Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 4 januari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4
iskalla något, som oupphörligt stöter sig till-
baka från alla dessa artigt leende människor.
»Kanske skulle jag ej bry mig så mycket
därom, ifall detta bemötande blott komme
mig till del från främlingar, men det som
sårar mig så obeskrifligt, är att mina vänner
visa samma kyliga sätt. De kunna gå förbi
mig med en så kall och likgiltig min, som
vore jag dem vildt främmaude, ja, ibland
kunna de vara så frånvarande, att de icke
ens bemärka min tillvaro. Tilltalar man dem
— man må nämna hvilket ämne som helst —
så känner man, att det är dem totalt lik-
giltigt. Man får endast så högtidligt afmätta
svar, att man tydligt märker deras uppmärk-
samhet vara riktad på annat håll.
»Det är, som om de icke voro i stånd till
att ägna sin tankeförmåga åt någonting annat
än herrarne och sina dausprogram. Till och
med min bästa vän kan vid sådana här till
fållen vara så odrägligt tråkig och stel, att
jag knappt känner igen henne och helst går
ur vägen för henne! Det är först »dagen
efter», som jag återfinner min vän sig lik
igen, älsklig och vänlig som förr.
»Nu har jag vant mig någorlunda därvid,
men i början var jag djupt kränkt öfver
denna allmänna, uppenbara ovänlighet, som
gjorde att jag trodde mig afskydd af alla
mina flickbekanta. Jag vet ju nu äfven,
att det icke är jag ensam som får lida däraf,
likväl kan jag icke ännu säga mig vara
okänslig därför. Det förstör nöjet för mig
helt och hållet, jag erkänner det, och jag har
ofta undrat, om alla de andra verkligen ba’
riktigt roligt.»
Hennes onkel, som hittills tyst och upp-
märksamt åhört henne, ser nu upp och in-
faller:
»Just hvad jag mången gång betviflat!
Det förekommer mig, som förstode icke ung-
domen nu för tiden konsten att riktigt af
hjärtans grund ha roligt. Förr i världen
tänkte man kanske mindre på sig själf och
på sitt yttre, i alla händelser förstod man
att roa sig på ett mera anspråkslöst och
därför mera tillfredsställande sätt. Nu tror
jag de unga damerna gå på bal hufvudsak-
ligen för att lysa, visa sina dyrbara toaletter,
ses och fêteras. De bedrifva dansen nästan
sportmässigt! Man täflar om hvem som på
sin danslista skall kunna uppvisa de flesta
och bästa namnen, och man skryter gärna
med sina gjorda eröfringar.
»I följd häraf måste allt intresse koncent-
reras kring de unga männen, och så har man
naturligt nog ingen tid öfrig för sina vänner.
»Man blir tankspridd och iakttager en af-
visande, nästan fiendtlig hållning gentemot
dem.
»All sann hjärtlighet tränges tillbaka och
lämnar rum för en ceremoniös artighet, som
visserligen vill synas vänlig, men som just
därför ej är det.
»Det är som rörde man sig på en blank
och glittrande, men kall isyta. Man anar
tomheten inunder och — man fryser.
»Det är ju så — har jag förstått dig rätt?»
Hon nickar instämmande, och han fort-
sätter långsamt, liksom talande för sig själf,
med blicken riktad mot taket.
»Hvarför är det så? Hvarför måste na-
turlighet och osökt lifsglädje lämna rum för
denna konstlade, kyliga afbild däraf?
Emedan, som du själf sade, det ligger kyla
i luften — just i själfva balatmosfären !
»Yill du, att jag skall visa dig alla de
köldatomer, mikrober, eller hvad det nu är,
som simma omkring däri, och som vi med
IDUN
hvarje andedrag insupa? Nåväl, ehuru det
skulle erfordras mikroskopets glas för att
särskilja åtskilliga af dessa mindre vackra,
stoftfina partiklar, kan jag dock, tack vare
min större lifserfarenhet, för dig utpeka nägra
af de hufvudsakligaste bland dem. Det finns
öfver hufvud i balatmosfären en så öfver-
vägande mängd kväfvehaldga ämnen, att un-
derligt vore om någon, som inandas den,
kunde föiblifva fullt sig själf. Med den-
bedöfvande blomsterdoften och de berusande
parfymerna, med det under dansen upphvirf
lande dammet blanda sig oändligt fina atomer
af flärd och lättsinne, behagsjuka, fåfänga,
afund och framför allt af sjalfviskhet — begär
att öfverglansa hvarandra — och mera dylikt.
