Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1894 - Burfåglar, af Thore Blanche - Stackars gamla ungkarl, af Snorre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1894 IDUN
OTBHßWlH
tackars gamla ungkarl, jag dig djupt beklagar
Där du ensam vandrar pa din gråa stig,
Skjorta med skavank och gula, »stötta* kragar
Stroppen sticker upp i nacken idelig
Och ditt »hem» se’n, dessa kala, trista rummen
Tobaksdoftande och fulla utaf dam
Där, som souvenir, ett aftryck utaf tummen
På karaffen lämnat har din skurmadam
Inga varma färger i ditt lif sig blanda,
Kanske ingen sorg, men heller ingen fröjd
Allting är ett grått och tråkigt enahanda
Och din stackare — du tror. att du är nöjd
Men jag bättre vet, nu kommer jui n — du känner
Gamla, glömda minnen vakna upp därvid,
Och så går du bort till dina gifta vänner
För att få en glimt af deras julefrid. "IM
Glädjen där—ja, visst — du tar ju del uti den,
Farbror- är, förstås, vid ypperligt humör,
Ler och skämtar gladt, men känner hela tiden,
Att i själfva verket står han — utanför
Och, fast ej du tror det, lätt jag märker äfven,
I ditt hjärta känns så underligt ibland
När helt vänskapsfullt i din, den stora näfven,
Smygs en liten mjuk och knubbig barnahand
Lillan på ditt knä med späd och barnslig stämma
Menlöst frågar: »Farbror, har du nu i kväll
Ingen vacker gran och inga ljus därhemma
Inga barn som här och ingen mamma snäll?
Lillan ej förstår, men känner i sitt hjärta
Underliga klangen uti »farbrors» röst,
Och som för att trösta mot en okänd smärta,
Smeksamt hon sitt hufvud lutar mot ditt bröst
Stackars gamla ungkarl, jag dig djupt beklagar
Innerst i mitt hjärta hyser jag det hopp
Kanske att ännu på höstens kulna dagar
Blomstra kan för dig en senhöstlycka opp
2*ncrre
(Illustratör : Albert Engström.)
I ÇU-b**A-
gifta sig, åå de ingenting ha och föga ha
att vänta af lifvet.
På hemvägen gick han in i en kryddbod
och köpte ett halft kilo vindrufvor, och då
han sprungit uppför de fyra trapporna, stod
hon i dörren, röd och upphettad och med
köksförklädet framför sig, och bjöd honom
stora famnen. — Nej, men vindrufvor! En
sådan läckergom han var! Hon hade varit
förståndig, hon, och bara köpt några äpplen !
Var han nyfiken på, hvad de skulle ha till
middagen? —• Jo något! — Och han var
väl inte det minsta hungrig? — Om han
var hungrig! Och så slet hon sig lös och
sprang ut i köket, där han fick fatt i henne
och kysste henne midt för näsan på den
flinande landsflickan, som i ersättning för
att hon kokade mjölken öfver spiseln och
af princip serverade dem hvita stenar i
stället för ägg uppbar den blygsamma lönen
af fem kronor i månaden.
Rummen, de hyrde, voro stora och vackra
med sekundärt solljus från den kalkade
muren midt öfver gården, men möbleringen
var oregelbunden och häntydde på sitt olika
ursprung. Men hvad gjorde det ock att hvar-
dagsrummet fick tjänstgöra både som salong
och matsal; sängkammaren var i alla fall
riktigt nätt med sina röda täcken öfver
sängarne och sin ompolerade lavoar, som
såg ut alldeles som ny. De kallade hem-
met för sitt lilla näste. Det låg så högt
uppe under takåsen, och bägge drogo de ju
sitt strå till boet.
Fram på våren började unga frun syn-
bart falla af; hon blef blek och fick mörka
ringar under ögonen. Men det blef ingen-
ting af den gången. Hon hade sprungit
för hastigt i trapporna, och den gamle kon-
trollören välsignade Gud och förklarade, att
han trodde på en mild försyn, som sär-
skildt höll sina skyddande händer öfver
fåglarne på marken och de extra i verken.
Men den äkta mannen grät vid sin hustrus
säng och förbannade de fyra trapporna och
har henne de första gångerna på sina armar
ner på gatan.
