Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 4 januari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
e
som pâ det gamla årets sista och detnya årets för-
sta dag passerade Stockholms postkontor skulle
naturligtvis afstämplas. Endast detta represente-
rar ett rätt stort antal styfva dagsverken. Af-
hämtningen från lådorna, sorteringen och kring-
bäringen kräfva ändå mera arbete, och därtill
ett forceradt arbete. Ty allt skall ske fortast
möjligt — komma ej korten fram på nyårs-
dagen, är det hela förfeladt.
Sä skola nyårskorten besvaras — nämligen
om man får från personer, till hvilka man ej
skickat förut. Nya besvär, och så måste äf-
ven dessa nästa gång ihågkommas. Och så
sväller floden allt mer och mer, kräfver större
och ännu mera forceradt arbete — till hvad
nytta?
Att »nyårsvisiterna» utträngdes af nyårs-
korten var ju alltid en god sak, men skall
detta bruk utvecklas i samma proportion som
hittills, visar det sig måhända, att man äfven
här, som på så många andra håll, råkar bota
ett ondt med hälften värre.
Den enda reela fördel, som nyårskorten
medföra, är den, att man genom sådana kan
med jämförelsevis ringa besvär och kostnad
visa, att man i vänlig hågkomst behåller per-
soner, som en gång visat oss artighet eller
godhet, den vi ej med annat än tacksam känsla
kunna återgälda. Och härom är ingenting
annat än godt att säga. Visserligen kan man
tänka sig, att den genom nyårskorten under-
hållna hågkomsten rätt snart torde förblekna
och att godtköpsartigheten icke är af något
ofantligt stort värde, liksom också den frågan
måste framställa sig: huru länge skall man fort-
sätta med denna uppvaktning på kort? Hela
lifvet igenom? Eller blott ett par år? Och när
man upphör därmed, skall detta vara ett tec-
ken, till att hela bekantskapen skall upphöra?
Men som sagdt, detta är ju alltid en fördel,
ehuru den naturligtvis kommer jämförelsevis
endast få till del.
Att mer än en anser det vidt utsträckta
bruket af nyårskortens kringsändande så3om
öfverflödigt eller oriktigt, visar sig af det nu
föreslagna och äfven accepterade sättet att ge-
nom de allmänna tidningarna utbringa sina
nyårsönskningar. Emellertid uppfyller det icke
fullkomligt sitt ändamål. Den, som genom en
tidning meddelar, att han eller hon icke äm-
nar skicka nyårskort, underförstår naturligtvis
därvid, att han eller hon ej heller väntar att
mottaga några. Eljes är saken till hälften
förfelad. Detta tillkännagifvande borde där-
för komma ett par dagar före nyåret. Ty
när nu kort skola skickas, kan man ju ej
vänta, tills exempelvis nyårskvällens aftontid-
ning förkunnar, hvilka af våra vänner, som
vilja och icke vilja sända och mottaga nyårs-
kort. Och förminskningen af dessa postför-
sändelser blir naturligtvis då försvinnande
liten.
I tidernas längd torde dock härmed vinnas
icke så litet, äfven så som saken nu är
ställd —- och kanhända att den ej kan ställas
annorlunda. Ty då tongifvande personer år
efter år förklara sig vilja aflysa nyårskorten,
torde det så småningom blifva lika »modernt»
att icke skicka nyårskort som nu att skicka
dem. Men under tiden — skulle icke hvar
och en tänkande människa kunna komma
öfverens med sig själf om att icke känna sig
stött eller anse sig ohöfligt bemött, om
vänner eller andra, som förr skickat
nyårskort, skulle af rent sunda förnuftsskäl
upphöra att vidare kringsända sådana?
IDUN
En prisuppgift.
En viktig fråga för alla husmödrar.
B
er än en husmoder har helt visst,
synnerligast vintertiden, då fönstren
i våra hem i regel ej kunna slås upp och
man för luftväxlingen uteslutande är hän-
visad till fönsterventilerna, under pågå-
ende städning erfarit hufvudbry. Den dag-
liga städningens ändamål —• här afses ej
de periodvis återkommande rengöringar-
na — är i hufvudsak dammets bortskaf-
fande. Yinnes detta ändamål på det nu
öfliga sättet att städa, och kan städnin-
gen sägas bedrifvas efter en rationell
metod? Består den icke fastmer till stor
del i att försätta dammet i ett oupphör-
ligt kretslopp: från mattan eller golfvet
upp i luften, därifrån på möbler och gar-
diner, slutligen ned på golfvet igen för
att nästa morgon åter börja samma färd,
eller, för att tala med miss Nightingale,
»röras upp från golfvet, där det gör min-
sta skadan, i luften, där det g’ör oberäk-
nelig skada.» Dessa eller slika tankar
röra sig nog understundom i hennes
hjärna.
Att genom den vanliga sopnings-, borst-
nings- och damningsprocessen en hel del
damm medföljer i sopskyffeln och handdu-
ken, är visserligen sant, men vi fråga:
huru mycket stannar kvar? Därom får
man ett något så när klart begrepp, när
solen en ljus vårdag lyser in i våra rum.
