Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 52. 28 december 1894 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
440 i DU N 1894
ett behändigt sätt anbringa »fällor» här och
hvar.
En moder lofvade sin lilla skrikhals, att
bara han godvilligt följde med in i sängkam-
maren, skulle han fä se något riktigt märk-
värdigt, som hon skulle förklara för honom.
Det tog skruf. Men saken var tillika den,
att man icke såg det riktigt bra annat än
frän bädden. Det bief en anledning att raskt
förfoga sig dit. Vidare borde lampan vara
släckt, sâ blef det mycket vackrare.
Därför släcktes lampan, och nu förevisades
genom ett lagom stort titthål vid sidan af
gardinen ingen mer eller mindre än allas
vår vän — månen, en stor grann fullmåne,
som den lille sett så många, många gånger
förut, men som nu, efter dessa alldeles spe-
ciela och litet hemlighetsfulla anordningar af
mamma, för honom fick ett oväntadt nytt in-
tresse.
Därpå erhöll han del af alla de månens
märkvärdigheter, mamma kunde hitta på, och
just då han skulle taga notis om »gubben i
månen», aflöste Jon Blund hans mamma. —
Det var nog en »fälla», den senare lagt,
men hon hade, i alla fall stått vid sitt ord,
och det är gaDska sannolikt, att gossen en
annan afton själf yrkade på en fortsatt be-
kantskap med månen.
Lyckas det ej i första vändningen att till-
fredsställa den lilla frågvises kanske nog kin-
kiga pretentioner på det utlofvades soliditet,
läggas helt försiktigt nya »fällor», som för-
ändra hans synriktning och leda honom in
på andra spår. Hans fantasi fogar sig mer-,,
endels mycket medgörligt, och, när allt kom-
mer till allt, nöjer han sig med mycket litet
— blott det har något af varaktighetens sub-
stans.
Denna metod, som i alla möjliga facer af
barnets lif kåu ledas i välgörande tillämp-
ning, kommer ej minst till godo i fråga om
invänjandet af lydnad — denna viktiga hörn-
sten i barnets moraliska utveckling. Den
utesluter ej en sund stränghet, där sådan
kräfves, men den ersätter undvikliga fall af
en stränghet, som, isynnerhet om den med
pedantisk barskhet fordrar soldatmässig punkt-
lighet på bestämda klockslag, lätt får karak-
tären af brutalitet och gärna ingifver barnet
den föreställningen, att rätt är blott detsam-
ma som öfvermakt, lyda blott detsamma som
tvingas.
Barnet skall lyda, utan att reflektera, säger
en och annan. Det är en skef uppfattning.
Läres barnet att, på samma gång det lyder,
i sin mån äfven reflektera öfver det nyttiga
och lämpliga i att lyda, vinnes en vida högre
grad af lydnad, med ett vida rikare inre
värde, än tvångets oreflekterade lydnad be-
sitter.
Det kan vara svårt nog ibland att trösta
de små i deras sorger och förluster, såvida
man icke har till hands en reel ersättning,
som håller den lidande skadeslös.
I stället för några tomma tröstegrunder,
som barnet från sin ståndpunkt ej alls fat-
tar — för att nu ej tala om kall likgiltig-
het — kunde det vid sådana fall ej skada
att genom applicerandet af en högst ofarlig
»fälla» leda in den sörjandes tankar på nya
banor och därmed höja hans mod.
Då flickan slagit sönder sin vackraste docka
och förråder alla symptomer af otröstlighet,
verkar det i hög grad ambitiöst lyftande på
hennes tryckta sinnesstämning, om hon dess-
likes ser mamma så pass ledsen öfver kata-
strofen, att hon känner sig manad trösta
mamma en smula.
Mamma har genom anbringandet af en liten
»fälla» helt välvilligt lyft sin lilla dotter upp
på en skenbar öfverlägsenhetsståndpunkt, från
hvilken den senare finner sig ha en humani-
tetens mission att fylla, långt kärare och
värdefullare än hela dockan någonsin varit.
