Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 11 januari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 IDUN
1895
uppehöll mig sä länge som möjligt vid uni-
versitetet, men dä det led inpå sommaren och
de mina började bli alltför otåliga, kunde jag
ieke underlåta att fara hem. Jag undvek
bara så mycket som möjligt att trätfa till-
sammans. med henne; lycklig att se henne
med min föreställnings öga, lefde jag ett ens-
ligt friluftslif på stämningen från våren, och
kanske hade jag diktat mig lös från det för-
flutna, då ödet förde mig i hennes väg.
Det var en sen, stilla eftermiddag i den
heta juli. Värmen dröjde ännu kvar i luften
som en tät, dallrande solighet, och jag ämna-
de mig ned till sjön för att söka mig en fri-
stad under strandbjörkarna eller kanske ro
ut ett slag. Enligt min vana hade jag gått
skogsvägen, men i det jag vek undan de höga
buskarna af ett hasselsnår för att snedda öf-
ver ängen, såg jag, att man spänt upp ett
tennisnät- på några famnars afstånd, och att
ett litet sällskap af damer och herrar var in-
begripet i ett parti. Jag skymtade linierna
af en rygg, färgen på ett hår, böjningen af
en handled och förnam denna ilning genom
alla nerver, som är det första igenkännandet;
därpå greps jag af en lust att försvinna, att
göra mig osynlig, men man hade redan märkt
mig, och en stämma, som jag urskilde bland
alla de andra, ropade högt mitt namn. Var
det hon, som talade? Tillhörde den rösten
min älskade? ... Jag kan inte beskifva dess
ton, men jag skall aldrig glömma den–––-.
Jag var lik en, som blundande kommer ur
ett mörkt rum och väntar att få se ett mån-
skenslandskap med slumrande sjöar och dröm-
mande blomsterland och som slår upp sina
ögon och får se en storgatas tomma och flacka
hvardaglighet. Något så nyktert, något så
själfbelåtet alldaga låg det däri. Men hon kom
mig strålande till mötes, hon hade hundrade
frågor att göra, hundrade försåtligt behagsjuka
utfall att förvirra mig med, och hon var kan-
ske vackrare än förr. Hela hennes företeelse
hade fått en djärf, yppigt utmanande prägel,
som den aldrig förr ägt, och vid vissa ögonkast,
vissa alltför franka toner i hennes skratt,
måste jag tänka på doktorn — mannen.
Hon ville göra mig förtrolig med sällska-
pet, draga mig in i leken: »Kandidaten spe-
lar inte tennis?» frågade hon.
Nej, jag spelade inte tennis, men det var
mig ett sällsamt nöje att betrakta henne med
denna granskande blick, att se henne i denna
dager. Hon anade icke, hvad som försiggick
i mig — jag såg det af hela hennes sätt, af
denna åtrå att behaga, som hon förrådde med
hvarje rörelse af sin gestalt, med hvarje skift-
ning i sitt sammetsöga — och jag kunde lett
däråt i otåligt jäsande lust att uppenbara
hvad som spirade i mitt sinne.
Jag följde hvarje hennes åtbörd; hon kunde
icke taga ett steg, icke lyfta upp hufvudet,
utan att det ökade mitt hjärtas kyla, och
plötsligt hade hon den ingifvelsen att afbryta
spelet och vända sig till mig och fråga, om
jag icke ämnat mig ned till sjön. Jag sva-
rade jo.
Hon kastade boll och racket. Då kunde
jag få sällskap med henne, hon hade verkli-
gen spelat nog för i kväll. Och varm af
ansträngningen, med lysande ögon och kinder,
som brunno, kom hon hastigt bort till mig.
Jag såg på henne, att hon visste sig vacker,
och det ökade min ovilja, det kom förstäm-
ningen att växa inom mig. Fåordig vandra-
de jag vid hennes sida, medan hon språkade
om löst och fast med sin balvanas lätthet att
flyga från ämne till ämne, och slutligen gaf
hon mig en kokett skälmaktig blick och ut-
brast: »Ni är så tyst — håller ni kanske
på att göra vers?»
