Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 11 januari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN ii
ma sätt efter allt hos den lille, som påmin-
ner om hans släkt. Icke allenast det gemen-
samma namnet skall sonen bära, ulan allt
godt, som bott hoä släktens medlemmar, bör
hos honom återuppträda.
Men nu är den första .stormande glädjen
öfver, och under den fullkomliga tystnad och
hvila, som sänkt sig ned öfver dem alla, ila
tankarna framåt, framåt. Ar efter âr gä till
ända i ett ögonblick, och i det nästa äro de
äter tillbaka vid de dagar, som nu närmast
skola komma.
Han skall växa och blifva frisk och stark.
Sjukdomen skall hällas långt aflägsen frän
denna bädd. Allt hvad godt och trovärdigt
är skrifvet om hans värd skall noga stude-
ras och tillämpas, ingen möda får vara för
tung, ingen uppoffring för stor, då det gäller
att skaffa honom god vård, lämplig föda,
sunda kläder. Då han behöfver komma ut,
för att i den rena luften insupa hälsa, får
ingenting komma hindrande emellan, allt an-
nat arbete skall då få hvila, det gäller ju
hälsa eller svaghet för många år. Då den
späda kraften vill pröfvas, stärkas och öfvas,
böra alla lämpliga tillfällen gifvas därtill.
Aldrig skall det moderliga ögat tröttas att
vaka, så att ingen fara drabbar barnet. Rent
och fläckfritt skall allt i dess omgifning vara,
på det att dess lif sedan också måtte blifva
rent. Hvitt och skärt skola vara de färger,
som skola möta barnets öga, intet rum skall
lämnas för det fläckade.
Och glädje och ljus skola stråla öfver hans
barndom. Huru mycken sorg, huru mycken
strid skall icke, trots alla ansträngningar från
föräldrarnes sida, möta honom i lifvet. Så
skall han då ha en lycklig barndom att er-
inra sig. Den skall såsom en vänlig stjärna
blicka ned på honom och lysa öfver honom
i mörka stunder. »Ah, min son, min son,
du måste bli lycklig, du måste bli glad! Jag
vill böja mig huru djupt som helst under
oket, blott din väg, åtminstone under barna-
årens tid, blir lätt och jämn. Jag vill lida
de plågor, som hota dig, jag vill göra allt,
allt, och skall känna mig rikt belönad, då
jag hör ditt friska skratt, då jag ser dina
käcka lemmar spännas i yster lek, då jag
ser rosorna på din kind, då jag ser lifslusten
spruta fram ur dina ögon.»
Men han skall bli god. I-lans glädje skall
gälla det sköna och ädla och harmoniska.
Icke något orätt, styggt och grymt får sys-
selsätta honom, och därför skall hvarje ond
böjelse, som visar sig, från första stund med
fast hand undertryckas och samma hand al-
drig tröttna att leda till det, som är godt.
»O, Gud, som gifvit mig denna sköna och
dyrbara gåfva, en bild af dig själf, fastän
vanställd af vår synd, af våra fäders synder,
gör mig först själf riktigt god, på det jag
må kunDa vårda denna klenod. Jag känner
så väl mina stora fel ! Hvilket förskräckligt
ansvar, om de gått i arf till detta barn. Gif
mig kraft att strida emot allt ondt både hos
mig och hos honom.»
»Ack, hvilken oändligt härlig uppgift det
skall bli att vakta på hvarje framskymtande
tecken till tankeförmåga hos honom! Huru
skall jag icke på allt sätt söka att utveckla
denna förmåga. Intet tillfälle att gifva ho-
nom kunskap om de honom omgifvande tin-
gen skall försummas. Han skall få se dem
från alla sidor, taga på dem, lyfta dem, om
han kan, och då han om dem inhämtat all
den kunskap, som hans outvecklade själ kan
mottaga, vill jag äfven visa honom hvarje
tings användning och tidigt öfva hans hand,
så att icke sysslolöshetens tråkighet må plåga
honom. Och så, när jag kan tala med ho-
nom, svara på hans frågor, berätta för ho-
nom om Gud och hans underbara gärningar
och verk, då jag kan taga honom med ut
i naturen och visa honom hvarje blommas,
hvarje ijärils härliga skönhet och uppgift,
huru skönt, huru vederkvickande skall icke
detta blifva! Är det väl sant, att det nu
finnes en möjlighet för, att allt detta skall
gå i fullbordan? Skall jag väl få behålla dig
så länge, skall jag väl själf få upplefva den
dagen ? »
II.
Arspendeln har sväfvat lugnt och oemot-
ståndligt, nu är han åter på samma punkt,
som då du satt och drömde öfver din sons
vagga. Drömde? Yar det då endast en dröm?
I drömmen glider man hän öfver glittrande
solbelysta vågor, skådar sköna, härliga strän-
der, njuter af goda, ädla människors vänskap,
och där går allt utan möda, utan motstånd,
men då verklighetens dag väcker dig, då bju-
der han dig att arbeta och kämpa dig till
hvarje sådan njutning, som den sköna inbill-
ningen så frikostigt framtrollade.
