Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 51. Julnummer. 1894
- Romeo och Julia, af Lea
- Burfåglar, af Thore Blanche
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
434 IDUN 1894
P
f»
H
(8
0
&
*
©
P5
M ar
O M
»
M
P
it
H, "
O: T
M
cO
p; ©
n o
p, r
(9
*1
Ï g
" s
i «
H B
(B
co
CD
PDo
C»
pr
CfÇ
CD
ro
a»
rnct*
r’no
CD m o
ägs
x&*
- p®
•- p
o p-t»
CO ®g
45 p
3*PP
g So
= 3®
«&1
OBJ,
- «t?
M»3S
H* P
W s »fl
® ft •< i-l
w jr® ®
I = &&
De hade afskedat jungfrun, ty hvad skulle
de med henne att göra nu, då hon icke
längre var kvar i posten, utan bara satt
hemma och gonade sig, som hon sade.
I stället hade de skaffat sig en hjälpflicka,
som kom om morgnarne och förrättade alla
grofsysslor mot sju kronor i månaden och
gick sin väg vid 1-tiden. Det var nu visser-
ligen ingen kontant besparing, men så myc-
ket större på maten och tvätten, och så gick
det mindre ved åt i spiseln, då frun själf
skötte om elden. Och för öfrigt hade den
flinande bondtösen snart upphört att flina,
då kamraterna i huset började flina åt hen-
nes fem kronor — de skulle då vilja se det
s. k. herrskap i synen, som slängde åt
sin tjänare en lumpen femma i månaden!
—- Nu är det sommar igen, och då söndags-
solen skiner på väggen midt emot och värmen
står het och dallrande öfver den djupa går-
den, tar hon lillan på armen, medan han
kånkar vagnen nedför trapporna. De styra
vägen ut till Haga, och där slå de sig ner
långt inne i parken med vagnen i lä för
någon tät buske; och medan han drar tid-
ningen ur fickan, slår hon upp en bok —
ingen sådan där modern bok med psyko-
logi, tandagnisslan och «realism, utan en
gammal roman med mycket kärlek i. Hon
vet, att det går bra, och att de få hvar-
andra till slut, ty hon har kastat en för-
stulen blick på sista sidan. Men då lillan
börjar röra på sig och ger till ett gny,
springa de upp bägge två och spegla sig
samtidigt i ett par stora blå ögon — de
största och blåaste i världen.
Ibland då unga frun sitter ensam hemma
och det är alldeles tyst i sängkammaren
och himlen lyser med en nästan hvitblå
glans öfver takkransen, som den brukar göra
på heta sommardagar, kan hon släppa en
miniatyrliknande skjorta i knäet och sätta
sig att drömma med öppna ögon. Hon ser
en liten stuga någonstans ute i skärgården
och ett klart, genomskinligt vatten och ett
gräs, som är så frodigt och saftigt, att man
bara vill kasta sig omkull och vältra sig i
det, och hon hör fågellåt och tallsus i luften.
Och så börjar hon räkna på fingrarna. Ett
år . . . två . . . tre . . . fyra —- kanske det kan
dröja i fem eller sex år, men icke längre,
innan Fredrik hunnit så långt, att burfåg-
larne få en månads semester!
Thore Blanche.
(Illustratör : Viktor Andrén.)
-vW’J’JWv-
Borneo och Julia.
Berättelse af Lea.
(Forts. fr. sid. 419).
^{ils Oskar — ty det var han — steg in.
Han tog af sig ytterkläderna och blef
införd i förmaket, där lampan stod tänd.
En smula förlägen, men fryntlig och glad,
tog han plats i emman midt emot henne.
Ah, hon hade ju nästan inte alls förändrats,
sedan . . . sedan forna »barnsliga» dagar,
för hvilka han nu genom en leende böj-
ning på hufvudet gjorde liksom ett slags
ursäkt. . . Anna uppfattade ögonblickligen
situationen och var den lika snabbt vuxen.
