Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 4 januari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 5
hon kunna låta oss äldre erfara barndomens hem-
lighetsfulla rysning en gäng ännu. Det är en
förkrympt, gammal svagsint människa, som så
allra ödmjukast erbjuder herrskapet sin tjänst.
Ah, råttorna, de kära, små djuren! Hon lockar
dem, och de komma. Hon kan befria herrskapet
från allt i huset, som gnager och skafver. Eyolf
hör på med vidöppna ögon. Se det rör sig något
i påsen, hu ! Och ur pasen sticker en hund upp
sin trubbiga nos. Hon fragar honom, om hunden
ej är älsklig, tycker icke lilla hjärtekungen det!
Eyolf ser pä henne med förundrande ögon och
utbrister sä: nej, aldrig har han sett något så
förtärligt som denna hund med sin breda nos.
Men han dragés till hunden, barnets fantasi har
erfarit det hemlighetsfulla i denna sagouppen-
barelse. När påsen vät är tillknuten, gar han
fram och smeker pasen med hunden i — ah, hvad
det är hemskt och intressant allt detta! Och rätt-
jungfrun berättar om sin hemlighetsfulla makt.
Hon vet, att råttorna skola komma, när hon lockar,
hon skall bädda dem sä mjukt på hafsbottnen,
dessa stackars små, som hon vill så väl och som
människorna förakta — åh, hon älskar dem! Förr
i tiden lockade hon människor, det var då, när
hon lockade sm egen älskling samma väg i haf-
sens djup, men det var länge sedan. När hon
tar afsked, smyger också Eyolf, som följt hennes
tal med lysande ögon, sig ut.
Nu kommer ett samtal mellan Allmers och Rita
Hon söker smeka sig till ett at dessa kärleksrus,
som äro hennes lycka, och när det icke lyckas,
hotar hon och rasar. Hon lefver för honom, han
lefver ej för henne! Således skall hon ej ändå ta
första rummet i hans själl Eyolf är den rival,
hon skall kämpa emot nu. Hellre än att han
skall stå emellan dem, hellre ... må han dä aldrig
ha vant född... Men Rita! förmanar Allmers.
Nej, han far taga henne som hon är, hon kan
ej dela.
’ Under tiden har Asta ett samtal med vägbyg-
gareil, en lifskraftig ung man, som tror, att lifvets
svårigheter kunna lekas bort, och som älskar Asta.
Ingeniören friar till den unga fröken, men Asta
har blifvit så underlig på sista tiden, och när de
återkomma från sin promenad, förstår man, att
hon svarat nej. Asta som förut synts benägen
för den hurtige mannen, tycks på senare tider ha
fått mycket att tänka på, ocn hon lämnar Allmers
en packe gamla bref, som beröra familjeförhållan-
den och som hon genomläst. Och medan de full-
vuxne ha fört sin kamp om sina intressen, har
lille Eyolf därute på fjorden kämpat sin sista strid.
Vid bryggan därnere vid fjorden, där har han
tumlat i, medan råttjungfrun rodde bort, just som
en liten råtta, en af dessa, som guaga och skafva
och som huset bör befrias ifrån, och ingen af de
duktiga trasiga barfotaungarna, som kunna simma,
har räckt honom en hjälpsam band. Blott kryc-
kan flyter därute på vattnet. Skrik och tumult
därifrån väcka Allmars och hans fru. Skräck-
slagen, lam förtviflan hos dem bägge. Lille Eyolf
är blott ett minne nu.
Andra akten visar oss lif och sorg i sin för-
färliga motsats. Allmers sitter i dof förtviflan och
ser utat fjorden. Hvad är lifvet, när döden finns,
döden, som afklipper, dumt och obarmhärtigt, före
mognad och fruktsättning; hvad är lifvets mening,
när slumpen, tillfälligheten har rättighet att gripa
in pä detta sätt? Är dä hela tillvaron ett skepps-
vrak, som drifver vind för våg. Hvad finns det för
möjlighet att lefva med detta minne, som evigt
förebrår? Hvad är lifvet utan mål, och Jifvet med
en sådan oläklig sorg, kan detlefvas; lefver man,
när man lefver utan hopp, utan möjlighet att godt-
göra? En förlust, som man ej kan reparera, är
en evig förtviflan, och lifvet med evig förtviflan
hvad är det? Hvad är det för ett gäckeri i allt
detta outgrundliga? Fjorden svarar ej på detta, den
ligger därute kallt leende med sina färgreflexer.
Asta kommer till Allmers, innerligt deltagande,
han är bra olycklig, stackars, stackars Allmers.
