Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 11 januari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 13
skaffat en egen liten säng åt honom och för hem
honom på morgonen, när hon går till sin befatt-
ning på banken. Hon säger, att hon åldras så,
när Nils icke varit hos henne på en tid.»
»Men för att nu riktigt utfråga dig, är du ej
rädd?»
»Nej, säkerhetslåset, som vi hafva hvar sin nyc-
kel till och dessutom en deponerad hos faster Louise
i händelse af oberäknad igeustängning, gör mig
så lugn man kan vara i denna ofullkomliga värld,
och så må du tro, att Brana är en vaksam dogg,
den ingen gärna trotsar. Dessutom hafva vi elek-
trisk ringledning till värdens, om något oförutsedt
skulle inträffa. Annie är nu 13 år och öfverträf-
far mamma i omtänksamhet i mycket, ehuru hon
lyckligtvis också kan vara barnsligt glad och oför-
vägen dessemellan. Du förstår, att största vin-
sten af allt detta är att slippa se missnöje och
höra knot samt att få baka sitt sköna bröd hem-
ma, som jag gör, när ärter och fläsk om torsdagarne
kokas, så att ugnen däraf blir varm, ty sparsamt
få vi ju lefva. Kinkiga på mat äro vi så till vida,
att potatisen skall vara af god sort och lagom
kokad, sillen lagom urvattnad och med ett ord
hvar sak i sitt slag gälla det mesta den kan, hvil-
ket Kristin djupt föraktade, ty nog kunde hon laga
fin mat, men att hvardagsmat skulle lagas fint och
läggas upp väl, det tyckte hon var »kitsligt» att
fordra.»
»Och så kokar du kaffet på denna lilla fina
apparat?»
»Ja, den misspryder ju ej förmaksbordet. Ru-
dolf är road »af att styra med kokningen i den
efter middagen, medan han röker sin cigarr.»
»Men diskningen då?»
»Den hafva vi också förvandlat till ett nöje.
När pappa aktar på kaffeflaskan, ställa Annie och
jag ner diskarne i en stor balja med vatten, hvari
lägges litet soda, och där få de stå, tills vi sedan
finna lämplig tid att skölja dem i varmt vatten
och ställa dem i tallriksstegen, där de genast tor-
ka, och så när allt annat är i ordning, pplera vi
dem med en torr handduk och duka så bordet
till nästa måltid, hvarefter vi äro lediga till hvad
arbete eller förströelse aftonen kan bjuda på. »
»Men bäddning, som är ett så ledsamt göra?»
»Medgifves? Men lyckligtvis ligger sängkamma-
ren så, att den kan afstängas från våningen och
sängarne ej behöfva »bäddas upp», utan efter väd-
ringen ordnas för natten, med ett hvitt täcke öf-
ver. De äro då så friska och dammfria.»
»Hvilken besparing detta måtte medföra!»
»Ja nu, fast i början många utgifter gjordes för
att få allt ändamålsenligt ordnadt. Annie har sin
lön och vänjer sig så småningom att använda
den förståndigt till sin toalett, ehuru många misstag
blifvit gjorda, innan hon fått blick för, att det ena
måste passa till det andra, och att enkelhet i al.lt
blir det bästa och smakfullaste. Hon har också
börjat sortera sitt umgänge, sedan hon har på sitt
ansvar att emottaga och förpläga dem, och
aldrig frågar hon nu: Mamma hvad ska’ vi göra.
»Du bjuder aldrig Signe v. F. nu mera?» sade jag
en dag. »Nej, vet mamma, när jag frågade henne,
om ej plättarna voro goda, som vi bakade, då hon
sist var här, sade hon : ’åh jo, men glace är bättre!’
Det var ohöfligt tyckte jag, och det är bäst hon
går dit hon får glace då!» »Du sade väl ej detta?»
»Nej, inte vill jag öfverträffa henne i att vara
oartig.»
»Hon ser riktigt treflig ut din Annie. Så vaken
och så retirée på samma gång. Nu förstår jag
till punkt och pricka, hur olyckshändelsen kunde
skapa trefnad; men det stackars föremålet därför?»
»Hon blef snart, och fullkomligt, frisk samt är nu
på hotell, där hon får laga fin mat, så att historien
fick ett lyckligt slut på alla händer.» A. M.
”Fridsdufvor”.
Åter några ord om våra nyårskort.
Ä
ätom 03S nedlägga våra vapen i striden
emot nyårskorten, dessa små flingor,
hvilka som fridsdufvor flyga emellan männi-
skor i midvintertid, då den själ oeh hjärta
värmande solen döljer sig och man hotas att
gripas af kyla, kanske både andlig och le-
kamlig.
»Våra gamla», de som under ett långt lif
samlat flere vänner eller bekantskaper, än de
mäkta att medels direkta nyårshälsningar med-
dela sig med — deras namn väcka vår vörd-
nad, äfven då vi se och emottaga dem från
tidningens spalter som en nyårshälsning.
Lätt förklarligt är äfven, att pressens och
litteraturens stormän skola föredraga att på
nämndt sätt sända sina nyårsvälönskningar,
de som ha att vända sig till ett kanske oöf-
verskådligt antal af umgängesvänner eller mer
och mindre flyktiga bekantskaper.
