svart, och kontrollören gjorde sig
särskildt ärende fram till henne, för att,
som han sade, se efter, om hon var sig lik.
Hon rodnade under deras blickar, då de
manliga kamraterna kommo fram och gratu-
lerade, och tyckte, att det var förfärligt obe-
hagligt. Men alla voro snälla och vänliga
och ingen gjorde några närgångna antyd-
ningar om, att det finns folk, som gå och
Och hennes
sextio kronor
i månaden
voro min-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
