Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 18 januari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
IDUN 1895
att det är af stor vikt för kvinnorna att er-
hålla rösträtt — så tillvida är ju allt bra.
Svårigheten är blott, huru alla stridiga in-
tressen skola kunna förenas »under en hatt»,
hvilket syns hart när omöjligt.
Som ett godt tecken för ett fruktbärande
samarbete i önskad riktning får man väl anse
det senaste enskilda mötet, som i förra vec-
kan hölls i Hushållsskolans lokal vid Träd-
gårdsgatan. Till detta möte voro nämligen
de mest skiljaktiga representanter för kvinno-
saken inbjudna. Man såg där Here af det
aristokratiska Fredrika Bremer-förbundets sty-
relsemedlemmar, på samma gång som man
såg medlemmar af styrelsen för den radikala
kvinnoförening, som bär namnet Stockholms
Allmänna Kvinnoklubb (ej att förväxla med
Kvinnoklubben, Norrlandsgatan 17). Det är
ett jättesteg framåt i önskad riktning att något
sådant kunnat äga rum. Mellan dessa båda,
så himmelsvidt skilda föreningar funnos alla
olika läger representerade, fanns plats för alla
meningar! «
Yäl har man ej ännu kunnat enas om
någon arbetsplan, men godt hopp finnes om,
att ledande krafter ej skola komma att sak-
nas, när tider blir. Hufvudsaken är i alla
fall, att kvinnorna själfva börjat vakna upp
och intressera sig för sin sak.
M
Kvinnliga pianostämmare.
Trots de mångsidiga och framgångsrika
ansträngningar, som numera göras att bereda
ensamstående kvinnor nya verksamhetsområ-
den, ökas alltjämt antalet arbetssökande på
ett fruktansvärdt vis och härmed också skyl-
digheten att se sig om efter ännu mera arbete.
Detta borde emellertid icke sökas endast inom
det uteslutande själsarbetets område, utan
framför allt också på ett gebit, som i syn-
nerhet tillhör kvinnorna: handens, konstfärdig-
het. På detta område står nog ännu mycket
att finna för kvinnorna; så t. ex. böra de
ypperligt kunna ägna sig för pianostämmarens
yrke. Hittills har pianostämningen nästan
enbart utförts af män; men det finns ingen
anledning att tvifla på, att äfven kvinnor
genom en dylik verksamhet skulle kunna
skaffa sig en gifvande inkomstkälla.
I våra dagar, då pianospelningen icke in-
skränker sig till några få konstnärligt begåf-
vade, utan tagit plats i ledet af allmänna
bildningsmedel, blifvit en allas gemensamma
egendom, så finnes snart sagdt i hvarje bil-
dadt hem ett instrument. Alla dessa instru-
ment måste stämmas hvarannan eller hvar
tredje månad. I Stockholm betalas härför
2,50 à 3 kronor, på mindre orter kanske blott
1 à 2 kronor. Den som är frisk och har
kraftiga nerver, kan dagligen mycket väl
stämma tre à fyra instrument. Detta gör
lätt nog en månadsinkomst på omkring 100
kronor.
Förutsättningarna för detta yrke äro föl-
jande: ßni musikaliskt öra, goda nerver, muskel-
styrka i händerna och någon kunskap i piano-
spelning. Vidare insikt i instrumentens kon-
struktion. Denna kan man endast förskaffa
sig genom upprepade besök hos en instrument-
makare, som ger grundliga förklaringar och
upplysningar. De erforderliga verktygen äro
en piano(skruf-)nyckel, en stämgaffel och en
liten kil af filt. Riktigast är nog att låta
undervisa sig i pianostämning. Detta är redan
därför önskvärdt, att man därvid må kunna
sätta sig in i det mekaniska arbetet vid en
tillfällig reparation af pianot likasom vid på-
spänning af strängar. Det finns äfven tryckta
handböcker för pianostämning; bäst är emel-
lertid, om man begagnar dessa blott som kom-
plettering.
Stämningen består däri, att man trycker
pianonyckeln öfver den stämskruf, kring hvil-
ken strängen är virad, och därmed spänner
strängen stramare eller lösare — allt efter
behof — till dess att tonen, som man anslår
med vänster handen, klingar fullt ren. Natur-
ligtvis måste man akta sig för att spänna
strängarne för hårdt, så att de springa.
De olika strängarne, som man afskiljer från
hvarandra genom den lilla filtkilen, äro från
oktav till oktav betecknade med bokstäfver.
Man börjar i midten af klaviaturen och stäm-
mer först de högre tonerna, hvilka alltid lät-
tast sjunka, det vill säga åter bli ostämda,
samt därpå basen. Så går man åter en gång
igenom oktaverna, kvintarne och terserna.
Till att börja med tar kanske allt detta
tre timmar i anspråk. Färdigheten kommer
emellertid äfven här, som inom alla fack, med
vanan.