»Mamma ska inte vara ledsen längre,»
tröstar och smeker hon, »vi ska skaffa oss
en annan docka, som ä’ mycket snällare!»
På samma sätt som löftena böra vara
oryggliga, så böra äfven hotelserna — som
ju också äro ett slags löften och inverknings-
medel — aldrig vara tomma ord. I det se-
nare fallet höra de till de farliga »iällorna».
Ty de ljuga och ingifva barnet förakt för
den myndighet, som måste skaffa sig hjälp-
medel i skuggbilder.
Hotas den ostyrige alltjämt med »sotarn»
och det bevisar sig, att denne aldrig hörsam-
mar afstraffningsmandatet, får han alldeles
följdriktigt ringaktning för betydelsen af hvar-
je hotelse och varning, hur befogad och lätt
verkställd den än möjligen är.
Likaså vänjer han sig snart nog att med
största lugn höra talas om den behornade
»busen», som han aldrig ser till och som
han följaktligen föraktar — som ett fattig-
domsbevis på de vuxnes makt öfver honom.
Märker han så tillika, att i allmänhet den
utlofvade näpst, som äfven för honom ter sig
inom möjlighetens gränser, helt och hållet
uteblifver, då har han till eget och uppfost-
rarens förfång äfven fått blicken öppen för
alla dessa för hans säkerhet ofarliga »fäl-
lor» — som i själfva verket äro de farligaste.
Erny.
\
Det vackra jul-
numret,
som i förra vecl^in kom våra prenumeran-
ter tillhanda, har väckt allmänt bifall, en-
ligt livad många till oss ingångna skrifvel-
ser gifva vid handen. Några tveksamma
ha gjort förfrågningar, om det verkligen är
meningen, att hvarje prenumerant erhåller
numret med detta eleganta omslag helt och
hållet fritt och hvad det åsatta priset —
1 krona — har att betyda Med anled-
ning häraf svara vi, att — något som väl
också står klart för de allra flesta — Iduns
julnummer gratis sändts till alla våra pre-
numeranter som n:r 51 i den löpande år-
gången, och att det åsatta priset endast
gäller för en mindre upplaga, som undan-
tagsvis säljes lösnuramervis i bokhandeln
åt icke-abonnenter.
Ingenting kan högre glädja redaktionen,
än att julnumret varit våra läsarinnor till
behag, och vi lofva att till nästa år kom-
ma igen med något minst lika värdefullt.
Vi hoppas därför ock att få behålla alla
våra gamla vänner och att dessa godhets-
fullt rekommendera Idun till många nya
för det nu ingående året.
Om kalenderåret.
, jllmanackan för nästa år har utkommit frän
eJr trycket,» berätta oss tidningarna, och en hvar
vet strax, huru hon ter sig, vår gamla bekanta
från i år och från svunna år, och att hon i sin
tur med sina dagar, solens upp- och nedgångs-
tider, blomster- och vintermånad, jul och pingst,
kommer att ersättas ett år härefter af en annan
med en annan söndagsbokstaf, och andra upplys-
ningar om solcirkel mån- och solförmörkelser.
Men vi besinna ej allt det myckna arbete och alla
iakttagelser, som föregått, innan hon tåg där så
fullfärdig. En uttömmande historik kan ej ifråga-
komma, men en hastig blick tillbaka är frestande.