Han skulle vara den siste att se, hvad hon
kände. Hon log och språkade lika obe-
sväradt som han, medan hennes hjärta slog
häftiga och oregelbundna slag, likt en fån-
gen fågel i bur.
Så talade han åtskilligt om sitt lif och
sina förhållanden under de senare åren,
medan hon om sina iakttog en lätt för-
klarlig tystnad.
»När jag nu var här uppe,» yttrade han
slutligen, »kunde jag icke neka mig nöjet
att återse en ungdomsvän. Man är ju i
många fall så oförståndig och otillräknelig
under sina första år; man har då icke själf
fullkomlig reda på hvad man vet och vill . . .
Men känslan af den tillgifvenhet man en
gång hyst för ett värdigt föremål är ju all-
tid beståndande. Och det var den som
oemotståndligt dref mig hit. Dessutom har
jag en liten tjänst att bedja er om. Ser
ni, sedan min hustru dog, har jag känt
mig så ensam ...»
Fru Annas hållning blef litet stram. Skulle
han verkligen, trots den där ursäktande böj-
ningen på hufvudet vid talet om det för-
flutna och trots det sårande uttrycket om
»forna barnsliga dagar» ändå möjligen . . .
Nej, numera skulle hon aldrig kunna, det
kände hon på den kyla, som med ens drog
igenom hela hennes varelse.
»En tjänst?» upprepade hon emellertid.
»Allt för gärna, om jag kan.»
»Jo, ser ni — med en gammal vän kan
man ju vara uppriktig —jag står i be-
grepp att förlofva mig.»
»Nej, verkligen; det var ju förståndigt.»
»Ja, var det inte? Min blifvande fästmö
— inom parentes sagdt en både förmögen
och älskvärd flicka — är inackorderad här
uppe hos» (här nämnde han ett för Anna
obekant namn) »och det dröjer ännu litet,
innan vi eklatera. För att nu kunna få
träffas mera ostörda ha vi kommit öfverens
om att i morgon gå tillsammans och se Lo-
hengrin. Min lilla fästmö svärmar för Wag-
ner. Men som vi ej vilja ha med oss det
där herrskapet, där hon bor, hade jag tänkt
att. . . att. . . »
»Att jag skulle vara förkläde,» ifyllde fru
Anna med ett kort litet skratt, som för en
mera finkänslig människa än Nils Oskar
skulle förrådt allt det förakt hon kände.
»Just det, ja,» medgaf han förtjust, i det
han räckte henne handen, den hon dock
icke låtsade se. »Hvad ni är god! Ni bi-
står oss således?»
»Mer än gärna. Det skall bli ett särdeles
nöje att få göra er blifvande fästmös be-
kantskap.»
»Tusen, tusen tack! Jag skall då icke längre
uppehålla er. Tillåt mig bara säga, att ni
gör mig en större tjänst än ni kan ana,
eftersom min blifvande fästmö, likt frun-
timmer i allmänhet, håller mycket på kon-
venansen och eftersom jag i hela Stockholm
icke känner någon annan, som skulle kunnat
göra mig denna tjänst, och inte hon heller.
Ja, näst en söt liten fästmö går ingenting
upp emot en storsinnad ungdomsvän. Det
är hvad jag alltid sagt. Mjuka tjänare,
min allra bästa, snällaste fru Wimmer, och
tack för denna angenäma stund ! I morgon
således, klockan sju.»
»Klockan sju. Jag skall vara i ordning.»
Fru Anna följde sin ungdomsvän ut —
eller kanske rättare sagdt sista skymten af
sin ungdom. Dörren föll till mellan denna
och henne, för att aldrig mera öppna sig.
På klockslaget följande dag stod vagnen
utanför dörren, och lutad mot dess dynor
satt en »burrig» och utstyrd ung dam, af
Nils Oskar presenterad som hans blifvande
fästmö för fru Anna, som lätt och obe-
sväradt intog sin plats bredvid henne.