Han får ej fråga så förfärligt. Hon ber om nåd
inför hans frågor. Minns han, när de två voro en-
samma i världen? Han minns. Och hur de slräf-
vade? Ja, han minns. Nåja, det var ju egentligen
han, som fick sträfva och slita. Åhnej, det var
hon också. Och så erinrade de sig dessa scener
från ungdomslifvet. Hur hon klädde sig i goss-
kläder, därför att han ej hade någon bror och
ville ha en. Han kallade henne Eyolf. Plötsligt
störtar han upp ; nej, han får icke glömma på
detta sätt, han måste minnas Eyolf, annars är
sorgen ingenting värd. Hvad är sorgen, om den
ej är evig, helt upptagandel Nej, han måste sörja.
Strax efter kommer Rita. Hon är lika förtviflad
som han. Med grymhet erinrar han henne om
hennes själfviskhet. Hon påminner honom om
hans själfviskhet. De göra hvarandra förebråelser.
Åhnej, var hon brottslig, var han det också. Eyolf
blef halt, när han ramlade ned från bordet, ja
hon hade lämnat honom utan tillsyn, fnen han
också — nåväl de voro bägge lika goda — de
hade glömt Eyolf för sin karlek. Det ena ordet
tar det andra. De göra hvarandra elaka, Allmers
inser det, och han vill bort; de måste skiljas, ty
detta förtviflade samlif går icke längre. Barnet
är dödt, lyckan är död, lifvet är dödt, de ha bägge
varit pliktförgätna. Så kommer ett samtal mellan
Allmers och Asta, som torde vara bland det nob ’
lasie Ibsen någonsin skrifvit. Han vill bort från
Rita, meddelar han Asta, och de två skola lefva
som förr gemensamt, som bror och syster. Hon
svarar nej. Men hvarför? Därför, säger hon, att
de ej kunna det. Han och hon äro icke syskon,
familjebrefven ha upplyst henne därom. Han
studsar ett ögonblick. Men så fattar han sig —
däri ligger intet hinder, allt skall bli som förr.
Men hon vägrar — nej, han har själf sagt, att
allt är underkastadt förvandlingens lag, allt utom
förhållandet mellan bror och syster, men nu äro
de ej bror och syster vidare. Men icke deras
förhållande förklarar han, hvarför vägrar hon?
Jo därför att, därför att... hon kan icke förklara
det bättre, än hon redan gjort med förvandlingens
lag. Man kan icke finare uttrycka ett kvinnligt
hjärtas fruktan för en hotande möjlighet af en
kärlek, som redan börjat gry r’l, som kan växa.
»Kom med till Rita,» manar Asta, och Allmers
följer. Han förstår, och han följer, och läsaren
känner något af religiös vördnad för dessa två,
som ej vilja t.aga lifvets lycka med röfvarhand.
Tredje akten visar oss först en kampscen mel-
lan vägbyggaren och Asta. Hvarför, frågar denne,
vill hon ej motta hans anbud? Lyckan ligger där,
nåja, måhända först i framtiden på andra sidan
om äktenskapet, måhända skall den då först komma,
men komma skall den. – Och tror hon, tror hon
verkligen, att lyckan erbjudes så många gånger här
i lifvet? Rita och Allmers uppträda. Rita är be-
klagansvärd, hon är rädd för ensamheten, och
Asta, som ser hennes vånda, flyr från detta hem,
där hon skulle kunna stifta olycka — nåväl ja,
hon skall komma med vägbyggaren, svarar hon
honom, hon förkunnar sitt beslut att resa samma
vägled som han och reser.
Dessa båda, Rita och Allmers, äro nu ensamma.
Nu skall han alltså resa ifrån henne. Nåväl, så
skall hon taga haud om de stackars förvildade
tiggarungarne, som de så ofta förargat sig öfver
där nere vid ångbåtsbryggan. De skola få leka
med Eyolfs leksaker, titta i hans böcker. Allmers
hör på henne misstroget. Hon? sådant duger hon
ej till. -— Åbja, så får hon lära sig. De förebrå-
ende barnaögonen, som se mot henne ur djupet,
skola kanske få ett annat uttryck då. ■— Allmers
grubblar. Är Rita förvandlad, vill bon då sträfva
hon också? Men då är icke lille Eyolf död för-
gäfves? Han frågar henne, om han får vara med,
om hon kanske tillåter honom. Ja, han får vara
med. Kanske skola de båda kunna lefva för något,
om de aibeta ärligt, men hårdt arbete blir det.
Och kanske skola de få höra anderöster tala till
dem utan förebråelse, ja kanske skall sorgen ge
dem ett nytt lifsinnehåll. Och så skall han lefva
alltjämt, han, som är borta, ja de skola våga se
mot stjärnorna, våga se upp mot den eviga still-
hetens värld.
Ja det är ändå lille Eyolf, som med sin död
lärt dem lifvet, ansvarets lif.
Om nyårshälsningar och
nyårskort.
Af Mathilda Langtet.