Huru ter sig luften då? Jo, i vissa dagrar
som en molnvägg, bestående af millioner
små partiklar. Man måste rent af för-
skräckas öfver, att man inandas allt detta
damm, och ännu mer däröfver, att det skall
medfölja in i barnens små lungor. Och
huru förhåller det sig, om man skakar
en gardin eller ett dörrförhänge? Man
hostar till och ser en fin rök. Af dessa
exempel, hämtade från hem, med talrik
personal och många besökande — i famil-
jer på två, tre personer och utan yrande
barn är det förmodligen i detta afseende
bättre — framgår tydligt, att vi i allmän-
het lefva i en dammuppfylld omgifning,
och ätt våra dagliga försök att göra^oss
till herrar öfver fienden dammet måste
betecknas som temligen vanmäktiga. Men
nu har vetenskapen upplyst, att dammet
i fråga om vår hälsa eller ohälsa spelar
en långt från oväsentlig roll; mot denna
sida af saken torde ej heller nu mera
någon vilja invända. Svårigheten är blott
att midt i våra dammiga städer kunna
åstadkomma dammfrihet i våra boningar.
Fullt lär nog ingen lyckas lösa denna
svåra uppgift, men då vi äro öfvertygade
om, att våra mer upplysta, erfarna och
dugande husmödrar-läsarinnor kommit
»sanningen närmare» och hunnit längre
i konsten än det stora flertalet, ha vi
trott oss gagna detta flertal genom att
låta dessa förra yttra sig i denna viktiga
fråga samt gifva några nyttiga regler och
.råd om, hur man bör förfara vid den dag-
liga städningen för ernående af det möj-
ligast bästa resultat, och fördenskull ut-
fäst ett pris af tjugufem (25) kronor för
den bäst utredande uppsats i ämnet:
En rationell städning af våra boningsrum.
Redaktionen.
Stockholms internationella
lärarinnehem.
S
en synnerliga behjärtansvärda tanke, som
ligger uttryckt i detta namn, och om
hvilken Idun redan ett par gänger ganska
utförligt talat, har från det nya årets första
dag nu tagit verklighetens gestalt. Sistlidne
lördag hade vi nöjet deltaga i en enkel in-
vigningsfest samt därvid bese hemmets syn-
nerligen inbjudande och hemtrefligt inredda
lokal vid Kungsgatan, n:r 26, 4 tr. upp.
Den bekväma våningen består af sju rum
och kök. Af rummen är ett afsedt tör före-
ståndarinnan, fröken Louise Andrié, fyra för
inackorderingarna och ett för tjänstepersona-
len; det sjunde användes till matsal och sam-
lingsrum.
Det var hösten 1893, som några varm-
hjärtade personer sammankallade ett möte för
att diskutera möjligheten af att i Stockholm
upprätta en sådan fristad, som de flesta af
utlandets större städer hafva att erbjuda un-
der namn af lärarinnehem. En komité till-
sattes, åt hvilken öfverlämnades uppdraget
att utarbeta förslag till plan och stadgai
samt att insamla medel. I maj konstituera-
des en förening — Stockholms internationella
lärarinnehem —— med syfte att upprätta en
tillflyktsort, där kvinnor, såväl af svensk som
utländsk börd, hvilka ägna sig åt undervis-
ning och uppfostran, kunna, särskildt under
tider, då de äro utan anställning eller i be-
hof af hvila, för billigt pri3 erhålla god in-
ackordering i förening med moderlig ledning
och omvårdnad. Tack vare det nitiska och
uppoffrande arbetet hos alla de personer, som
haft saken om hand, har man så snabbt hun-
nit till den första målstenen. Ty att hemmet
i sitt nuvarande skick endast vill betraktas
som ett framtidsfrö, mäktigt af tillväxt och
utveckliDg i mån af bshof och tillslutuing,
är naturligt.
Som vi taga för gifvet, att alla de af
Iduns läsarinnor, hvilka möjligen kunna tänka
på att personligen draga nytta af hemmet,
intressera sig för de ordningsregler, som gälla
för inträde och vistelse vid detsamma, med-
dela vi dem här fullständigt:
§ 1.
Ansökan om inträde i hemmet ställes till dess
föreståndarinna och bör vara försedd med präst-
betyg samt af tillförlitlig person utfärdadt intyg
om sökandens speciella verksamhet.
§ 2.
Inackorderingsafgiften erlägges förskottsvis och
för en månad i sender. Pensionär, som önskar
lämna hemmet, tiilsäge därom föreståndarinnan
minst en månad i förväg; sker ej detta, vare hon
skyldig, därest ej styrelsen finner skäligt att där-
ifrån meddela befrielse, att erlägga inackorderings-
afgift äfven för denna månad. Personer, som för
kortare tid än en månad vistas i hemmet, betala
förskottsvis per vecka och, när uppehållet varit
kortare än en vecka, vid afresan.
§ 3-
Pensionär, som angripes af smittosam eller eljes
längre och svårare sjukdom, vare skyldig att ge-
nast afflytta från hemmet, hvarvid den del af i
förskott erlagd inackorderingsafgift, för hvilken
tiden ej ännu utlupit, till henne återlämnas.
§ 4
Förutom möbleradt rum, sängkläder och, om så
önskas, linne, erhålles full kost, bestående af fru-
kost,’ mellanfrukost, middag, kaffe och aftonmåltid.
Priserna äro:
För deladt rum, utan linne, 45 kr. per månad.
» y> y> med )) 47 » » »
1895
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