»Alla dessa giftiga mikrober utstråla köld
i högre eller mindre grad. Ett så ytterst
finkänsligt sinne som ditt angripes hårdt af
denna luft och lider däraf, under det den af
det stora flertalet insupes med allt större
välbehag för hvarje gång. Ty det förhåller
sig med detta gift som med så månget annat,
det har en rusgifvande inverkan och blir så
småningom ett behof, ett stimulerande medel.
Då och då göra sig dock dess giftiga verk-
ningar märkbara.
»Du har ju gifvit akt på dessa nästan
pinsamt tryckande pauser, som ibland uppstå
midt under det allmänna glada pratet och
skrattet? Man säger, att »en ängel sväfvar
förbi»!
»I själfva verket är det giftet, som »slår
in» på sinnena och blir så starkt, alt det
hämmar själens andedräkt och för en sekund
paralyserar talförmågan. Ofta ser man väl
ock en uppsluppen skämtare plötsligt tystna
och fördystras. Det drager sig liksom en
mörk skugga öfver hans ögon, och han måste
göra våld på sig för att förjaga den djupa
nedslagenhet, som så plötsligt bemäktigar sig
honom, och hvars uppkomst han icke kan
förklara. Just då har, honom ovetande, en
sådan där mikrobfylld, iskall pust slagit honom
till mötes!
»Äfven händer det understundom, då man
från en balsal träder ut i fria luften, att
man andas utmed en känsla af lättnad.
Man fyller sina lungor med ren luft! Yar
säker, att det icke blott är ett fysiskt, utan
äfven ett psykiskt behof, man på så sätt
omedvetet söker fylla!––––––Men hör —
redan tystna valsens toner, och inom en minut
skola vi vara öfverrumplade härinne i vår
lugna vrå. Huruvida jag lyckats i någon
mån klargöra dina känslor för dig, mitt barn,
lämnar jag därhän.
»Det är ju alltid ytterst svårt att precisera
de subtila intryck, som dallra på en kvinnas
fina känslosträngar! Ett vill jag blott tillägga,
på det du icke må rädas att andas fritt i
denna luft.
»Det finns preserverande medel mot mina
omnämnda mikrober! De böra helst inympas
ifrån barndomen, men kunna ock förnyas i
äldre år, liksom vaccinen. De heta: ett
okonstladt väsen, anspråkslöshet, varmt intresse
för andra, sann hjärtlighet mot alla, med ett
ord, ett kärleksfullt, totalt själflorgätande
sinnelag. Äger du detta motgift, kan du
med lugn gå din väg fram, ja, du kan där-
igenom lyckas sprida så mycken värme om-
kring dig, att köldmikroberna utrotas i din
närhet — ty detta slags mikrober dö i
värmen!»
Nu inströmmar den sorlande hopen från
balsalen, och Sonja hinner till svar blott ge
sin onkel ett förstående leende, så äkta soligt,
1895
att han känner sig värmd däraf ända in i
sitt innersta. — —
Herbert.
Den stora boknyheten.
Af Hellen Lindgren.
Lille Eyolf, Ibsens senaste skådespel, är icke något
problemdrama. Ibseus senaste problemdramer, Ros-
mersholm, Fruen fra Havet, Hedda Gabler, ha
fördjupat sig i en symbolistiskt subjektiv värld,
där vi ofta ej kunnat följa diktaren. M-d Lille
Eyolf är det icke så — vi se här allt klart. Och
därför vill jag för min del ge detta skådespel ett
bestämdt företräde. Det är intet gåtdrama. Tid-
ningarnas törsta redogörelse, de s. k. blixtreferaten,
voro vilseledande, därigenom att de talade så
mycket om »de onda barnaögonen», vi kände oss
halft förskrämda som inför Rosmersholms »hvita
hästai». Det är emellertid icke pa något mys-
tiskt motiv, Ibsens senaste drama är byggdt.
Det är en ganska alldaglig familjekonflikt,
och sorgens stora tragik, som skildras med
mästarens mest nobla konst, har en storartad fred
öfver sig, en lugn allmänmänsklig horizontvidd,
som verkar med den slags upplifvande ro, som
aftonens färgtoner kunna skänka ett landskap, när
solen har slutat att hetta. Vi känna oss inför
detta diktarens nyaste verk fyllda af tankfuil och
lugn glädje. Det är det mjuka och dock fasta
handtaget af en kamrat i lifvets strid, vi tycka
oss känna efter genomläsningen. Ja, lifvet är
hårdt, missförstånden mångahanda, men när den
mänskliga ädelheten finns på botten af karaktärerna,
så går dock allt på det hela bra. Titeln uttrycker
styckets stämning. »Lille Eyolf» —- i denna titel
ligger något af det vemodsfulla hopp, den grund-
ton af ömhet, som är styckets stämning.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