Då det blef sommar och semestertiden
kom, blef det ett lif i banken, och nu gällde
det för de extra att förtjäna sig en hacka.
Och öfverallt fylldes rummen med unga
herrar, som visade sig nitiska och ännu
icke lärt sig konsten att på fem timmar
förrätta ett arbete, som kunde göras be-
kvämt på tre. Och i posten månglades och
köpslogs med söndagsarbetet, och de, som
hade råd, togo sig en dags ledighet och foro
ut på landet och kommo hem friska och sol-
brända, men de, som icke hade råd, stoppade
några kronor i fickan och fingo vackert sitta
och höra på, hur trefligt de andra haft.
De unga uppe i Vasastaden, de hade icke
råd de. Det är märkvärdigt, hvad det är
dyrt att lefva. Skomakaren behöfver pen-
gar, skräddaren och sömmerskan arbeta icke
för intet, maten köper sig icke själf, och
den snälla doktorn kan väl icke vara utan
han heller, ehuru man ser på honom, att
det gör honom ondt att mottaga något.
Hon brukade komma och hämta honom
om kvällarne, då han slutat sitt arbete. Han
var uttröttad och det värkte i ryggen på
honom, men då han mötte hennes blick,
skrattade han, och då han kände hennes arm
tryggt och förtroendefullt hvila i sin, var
tröttheten försvunnen. Hade han haft myc-
ket att göra i dag? — Ja, de fördömda
småposterna voro nära att taga lif . . . hm !
voro ganska besvärliga. Nå, än hon! Hade
hon haft många bref på eftermiddagen? —
Åhnej, kära du, det är inte så mycket nu
midt på sommaren!
De gingo med båten öfver till Skepps-
holmen och fortsatte promenaden fram till
Kastellet. De hörde på, hur vågorna skval-
pade mot stenmuren, och sågo kuttrarna
rusta sig för långfärder. Ibland slogo de
sig lösa och togo en en-kronas sexa vid den
lilla restauranten, och han tvang i henne en
sup — sprit var nyttigt för henne, hade
doktorn sagt — och själf tog han halfvan
och drack öl till och kände sig upprymd
och begärde, trots hennes ifriga protester,
fram kaffe och en liten åtting munk. Och
då han tändt sin cigarr och med en cere-
moniös böjning på hufvudet druckit henne
till, tittade de på hvarandra och brusto i
skratt och bägge tyckte de, att de voro ena
förskräckliga festprissar. — —
Då det började lida mot hösten, fördubb-
lade han sin omsorg om henne. Han
hjälpte henne alltid ner för trapporna och
blef blek, då hon trampade fel på en sten.
433
Nu började ett väldigt kalkylerande uppe
i nästet. Hela timmar kunde de sitta med
hufvudena lutade öfver papperet, och han
räknade och hon räknade — och si! bägge
kommo till ett godt resultat. Hon skulle
sluta i posten, men så hade han i stället
fått det litet bättre i banken. Ahjo, nog
skulle det gå ihop!
Och så hade nästet fått en ny invånare
och en ny mun — en glupsk liten mun,
som tog alla sin mammas krafter i anspråk.
Nu var det han, som arbetade ensam, och
han arbetade för två. Öfverallt, där en slant
kunde förtjänas, dök hans smala ansikte
fram. Han sålde sina söndagar, gjorde an-
dras arbete, tog hem renskrifning — allt
mot kontant erkänsla.
Han hade slungat sin kära eftermiddags-
cigarr under förevändning, att han fick ondt
i halsen af att röka, och drack bara ett glas
vatten till sin tunna frukostsmörgås. Och
Gud vet, hur det gick, men gick gjorde det,
och de saknade aldrig mat i grytan och
aldrig pengar till hyran.
PICOTS TVÅTTPULVEB »Lessive
Phénix»
öfverträlfar alla andra tvättmedel I
Klorfritt!
Praktiskt I
Billigt!
25 guldmedaljer
j-, i- och £ kilo-paket med beskrifning ä hvarje paket.
Representant för Sverige: Carl R. Matton, Stockholm.
Talrika ombud 1 landsorten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