Jag vet inte hvad det låg i hennes ord
eller i tonen, som så kunde förbittra mig,
men jag hatade henne sådan hon gick där
bredvid mig med den fylliga, hvita halsen
bar öfver den röda tennisblusens nedvikta
krage och detta maktsäkra i hela sitt väsen.
Och jag betogs af ett oemotståndligt begär
att rycka bindeln från hennes ögon, att visa,
att intet återstod af hennes välde.
En kall lidelse, hvars make jag ännu al-
drig pröfvat, upprörde mitt hjärta och kom
mig att förlora hvarje spår af själfbehärsk-
ning. Hela min varelse darrade, men min
röst var hård, när jag svarade: »Nej »
Hon betraktade mig förvånad: »Ni har
förändrat er, ni är inte densamme som förr,»
sade hon.
»Det finns känslor, som en gång hållit en
så fången, som skulle de aldrig släppa sitt
tag,» svarade jag, »men en dag, när man
minst anar det, märker man, att de blifvit
en främmande. Och man glider så likgiltigt
förbi dem som ormen förbi det skal, som en
gång varit en del af honom själf.»
Hon försökte skratta och vända det hela i
skämt, men när vi väl kommit fram till sjön,
erinrade hon sig plötsligt, att man väntade
henne där hemma, och tog ett hastigt afsked
af mig och vände sig om och gick. Leendet
omkring hennes läppar var icke längre det-
samma, och det tycktes mig, att hon hade
tårar i ögonen ....
Men när jag blef ensam, skrämde mig tom-
heten i mitt hjärta. Min dröm hade gått
ifrån mig, min kärlek hade gått, försmädad
af min kalla bekännelse. Dess skönhet var
borta, ty den låg förtrampad vid allfarvägen.
Det, som mitt innersta haft fagrast, det hade
jag gifvit till pris åt begabberiet. Jag hade
förhånat mig själf, förrådt mig själf, och jag
lutade mig ned och grät bittert.
En rationell städning af
våra boningsrum.
I förra nummret utlyste redaktionen
en liten pristäfling’ för våra praktiska
husmödrar öfver detta ämne. Genom ett
förbiseende blef emellertid icke någon tid
utsatt för täflingsskrifternas insändande,
hvarför bär tiilkännagifves, att dessa böra
vara inne bos Iduns redaktion senast
den 15 februari samt påtecknade med or-
den: Till pristäflingen.
Följderna af ett olycksfall.
HjCJu ser ojämförligt friskare ut nu än sist
vi träffades för, som jag tror, fyra år
^ a sedan.»
»Jag är så äfven till följe af förändrade för-
hållanden.»
»Ditt äktenskap var ju alltid lyckligt, hvarige-
nom hafva då dina förhållanden förändrats till ett
ännu bättre?»
»Genom ett olycksfall.»
»Det låter som en gåta, den jag vill hoppas du
skyndar att lösa.»
»Ja gärna, men det blir en lång historia, har
du tid och tålamod med en sådan? Yi kunna ju
»interfoliera» med kaffet.»
»Tack! Ja, jag tog arbete med mig i afsikt att
vara hos dig en god stund.»
»Nåväl! Olycksfallet bestod däri att min jungfru
halkade och bröt armen, så mycket svårare för
mig, som Rudolf var borta på en affärsresa och
jag måste ensam styra med att få henne på sjuk-
huset, upprörd, som jag var, af det djupaste med-
lidande med henne. Därtill stod jag inför det stora
obehaget, som tyvärr nu är så vanligt, att åter få
en främmande människa i huset med nya fordrin-
gar att tillmötesgå, oftast i riktningar man ej kan
ana.»
