Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 11 januari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 IDUN 1895
O kärlek, dina tankar O kärlek, dina tankar
Nå högre än himlens rund; Gå framom stormens il
O kärlek, dina tankar Och lysa tusenfaldt mera
Gå djupare än hafvets grund. Än solens strålande pil.
Julius Sturm.
att hennes bild skall lyckligt försvara sin plats
i Iduns porträttgalleri.
Vi gjorde häromdagen doktor Hagdahl en
visit för att inhämta några drag ur den nu
bortgångna medarbeterskans lefnad. I det med
gammaldags komfort ’ redda hemmet mottogos
vi med den förbindligaste hjärtlighet af den
liflige och trots sin höga ålder ännu ungdom-
ligt spänstige läkaren. Utanför salongens fön-
ster bredde sig en rörlig tafla: Hötorgets bro-
kiga salulif och i fonden den väldiga matvaru-
hallen med sitt strömmande virrvarr genom alla
portar — i sanning just den omgifning, man
helst ville tänka sig för denne man, som gjort
kökets vetenskap till sin.
Lika underhållande som doktor Hagdahl kan
vara, till och med när han rör sig på kok-
konstens i mångens tycke väl högst prosaiska
fält, lika spirituel är hans konversation, kryddad
med infall och illustrerad af anekdoter ur ett
långt lifs rika minnen, och hastigt gledo de
angenäma stunderna fram i hans sällskap.
Säkerligen skall det intressera våra läsarinnor
att höra, huru det första uppslaget gafs till
det arbete, som sedermera skulle växa ut till
en’ sådan betydelse. Liksom så ofta i lifvet
var det en obetydlig tillfällighet, som fram-
kallade det ståtliga resultat, hvilket nu i form
af »Hagdals kokbok» föreligger i otaliga hem,
där dessa rader läsas.
»Nog hade jag också, som de otäcka kar-
larne i allmänhet, i mina dar tyckt om att då
och då få smörja kråset,» berättade doktorn,
»men någon så kallad ’matgud’ hade jag då
aldrig varit, och minst af allt hade jag drömt
om att bli kokboksförfattare. Men så en dag
på sjuttiotalet var jag bjuden på middag till
mina släktingar, professor Hjalmar Abelins.
Medan bordet dukades, stod värdinnan och raf-
sade, ifrig och nervös, genom en massa papper
i sin chiffonier.
’Hvad är det Hanna söker så förtvifladt,’
frågade jag.
’Åh, det är bara ett puddingrecept, som jag
inte är människa att få tag uti.’
’Ja, de fruntimmerna, de fruntimmerna,’ an-
märkte jag till värden; ’tänk, om vi karlar för-
varade våra värdepapper på samma lättsinniga
vis, det skulle just bli en skön historia. Om
nu inte Hanna finner sitt recept — då bli vi
utan den rara puddingen till middagen! Det
behöfdes verkligen, att någon ordentlig karl
toge hand om alla spridda skatter, som finnas
nedlagda .i damernas familjerecept och upp-
skrifningar,’ och ordnade dem för all framtid
till något helt och handterligt.’
’Ja, det kunde just morbror vara rätta man-
nen till,’ inpassade värdinnan, smått pikerad,
’som naturligtvis har tillräckligt med tålamod
och förstånd till ett så tacksamt arbete.’
Emellertid kom puddingen i rätt tid på bor-
det; den befanns delikat, och vi läto oss väl
smaka. Och med det sista skedbladet glömde
jag hela den historien.
Men lilla professorskan hade i sitt stilla
sinne svurit en grufiig hämnd. Det var väl en
månad senare, så började en dag ett ändlöst
tågande i mina trappor och ett ringande på
min dörrklocka; i tamburen stodo betjänter,
hushållsmamseller och kokfruar i långa rader,
och med hälsningar från generalskan Den och
friherinnan Den och unga fru Den och Den
strömmade en flod af väl hopbuntade små
manuskriptpaket in öfver mitt skrifbord, hvilka
vid brytandet samtliga befunnos innehålla mat-
recept och åter idel niatrecept, dyrbara gamla
familjeklenoder, som gått i arf från moi- till
dotter genom släktled i en mängd af hufvud-
stadens förnämsta familjer, och som nu hop-
letats och sammanskaffats för att af den ’stygga
morbror’ tagas om hand och ordnas.
Det var en formlig sammansvärjning, hvar-
ken mer eller mindre!
Jo, nu hade jag just ställt vackert till åt
mig! Jag ref i mitt hufvud och i de köks-
doftande pappersbuntarna och visste egentligen
inte, om jag skulle skratta eller ondgöras åt
hela historien. Till slut tog jag mitt parti :
sagdt må vara sagdt, och jag skulle visa dem,
jag, de allra som sötaste små skadeglada fru-
arna ...
Så gick jag upp till kungens köksmästare,
gamle Malmgren, i hvilken jag visste, att jag
hade en trofast och säker vän i viken. Jo,
nu är den lede lös, må Malmgren tro’ — och
så anförtrodde jag honom hela min pinohisto-
ria. Men han bara log, helt trygg. ’Är han
lös? Nå, då få vi väl se till att binda ho-
nom då!’