Årets indelning i trehundrasextiofem och en
kvart dag härrör från de gamla egyptierna. Hi-
storien frän äldsta tider föranleder oss att antaga,
att Nildalens mörkhyade söner varit de förste,
som iakttago sols och stjärnors gång och därefter
uppgjorde tidsberäkningar. Och en del af vak-
samme forskare nyligen gjorda upptäckter synas
vilja tyda för oss, huru de förste astrologerne
sattes i stånd att räkna solårets dagar. Långa
pelaregångar tjänade som ingång till de stora temp-
len vid Nilen och ledde från floden till helge-
domens inre — ett slags tunnel; inne i somliga
af dessa funnos sfinxer och andra ofantliga sten-
bilder. Pelargångens mynning vände sig mot en
viss del af himlahvalfvet och så att den ned-
gående solens strålar endast en gång under året
kunda tränga ditin. Detta inföll antingen vid som-
marsolståndet, då solen stod längst i norr, eller
vid någon annan solens eller någon stjärnas pe-
riodiska ställning.
Man kan tänka sig den egyptiske astrologen,
där han stod i templets innersla, afvaktande den
stund, då ett nytt år skulle taga sin början. Den
långa raden pelare verkade såsom ett teleskop,
genom hvilket första glimt af den sjunkande solen
kunde iakttagas. Plötåligt bryter en solstråle ge-
nom det allra heligaste; i samma ögonblick den
tränger in i helgedomen, utmärkes stunden af den
lärde, som nu vet, att ett nytt år ingått. Från
denna tidpunkt räknar han dag efter dag, intill
dess att, när trehundrasextiofem dagar åter igen
förflutit, solens röda stråle än en gång flammar
genom tunneln och ännu ett år gått förbi och är
till ända. Det synes troligt, att våra dagar till
börja med sålunda räknades och indelades.
Andra folkslag, äfven greker och romare, bru
kade månen till ledning och delade året i mån-
månader. Men i tidernas lopp fann man, att stora
oregelbundenheter insmugit sig; månaderna sva-
rade ej längre mot årstiderna; april blef juni och
höstmånaderna vinter. Egyptiernas solår antogs
då allmänt. Men äfven detta bragtes i oreda och
ändrade sig genom de romerske prästernas okun-
nighet, och slutligen bestämde Julius Cæsar, som
var intresserad af astrologi, att kalendern skulle
underkastas rättelser. År 45 f. Kr. infördes af
honom den Julianska kalendern, den gamla stilen.
Och hans vän, egyptiern Sosigenes, kunna vi till-
skrifva vår tidsindelning. Astronomi var den od-
lade romarens favoritstudium, och från det egyp-
tiska Alexandria, den tidens vetenskapliga centrum,
hämtade de sina mest ansedde mästare och sina
böcker om stjärnorna. Cæsar fastställde den för-
sta januari såsom sitt års begyunelsedag — en
tid af lustbarheter och nöjen hos de gamle egyp-
tierna, liksom i våra dagar.
Enligt den julianska kalendern bestämdes det
astronomiska årets längd till 365,25 dagar. Det
blir därför nödvändigt att hvart fjärde år tillägga
ytterligare en dag. Denna dag, skottdagen, in-
skjutes vid den 24:de februari. Då Kristi födelse
begagnas såsom epok för tidräkningen, är det be-
stämdt, att skottåren skola inträffa på de år, hvars
årtal äro jämnt delbara med 4.
Den gregorianska kalendern, nya stile«, infördes
af påfven Gregorius XIII år 1582 och har små-
ningom antagits i de flesta civiliserade land; i
Sverige antogs den 1753. Den skiljer sig från den
julianska hufvudsakligen genom en noggrannare
bestämning af årets längd, hvilken är fastställd till
365,2425 dagar. Skottårens antal måste med an-
ledning häraf något inskränkas, och sker detta
därigenom, att år med jämna hundratal räknas
såsom skottår, blott dä deras årtal med afskiljande
af de två nollorna äro delbara med 4.
För att uträkna årets dagar begagnade egyp-
tierna ännu ett sätt, detta rättade sig efter gången
af hundstjärnan Sirius, af de gamla egyptierna
kallad Sothis. Detta var kändt under benämnin-
gen Sotis-systemet och är ett ytterligare bevis på
egyptiernas sorgfälliga studium af stjärnhimlen.
De uppstälde en period, sotis-perioden, efter hvars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