»Kan inte jag hjälpa mamma,» sade min nioåri-
ga dotter Annie, när hon kom hem från skolan
och fick veta mina bekymmer. Jag måste le åt
förslaget, då Kristin, som var en stor stark män-
niska, ändå alltid tyckt sig hafva för mycket att
göra. Men nu måste i alla fall middagen lagas,
innan jag kunde bege mig ut på spaning efter ny
hjälp, och så grepo vi oss an. Det visade sig nu,
att Annie, som, likt andra barn, mycket vistats i
köket, där lärt sig att hafva tankarne med sig och
att vara till nytta. Jag själf, som nästan upp-
hört att gå i köket, där jag alltid såg mig oväl-
kommen, fann ett riktigt nöje i att upplifva gamla
minnen från föräldrahemmet, där vi alla togo
verksam del i hushållsgöromålen. Annies glada
ifver muntrade upp mig, och dagen gick till ända
utan något försök att få Kristin ersatt. Vi två
kunde ju hjälpa oss själfva, och ännu var det
två dagar, tills Rudolf skulle komma hem.»
»Dessa två dagar gingo, och Annie yrkade på,
att vi skulle visa pappa hvad vi dugde till, innan
någon jungfru togs. Jag minns än i dag hvad
vi hade till middagen, och hur väl den smakade
Rudolf, samt hur Annie föll pä den idéen, att om
hon kunde vara mammas piga, så finge hon eget
rum att styra och ställa uti och behöfde ej, som
nu, bo i förmaket, där det alltid skulle råda sam-
ma enformiga ordning.
»Ja!» sade pappa, »och få lön, och allting fritt!»
»Och af detta skämt blef det allvar, oss alla till
belåtenhet.»
»Du har då ingen jungfru, hur är det möjligt?
Och ändå har Nils kommit sedan, han är ju nu
trG är»*
»Ja, och mycket välkommen var han, och myc-
ket rolig är han, som du kan se, i sin lilla ved-
trafve där i ramen af köksdörren. Vi fingo näm-
ligen så godt som ett rum till genom att nu kun-
na disponera köket och våga oss på att hafva
dörren dit öppen, då där är fint.»
»Ja, fint är det visst, och primusköket med re-
formkokaren blänker som om det ännu stod expo-
neradt i Industripalatset. Hur hinner du putsa
det så?»
»Det gör en tomte, som hämtar det och alla
andra kökssaker, som skola poleras, till sin verk-
stad hvar fredag till ett pris af 5 kr. per år.»
»Men hur får du hem allt som till hushållnin-
gen hörer; inte kan du och Aifnie bära det upp
för dessa fyra trappor?»
»Nej! Det gör telefonen. Honom talar jag vid
om morgnarne, och så lockar han hit allt som
behöfs.»
»Och så kaminen, den kan du väl ej sköta?»
»Nog skulle jag kunna, men det gör Rudolf, in-
nan han går om morgnarna, jag behöfver ej tän-
ka på den ens, utan bara njuta af den goda vär-
me »Antracitor» sprider.»
»Du skurar väl inte själf heller?» »Nej, det
gör vår–––vedkarl.»
»Det var då komiskt!»
»Ja, det gick så till, att då jag frågade, om han
kunde skaffa mig en ordentlig skurfru, så sade
han; »Skura -— det kan jag göra. om frun vill,
det gör jag hemma nu, sen hustru min blifvit lam
i benet, och det gjorde jag ofta förut också, för
det är egentligen karlgöra.»
»Detta sker på fredagen, sedan han burit upp och
ordnat ved och kol för veckan. Och här är, som
du ser, mattor, så här skuras ej.»
»Men borsta kläderna då?»
»Det göra vi själfva. Rudolf har alltid gjort
det, emedan de annars bli så fort nötta, tycker
han, och han är, som du nog minnes, svag för
sina kläder, Skodon ha vi skaffat oss Here om-
byten, så att dem sköter Erikson på fredagen.
Han har varit betjänt, så att han är händig med
litet af hvarje och har ett städadt skick.»
»Men du är väl ohyggligt bunden, och att vara
borta någon afton är väl omöjligt?»
»Mindre bunden nu än förr. Nu kunna vi stänga
vår dörr och vara säkra för invandringar. På
dagen, då Annie är i skolan, följer Nils mig ut,
och när Rudolf är med på långvandring, sä tar
han sin trötta pys på armen emellanåt.»
»Här i Stockholm?! Och det finner han ej ge-
nant?»
»Nej? Han är stolt öfver sin miniatyrupplaga,
hviskar han till mig. Och äro vi borta eller på
teatern, så får Nils flytta till faster Louise, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