®
yårshälsningen har naturligtvis sitt ur-
sprung i den känsla, som vid årsskif-
tet intager hvarje tänkande människa, känslan
af att de dagar som flytt aldrig ‘ skola
återkomma, af att ett år oåterkalleligen run-
nit bort i tidens haf och ett nytt före-
står med okända öden och skiftande sorg och
glädje. Därför ropar man till den vän man
under de första dagarna af det nya året mö-
ter: godt nytt år! måtte det kommande året
blifva dig lyckosamt! Och blir man så själf
hälsad, vaknar i sinnet en värmande känsla
af hopp och förtröstan, som väl kanhända
flyr lika hastigt som den kom, men dock
alltid lämnar kvar ett visst välbehag. Icke
underligt därför att enhvar med en sådan
hälsning söker glädja sina vänner, både när-
mare och fjärmare.
Men det är med nyårshälsningarna som
med julklapparna — de antaga sä väldiga
dimensioner, att de stundom blifva, först till
en skyldighet och icke, som de borde, en af
hjärtats känsla framkallad handling, och se-
dan till en pålaga, ett slags indirekt skatt,
som kanske för mången kännes rätt tryckan-
de. Utgilten är ju egentligen obetydlig; låtom
oss göra ett litet räkne-exempel: 100 visit-
kort à 2 kr., 50 kuvert à 2 och 50 à 4
öre, summa 5 kronor. Det är för den bämed-
lade så godt som ingenting och äfven för den
mindre bemedlade icke särdeles kännbart, helst
denna antagligen kan minska summan för
kuverten. Men i alla fall måste väl medgif-
vas, att summan, liten eller stor, skulle kun-
na bättre anvandas än till inköp och för-
sändning af några kartonglappar, som några
dagar ligga i en visitkortskorg och sedan
kastas bort eller i bästa fall blifva till »nyst-
gods». Det svåraste, det som egentligen är
tryckande, det är kanhända dock tanken på
att man måste, om man ej vill vara ohöflig
eller visa brist på lefnadsvett, »skicka kort»
hit och dit, till hvar och en, som man blott
en gång till bevis af vänlig hågkomst råkat
sända ett kort, äfven om denna person, den
vi aldrig mer i lifvet återse, småningom i
vårt minne alldeles bleknat bort. Sedan kom-
ma alla de, till hvilka man någon gång stått
i något slags förhållande, alla, som kunna
äga anspråk på att fordra något artighetsbe-
vis af oss. Och det värsta af allt är, att
om man glömmer någon af dem, som man
förut uppvaktat, måste denna någon anse sig,
om ej precis förolämpad, så dock litet förbi-
sedd.
Vi sade nyss, att utgiften är obetydlig, men
det gifves icke sä sällan förhållanden, dä äf-
ven en rätt liten utbetalning är kännbar,
helst om man i själ och hjärta finner den öf-
verflödig och onyttig. Det gifves personer,
som komma i beröring med många människor,
som utan stora tillgångar och utan möjlighet
att »bjuda igen» dock äro gärna sedda och
inbjudas vid tillfällen, där de göra många
bekantskaper, och för sådana personer blir
afsändandet af nyårskort i flere afseenden be-
tungande.
Man invänder, att detta bruk förskaffar en
stor och välbehöflig inkomst såväl för acci-
denstryckerierna som ock —■ och i första
rummet — för postverket. Detta medgifves
villigt, men hvad tryckerierna beträffar, gäller
om dem,som om en hef del andra arbetsområden,
att man icke kan eller bör skapa behof för
att sysselsätta krafter, hvilka kunde nyttigare
användas. Alt postverkets inkomster äro
stora och kunde vara välbehöfliga, kan ej
heller nekas, och visste man att med uyårs-
kortens kringsändande bereddes en sannerli-
gen välbehöflig förbättring i »postbetjäntes»
aflöningar, skulle man med glädje betala den
förhöjda skatt nyårshälsningarna pålägga. Men
det vet man icke. Eller kanske man vet, att
så icke sker. I hvilket fall som helst kän-
ner man sig dock icke uppmuntrad att endast
för att öka postverkets inkomster förorda bru-
ket af kringsändandet af nyårsbref.
Den stora allmänhet, som blott i breflådan
kastar ned sina packor af nyårskort, har ingen
aning om det oerhörda arbete, som därigenom
ålägges postpersonalen. Hvart och ett af dessa
1,200,000 — säger en million tvåhundratusen —
-1^• W. Tornberg rekommenderar till julen sitt stora och förs klassiga lager af alla sorters FICK-UR i guld-, silfeer- och
Up fabrikör metajV-boetter för damer och herrar. Guldkedjor, Pläterade kedjor o. Berlocker. Väggur
Stockholm, Gustaf Adolfs Tore. °- Bordsur, Nattvaktkontrollur o. Väckarur m. m., passande såsom gäfvor vid alla tillfällen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