Men så ha vi allmänheten, den glada, goda,
hederliga allmänheten, som håller på gamla
traditioner, ja älskar dem, äfven när deras
samvete säger, att det är styggt af dessa
samma gamla traditioner att, så att säga,
vilja sätta krokben för unga lifaktiga post-
verket och, att nära nog, om ock blott för
ett ögonblick, få det att stupa.
Den där sorglösa allmänheten, som vet att
det öde, som väntar de prydliga små korten,
inte är det allra bästa, att de kunna hamna
i soplåren ja, komma i elden och mycket
illa till.
Men så går det ju ock med julgianen.
Jag känner någon, som själf söndersågar den
inne i rummet och som, när det är tjugonde
dag Knut och andra »dansa julen ut», stän-
ger in sig och af julgranens barr och grenar
i kakelugnen anställer en autodafé.
Annars kastas ju äfven julgranen gemenli-
gen på sopbackeD, oaktadt den en gång spridt
glädje och gifvit oss den äkta innerliga jul-
stämningen.
Kär de små korten komma flockvis eller i
buntar storma emot oss — ljuder det ej som
en kör af: »Oodt nytt år!» - Man är icke
bortglömd! Man har vänner, vänner som i
minnet sökt upp en, och hvilka, långt före
det lilla kortet, gjort sitt nyårsbesök och upp-
lifvat en gammal vänskap eller bekantskap.
Låt den goda viljan med tusen millioner
» Oodt nytt år» flyga ut kring land och stad
och tvinna osynliga, men starka trådar mel-
lan människohjärtan! Låt de små nyårskor-
ten få blifva ett af medlen!
Laura Fitinqhoff.
\
Minnesvården.
*1çÙâtt ofta jag på promenader
* V med mina flickor mig deger:
så gärna folia de sin fader,
så glad jag dem vid sidan ser;
så glad med en i hvarje hand
jag hör dem växelvis ibland
meddela både fröjd oeh smärta
till ett förtroget fadershjärta.
En solig vårdag det na hände,
att Ull en vacher hyrkogård
i middagsstunden vi oss vände;
vi sågo mången minnesvård
af marmor och af hård granit,
hvarpå man nedlagt mycken flit
och konst och penningar och möda,
att vittna om bortgångna döda.
Men sådant ser man alla dagar,
och därför blir man vem därvid;
man hvarken gråter eller klagar,
man hälsar knappt helt tyst:»Gaels
frid!”
Men plötsligt ibland gröna blad
framskymtade en enkel rad —
vi tego, sågo på hvarandra;
vi hörde upp att framåt vandra.
Och ögat fuktades, och kinden
bief af_en inre känsla röd;
det hjälpte icke oss, att vinden
en vårlig svalka vänligt bjöd.
Ilvad var det, tror du, som oss så
i hjärtat grep, hvad stod det då
på hvita minnesvården stilla? —
Det stod helt enkelt: Pappa lilla■
G. H.
Sällskapslifvet i yttersta
västern.
f
åhända drager ett halft skeptiskt löje
öfver edra läppar, min ärade läsarinna,
då ögat faller på ofvanstående rubrik.
Kan man verkligen tala om ett sällskapslif
därute i den yttersta västern bland de råa
och obildade pioniererna för den amerikan-
ska kulturen? Jag kan på denna fråga
svara både ja och nej. Menar ni med säll-
skapslif ett finslipadt, formfulländädt um-
gänge mellan herrar och damer i eleganta
toaletter, samlade kring ett lukulliskt du-
kadt bord eller njutande af en efter alla
konstens regler exekverad musik — då har
ni intet att finna däraf i Amerikas vild-
marker ; men är ni trött på vårt eget socie-
tetslifs anspråksfulla, stereotypa former och
söker något nytt, friskt och stimulerande,
utan anspråk, men också utan råhet, så
följ mig på en liten blixttur i fantasiens
gondol till yttersta hörnet af Förenta Sta-
ternas ofantliga landområde, till den nybil-
dade staten Washington vid norra Pacific-
kusten. Där, i den lilla staden Winlock,
skall jag introducera er i en nybyggare-
société och visa er, hur man idkar säll-
skapslif in the far, far West.
Winlock är en liten sågverksstad med
500 invånare, belägen vid en järnvägs-
station midt i en uthuggning i urskogen..
Jag har med flit valt detta samhälle och
förbigått de stora städerna för att visa er
västerns sällskapslif i sin mest primitiva
och intressanta gestalt. I staden finnas två
kyrkor, den ena tillhörande baptisterna och
den andra metodisterna, tidning, skola (som
förestås af två mycket vackra, unga misses),
hotell och åtskilliga affärsmän. Man finner
således där liksom i svenska småstäder en
ledande societet, bestående af s. k. stånds-
personer, men Winlock har den egenheten,
att denna societet på intet vis är afskild
från samhällets öfriga lager. Tvärtom blanda
sig vid baler och andra tillställningar prä-
ster, affärsmän, arbetare, damer af alla
åldrar och klasser i broderlig samdräkt.
Och hvilken god ton råder icke det oak-
tadt! Man hör aldrig svordomar eller oan-
ständigt tal, ser aldrig någon ta sig för
mycket till bästa eller på något sätt förgå
sig mot det passandes lagar (hvilka dock,
inom parentes sagdt, äro väsentligt olika
dem, som råda inom vårt societetslif); hvar
och en, han må nu komma direkt från hyf-
velbänken eller bankkontoret, uppför . sig
som en gentleman och respekteras som en
sådan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