I landsorten skall nog lätt hvarje dam
genom rekommendation inom bekantskapskret-
sarne erhålla nödiga uppdrag, om hon blott
icke drar sig för att bekantgöra sin färdighet
i detta afseende. Att brist på goda piano-
stämmare råder i landsorten bevisas däraf,
att stockholmska pianostämmare på bestämda
mellantider resa omkring i landsorten för att
där ställa instrumenten i ordning. I större
städer vore rådligast att sätta sig i förbin-
delse med musiklärare och musikskoleföre-
ståndare, hvilkas talrika öfningsinstrument
ofta behöfva stämning. Men framför allt till-
råda vi de damer, som måhända reflektera
på dessa rader, att vända sig till instrument-
handlare och fabrikanter, som icke blott själfva
dagligen ha instrument att stämma, utan äfven
i de flesta fall vid pianoköp rekommendera
lämplig stämmare åt kunderna.
Att pianofabrikanterna nog komma att
med välvilja se kvinnliga stämmare, bevisa
följande ord af en af de största pianotillver-
käme: »Jag gillar denna uppmaning så myc-
ket lifligare, som jag af tjuguårig erfarenhet
vet, huru otillförlitlig mången manlig stäm-
mare är, och hur svårt det är att fortfarande
intressera en god, verkligt användbar stäm-
mare.»
-Ä
”Roliga historier.”
»Kvinnan bör vara mannens söndag.»
t
tt harmlöst skämt kryddar samtalet och
skänker ett godt skratt. Men tyvärr är
det ej endast åt det harmlösa skämtet, som
man skrattar, utan lika ofta åt det tvätydiga,
det råa. Och du måste erkänna, att det se-
nare skämtet är fullt så vanligt som det
förra. Detta är en ful fläck på vårt um-
gängeslif, som det i första rummet tillkom-
mer oss kvinnor att borttvätta. Man 1er,
när man borde rodna af harm och förtry-
telse, och man anser till och med sådana
personer »trefliga», hvars inre tomhet nöd-
gar dem att plöja med andras kalfvar och
göra sig angenäma genom att upprepa mer
eller mindre simpla anekdoter. För några
tiotal af år sedan var detta bruket endast i
herrsällskap, men vår fördomsfria nutids-
kvinna vill ju så mycket som möjligt likna
männen, och då måste hon ju också taga
efter deras dåliga vanor. Under alla våra
mer eller mindre berättigade emancipations-
sträfvanden böra vi dock låta oss angeläget
vara att söka bibehålla männens aktning.
Men ingenting undergräfver denna hastigare
och fullständigare, än om vi förlora vår mo-
raliska renhet, och det göra vi till sist, om
vi låna våra öron och vår tunga till ett
oblvgt skämt. Om en anekdot blott är kvick,
ursäktar man så gärna, om den är tvätydig,
och upprepar densamma lika ofta för den
senare egenskapens skull som för den förras.
Nu torde någon anmärka, att i sällskap,
där man håller på god ton, förekommer al-
drig något dylikt. Detta är sant. Men man
nyttjar smygvägar.
En fru får höra »en rysligt rolig historia»
och talar om den — naturligtvis under tyst-
hetslöfte — för en väninna. Hon berättar
den bara för ett par af sina allra intimaste
bekanta och så förstås för sin man, »han
skrattar så innerligt godt åt en kvickhet.»
Allt efter som han träffar sina vänner, få de
den nya historien till lifs, och så är den
inom kort känd i hela umgängeskretsen.
Hvarenda herre vet, att fruntimmerna berätta
den för hvarandra och skratta däråt. Och
detta bidrager mera, än mången tror, att för-
ringa deras tanke om kvinnokönet.
För helt kort tid sedan hände det i ett
sällskap, där herrar och fruntimmer enligt
nutidens sed vistades i olika rum, att en
herre undrade, hvarmed fruntimmerna sys-
selsatte sig. »Antagligen med detsamma som
vi, med att berätta tvätydiga historier,» blef
svaret. Och denna förolämpning var tyvärr
ej oförtjänt.
Ordspråket: »säg mig med hvem du umgås,
och jag skall säga dig hvem du är» äger
kanske ännu mera giltighet, om man förän-
drar det sålunda, »säg mig med hvad du
sysselsätter dina tankar, och jag skall säga
dig hurudan du är.» En enda tvätydig hi-
storia kan besudla en ung kvinnas hela tanke-
värld och grumla hennes själ, så att, som
Runeberg säger, den »aldrig klarnar mer igen,
speglar aldrig himlen mer.»
Må vi därför tydligt visa, att allt lågt och
orent misshagar oss, äfven om det är öfver-
draget med kvickhetens oäkta förgyllning, och
hvad som är ännu viktigare, aldrig upprepa
detsamma.
Sara.
Faster Henrika.
En liten hemstudie
af
Sophie Linge.
8
aster Henrika var solskenet i hemmet.
Trots hennes femtioåtta år voro hennes
kinder röda som äpplen och hennes gråblå
ögon klara och fulla af lif. Faster Henrika
hade aldrig haft något öfverflöd af här, men
det lilla som återstod däraf låg ännu brunt
och glänsande under den hvita spetsmössan.
Liten, rund och mjuk som ett ullgarnsnystan,
trillade hon om i alla vrår af huset, utan
att göra något buller af sig, men man kunde
vara säker om, att öfverallt där hon dragit
fram finna allting i den bästa ordning. Och
allting gjorde hon med glädje.
Kanske känner mången af mina läsarinnor
till välsignelsen af ett sådant permanent sol-
sken. Novemberdimman må ligga aldrig så
tät utanför eller atmosfären inom hus vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