Den unga damen tackade under ett stän-
digt och obehagligt fnissande för den stora
tjänst fru Anna visade dem, ordade om
Wagner, Meyerbeer, Auber och andra mu-
sikens heroer, om sin längtan att riktigt få
fördjupa sig i hufvudstadslifvet, som hon
ännu föga kände, oöh uttalade till sist sin
förhoppning, att fru Anna och hon skulle
bli riktigt goda vänner och att Anna fram-
deles skulle komma på besök i hennes och
Nils Oskars gemensamma hem i Västman-
land, där denne var kronofogde i X socken
— som fru Anna väl visste.
Fru Anna slapp att svara, ty vagnen
stannade i detsamma utanför operahuset,
där en mer än vanligt stark människoström
böljade fram och åter, somliga studerande
den uppslagna affischen; andra stannade
liksom tveksamma vid ingången, och ännu
andra armbågade sig fram för att riktigt
komma i tid. Ett och annat obestämdt
mummel af missnöje hördes äfven bland
mängden, men därpå gaf vårt sällskap ej
akt. De afskedade kusken, stego uppför
trappan, pälsade af sig och trädde slutligen
in i sin loge. Så märkvärdigt litet folk i
salongen! Så mycket halfhögt prat, som
ändtligen tystnade, då orkestern stämde upp
uvertyren.
»Men hvad är detta,» utbrast förundrad
Nils Oskars fästmö nästan högt. »Det är
ju alls icke Wagner, icke Lohengrin —
hvad i hela världen är det?»
»Ursäkta,» upplyste i logen intill vårt säll-
skap en herre, som hört fästmöns förvå-
ning: »Lohengrin är inställd i anseende till
förste tenorens plötsligt påkomna heshet.
Man ger i stället Romeo och Julia med — »
här nämnde han namnet på titelpartiets re-
presentanter. »Det stod för resten anslaget
på affischen där nere — blå lapp!»
Det blef ett ögonblicks tystnad i logen,
där vårt sällskap satt. »Nå ja,» yttrade slut
ligen fästmön halfhögt, »det är förargligt,
men vi få i alla fall vara ostörda här med
hvarandra, och Romeo och Julia kan just
passa för ett hemligt förlofvadt par som vi
— eller hur, lille Oskar? Vår snälla »amma»,
Gärtruds representant, ha vi i alla fall med
oss . . . Låt oss bibehålla kontenansen!»
Hvad fru Anna kände?
Fråga den, som från kanten af en klippa
rullar från den ena afsatsen till den andra
ned i djupet; eller den, hvars lilla båt är
tagen på släp af ett större fartyg — fråga
honom, hvad han känner, när linan brister
och vågorna slå öfver honom strömmar af
brusande skum. Kanske, skola, de kunna
svara er.
När den första obehagliga häpnaden gått
öfver, kunde fru Anna ej låta bli att göra
en ögonblicklig jämförelse:
Då: allt i scenisk och artistisk väg så
oändligt bristfälligt, och det hela dock så
hänförande härligt!
Nu: sceneri och konst af yppersta slag
— och hjärtat doit som en frusen tjärn
i skogen. Moster Betta i världen, hvilken
fru Anna nu som bäst representerade, var
säkert på sin tid inte hälften så tillintet-
gjord som hou själf i denna stund. Hon
önskade nu lika ifrigt, att den gripande tra-
gedien skulle sluta, som hon en gång i sin
ungdom önskade, att den skulle börja.
Men var väl det stora hela också en tra-
gedi? Var det icke snarare, som moster
Betta en gång yttrade, en »komedi» —och
en som beständigt upprepar sig?
(Illustratör: Viktor Andrén.)
Extra fin Marsala (Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid un-
dersökning af handelskemisten befunnen, enl. intyg, fullgod.
Garanteras utmärkt. Pris kr. 1:23 pr but. Finnes endast hos
K. A. Nydalil & C: o
Stockholm. 2 NluropUn 2
Riks- och Allm. Telefon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:36:48 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1894/0440.html