Huru har det gått med alla dina föresat-
ser? Tungt och mödosamt hade det varit för-
ut, då du hade endast din man och dig själf
att tänka på, då boet var nytt och allt iord-
ningställdt. Då gällde det endast att tillse,
att de knappa inkomsterna räckte till de
många utgifterna, som döko upp, du visste
icke hvarifrån, och att bibehålla snyggt och
prydligt det, som förut var sådant. Men detta
kräfde en ständig vaksamhet, en ständig om-
tanke. Du räknade och beräknade, men rätt
som det var, hade du ändå trasslat in dig,
och så kom du ut endast genom slit och um-
bäranden. Och nu, sedan barnet kom, säg,
blef det då mindre bekymmer, mindre arbete?
Åter och åter måste du kasta bort det arbete,
du hade för händer, och skynda till den lilles
bädd. Det dröjde icke länge, förrän hans
kläder icke längre voro rena, men det fick
vara, det var ju omöjligt att hinna med att
hålla dem snygga och propra. Han skulle
bada på bestämda tider, men då kvällen kom
och tröttheten sänkte sig ned öfver dig med
en stickande känsla i hvarje fiber, da kunde
du ej annat än sjunka ned i din bädd till
en sömn, som du visste skulle bli störd gång
på gång. Om du blott alltid kunnat fatta
hans behof! Han skrek, och du gaf honom
mat, som han stötte bort; du försökte med
både det lämpliga och det olämpliga, men
det var icke mat han begärde, utan vård.
Du stampade med foten af otålighet och
vyssjade honom våldsamt. Då han började
krypa omkring och hans verksamhetsbegär
vaknade, drog han ned tidningar och böcker,
ref sönder dem bit för bit och strödde ut
öfver golfvet. Då bief du vred och lyfte
honom häftigt till en plats, där han icke
hade annat att göra än gråta, och en dag
märkte du, att han efterapade dina åtbörder,
då han själf var otålig. Så hade du då lärt
honom vredens språk. Huru glad var du icke
öfver hvarje stund, då du kunde få honom
att sitta tyst och stilla vid någon leksak, så
att du själf kunde få ägna dig åt ditt ar-
bete! Icke blef det någon tid öfrig att ut-
veckla hans själsförmögenheter.
»Grymma, grymma verklighet! Med hvil-
ken redlig vilja började jag icke detta värf,
och huru har jag hittills fullbordat det! Men
så hafva tusen sinom tusen mödrar kämpat
före mig, och deras söner hafva likväl blifvit
goda män, så goda, som man i denna ofull-
komlighetens värld kan bli. Det är likväl
skönt att veta, att hvarje den allra minsta
lilla goda riktning, som jag nu kan gifva
mitt barn, är en slant, som sättes in i ban-
ken. Den växer med ränta på ränta och
kan på min ålderdom blifva ett helt kapital.
Så vill jag då allt fortfarande kämpa och
aldrig låta mig nedtryckas af bristerna och
ofullkomligheterna. Genom denna fortsatta
strid skall jag själf allt mera luttras, min
svaga förmåga skall uppöfvas och mina kraf-
ter skola stärkas.»
A. G.
En bekännelse.
För Idun
af
Jane Gernandt-Claine.
«tpjjala icke med mig om den första kär-
leken,» sade min vän D., skolman
och någon gång poet. »Om jag rimmat där-
öfver den tid jag ännu rimmade, så betyder
det bara, att jag var stum inför föremålet. .
Den dag man kan tala är det förbi, och till
och med då borde man intet säga, till och
med då borde man tiga. .. Jag — —»
»Du?»
»Det är ingenting att berätta, men om du
vill höra det — — —
Jag var tjugutvå år — en bokmal, som
kvinnosällskap förskräckte, en försagd älskare
af klassikerna, som en balkvickhet gjorde
stum — och jag behöfver icke säga, hur be-
dröflig jag tog mig ut på de danstillställnin-
gar, dit jag någongång om jularna tvangs att
följa mina systrar. Min roll inskränkte sig
vanligen till att stå och hänga i en dörr och
känna mig olycklig öfver min tafatthet, och
det var i ett sådant ögonblick hon gick förbi
mig. Hon var dotter till en landtbrukare,
som nyligen köpt en gård i trakten, och jag
hade aldrig sett hennes ansikte. Jag såg det
icke heller i det ögonblicket —- jag kände
bara hennes ögon i mina ögon, i mitt hjärta,
nere i min varelses innersta rötter, och jag
förnam förvandlingen, som skedde med mig,
i denna blandning af lycksalighet och kval,
som sitter i ditt bröst och oroar dig nästan
som en fysisk smärta. Naturligtvis gjorde
jag mig löjlig; jag kunde icke tala till henne,
utan att rodna, och stapplade och sade dum-
heter, och hon skrattade åt mig, liksom hvarje
vacker flicka skulle gjort under förhållanden
som dessa. Det föll henne icke ett ögonblick
in att taga mig på allvar. Jag var god nog
att skrifva vers och gå omkring och se olyck-
lig ut, men jag hörde knappast till de till-
bedjare, med hvilka man räknar, då man
tänker på att göra ett fördelaktigt parti. Jag
visste det. Aldrig har en hyllning varit mera
hopplös och mindre fordrande än min, men
då jag frampå våren fick höra, att hon för-
lofvat sig med läkaren på vår ort, och att
brölloppet skulle stå kort därefter, trodde jag
icke, att jag skulle kunna återse henne. Jag
var så godt som oduglig för studier den tiden,
men jag kommer ihåg några timmar af en-
sam vandring, några kvällar af dikt och dröm
som min ungdoms allra lyckligaste, och kan-
ske skulle mitt hjärta ännu darrat vid hennes
minne, om vi aldrig återigen råkats. Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