Och så började det stora arbetet. Material
hade jag redan rikt upp, och nytt strömmade
in för hvarje dag. Jag kastade mig öfver ut-
landets, speciclt naturligtvis Frankrikes, litera-
tur på området, läste och pröfvade, experimen-
terade och »profåt». Malmgren — och många,
många andra auktoriteter -— stodo mig tappert
bi. Nu tillkallade jag ock min brorsdotter Hen-
rika, som redan förut var pröfvad i literära
sysselsättningar, språkkunnig och intelligent i
hög grad, och hon blef mig en ovärderlig hand-
sekreterare och hjälpare under det mångåriga
verket. Särskildt vid bearbetningen af de rika
utländska källorna tog hon en framstående del.
Det mesta pröfvades praktiskt i mitt eget kök.
Det bief en serie små middagar under årens
lopp, vid hvilka oftast Malmgren presiderade
vid bordet, de korta stunder han kunde lämna
köket, och de mest finsmakande små frutungor
i hufvudstaden voro turvis med om att fälla
utslagen. Ja, hade jag engång tagit i tu med
saken, så ville jag gå grundligt till väga, och
hur vi nu studerade, bearbetade, författade och
kokade, så — blef dock den onda lilla ofrids-
ande, jag så oförsiktigt släppt lös, ’bunden
till sist, som Malmgren ville ha det, om nu
också icke han hade tänkt sig detta i form af
det vackra röda chagrinbandet på Hagdahls
1000 sidor starka kokbok ...»
Henrika Hagdahl föddes på Yäfversunda i
närheten af Vadstena, och föräldrarne voro f. d.
kamreraren i Storamiralitetsämbetets 3:e afdel-
ning (motsvaras numera af Väg- och Vatten-
byggnadskåren), sedermera häradsskrifvaren(Hen-
rik Hagdahl samt hans maka Emma Natalia
Suell, en dotter af den kände intendenten Suell
i Göteborg. En synnerligen spirituell och för-
finad umgängeston rådde i det gästfria hemmet,
som därför ock var vida eftersökt af talrika
vänner från när och fjärran, bland hvilka räk-
nades många af den tidens högst bildade per-
sonligheter. Särdeles moderu-värdinnan var en
sällsynt rikt begåfvad kvinna, och den atmosfär,
i hvilken döttrarna växte upp — Henrika hade
en ett par år äldre syster, Emma — var väl
ägnad att äfven ingifva dem en äkta bildning.
Efter faderns död flyttade modern och de
båda systrarna till Stockholm, och de. senare
började efter hand allt mera ägna sig åt lite-
rära sysselsättningar. Bland de arbeten, som
äro förknippade med Henrika Hagdahls namn,
må särskildt nämnas de vidt spridda böckerna
»Fråga mig om allting» och »Det bästa af allt»
samt en utförlig handledning i kvinnliga hand-
arbeten ; »Damernas bok».
Detta sista arbete sammanfaller till. sin art
nära med en annan verksamhet, som Henrika
Hagdahl under loppet af ej mindre än 21 år
allt intill sin död utöfvade, i det hon nämligen
under hela denna tid öfvorsatte och bearbetade
texten till modetidningen Freja, hvilken som
bekant är en svensk upplaga af den tyska
modejournalen »die Modenwelt. Härvid åda-
galade hon en punktlighet och plikttrohet, så
stora, att hon bokstafiigen först på dödsbädden
släppte den penna, med hvilken hon under så
många år för dampubliken klargjorde toalettfrå-
gornas mystèrer.
Både modern och systern gingo föro henne
ur tiden, men hennes lilla prydliga »ungkarls-
hem» —- om vi våga nyttja en så djärf be-
teckning — saknade dock aldrig sin lifliga tref-
nad. Dess gladlynta, hjälpsamma och idoga
härskarinna räknade en stor vänskara, som
gärna gästade och »tog in» hos den kära Hen-
rika, och till ett trofastare, mera offervilligt
hjärta kundo ingen gå, vare sig det gällde att
dela lifvets små glädjeämnen eller dess stora
tryckande allvar.
Också kom det oväntade dödsbudet med upp-
riktig smärta till vida kretsar, och den dof-
tande blomsterskörd, hvilken i sällsynt rikedom
och ymnighet höljdes öfver hennes vinterkalla
hviloplats, vittnade om en saknadens värme,
som väl icke alltid följer denna världens store
med de prunkande sorg-blomstren, men som
otvetydigt skimrade i allas ögon vid denna stilla
anspråkslösa kvinnas graf.
Johan Nordling.
Den förstfödde.
i.
?
ar och mor sitta lutade öfver den först-
föddes vagga. Plågornas och orons da-
gar äro gångna, oeh föräldrastolthet och
släktkärlek hafva genom förenade ansträng-
ningar lyckats i det vaknande lilla anletet
återfinna drag af alla anhöriga. Modern ser
där nere bland de skära och hvita skyar,
som hennes hand ordnat, en bild, som på-
minner henne om de kära, hvilka hon för
lång tid sedan följde till den eviga hvilans
läger. Med dotterkärleken i hennes hjärta
sammanbor kärleken till den man, med hviL
ken hon skall lefva lifvet, och därför ser hon
äfven hans drag återgifna hos den lille. Men
den lille skall bli vacker, och därför kan man
tydligen hos honom återfinna allt hvad nära
anförvanter äga skönt och välformadt i an-
siktets bildning. Och fadern spejar på sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
