Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 18 januari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 21
aldrig så tryckande ock tung — du märker
det knappast, när faster Henrikas glada
kjärtliga leende bryter fram som en värmande
solstråle. Hon är den husliga härdens mun-
tra, sprakande brasa, som alla vilja värma
sig vid, och som kastar sitt sken öfver hela
det eljes kalla hemmet.
Det hem, där vår faster Henrika fått sin
plats, behöfde också alltför väl en sådan vär-
mekälla. Inne i sin sängkammare satt »svä-
gerskan» fru Beata i sin gungstol nästan hela
dagen om, sjuklig och nervös samt troende,
att hon ej hade krafter att uträtta någonting
i huset, och brodern — hvilken var affärs-
man — hade ibland förargelser och motgån-
gar, som återverkade på hans lynne, och han
kom ofta från kontoret i en retlig sinnes-
stämning.
Den ena af döttrarna satt på faderns kon-
tor — den andra studerade vid konstakade-
mien. Sonen i huset hade ej ännu tagit sin
studentexamen, men däremot gått igenom alla
graderna i snobberi. Han låg i ständigt krig
med huspigan, därför att hans skodon ej blefvo
nog blanka, och ville att hon skulle stiga upp
tidigt om morgnarne för att pressa veck på
hans benkläder, innan han gick till »klassen».
Det var först till den sena middagen, som
de skilda familjemedlemmarne samlades, och
då det egentliga hemlifvet för dagen tog sin
början.
Fru Beata kom då ut, matt och grå, från
sitt rum för att intaga sin middag i kretsen
af de sina, och de öfriga kommo, hvar och
en från sitt värf, allesammans förande med
sig de mer eller mindre behagliga intrycken
från sitt »utelif».
Pappa var kanske vid dåligt humör och
hade gifvit äldsta dottern Hild en skrapa för
någon liten försummelse i korrespondensen.
Märta hade också fått »skrapa», men med
palettknifven, och tyckte, att »professorn» var
högst orättvis mot henne. Och Walter hade
fått sina nya pantalonger nerstänkta af en
förbifarande åkardroska. »En sådan drum-
mel till åkare!»
Men bordet var så omsorgsfullt dukadt, och
den vackra krukväxten i dess midt lyste frisk
och grön under hänglampan. Så kom fa-
ster Henrika själf in från köket med hus-
jungfrun och de ångande faten i hack och
häl efter sig, och strax blef stämningen lättare.
Faster Henrika var nu rödare än vanligt,
ty hon hade lagt sista hand vid brors fa-
voriträtt, och spiselelden är duktigt värmande.
En snabb blick öfver bordet för att se, att
allting var i ordning, och sedan odelad upp-
märksamhet på hvad hvar och en hade att
förtälja.
Själf sade hon ej mycket, men hennes ögon
frågade och hennes läppar logo, och hur det
var, så fick hon andras läppar att fråga och
deras ögon att le.
Så hade det varit många, många gånger,
oeh alla kände de faster Henrikas hälsosam-
ma inflytande, ehuru knappast någon af dem
erkände det eller ens gjorde sig reda därför.
Kanske låg hemligheten af faster Henrikas
tysta välde öfver sina närmaste däri, att hon
så ofantligt litet tänkte på sig själf, utan gick
upp i dem alla, utan att ändå förlora något
af sin individualitet. Med sitt menande, so-
liga leende lockade hon fram små blomster
ur stenbunden mark, innan man visste att
de ens slagit rot.
Men i det högre sällskapslifvet var faster
Henrika omöjlig. Det hade Hild sagt, som
var familjens orakel i alla konvenansfrågor.
Och Märta instämde däri från sin estetiska
ståndpunkt. Valter sade, att om han gick
på gatan i sällskap med ett par kamrater
och på afstånd såg faster Henrika komma
gående, gick han gärna öfver på andra trot-
toaren för att slippa hälsa och bli tillfrågad
om hvem hon var.
Hon skulle ju ha lett sitt breda, soliga
leende till igenkännande och därvid visat, att
hon ej hade — några tänder.
Kan man tänka sig något så gammalmo-
digt. I vår tid, när det finns en tandtekni-
ker i hvart gathörn och ingen hygglig män-
niska vill vara utan tuggredskap!
Alla veta vi ju, att man kan hålla så in-
nerligt af en människa, att till och med hen-
nes egenheter blifva oss kära, men ingen af
familjen Braun hade kunnat förlika sig med
fasters egenhet att ej vilja »släppa en tand-
läkare i munnen på sig».
Under loppet af flere år hade man bear-
betat henne, men alltefter som antalet af
hennes tänder minskades, ökades hennes mot-
ståndskraft.
Och faster som nästan alltid log! Hade
hon varit surmulen, så hade det märkts mindre.
Alltid fick hon pikar, för att hon ej hade
»tand för tunga». Grosshandlaren påstod, att
hon väl behöfde någonting att bita ifrån sig
med, när ungdomen emellanåt blef för när-
gången, oeh svägerskan blef så fasligt nervös
af att se »den svarta gluggen». Själf hade
hon ju två garnityr, ifall det ena skulle gå
sönder, men det behöfdes knappast, ty hon
log nästan aldrig och talade mycket sparsamt.
Alla de kvickheter, som »barnen» tilläto
sig att säga, kan man knappast upprepa.
Märta som studerade antiken, påstod att det
var högst oskönt att ej hafva några tänder,
men faster Henrika försvarade sig med att
själfva Venus från Milo förmodligen också
var utan sådana, när hon blef gammal.
En torsdagsmiddag samlades familjen, så-
som vanligt, i matsalen vid femtiden.
Husan kom in med den rykande soppter-
rinen. Men denna gång utan att vara åt-
följd af faster Henrika.
»Men hvar höll då fröken till? Skulle
man ej vänta på henne?»
»Fröken gick ut tidigt på förmiddagen,»
sade flickan. »Hon bad, att man ej skulle
vänta på henne, ifall hon ej var hemma kloc-
kan fem.»
»Oerhördt! Hvad ville det säga? Faster
Henrika borta flere timmar å rad!»
Man gissade hit och dit, hvad det kunde
betyda. Valter framkastade en förmodan om
att Faster kanske låtit enlevera sig, men fick
af grosshandlaren en allvarsam tillrättavisning
för näsvisheten.
»Malplacerad kvickhet. Respekt för din
hedervärda faster!»
Stämningen vid bordet var ej den bästa.
Taklampan var för högt uppskrufvad och
började att röka. Grosshandlaren slog om-
kull sitt fyllda vinglas, när han skulle af-
hjälpa det onda, oeh fru Braun satt sedan
och stirrade på den röda fläcken, så att hen-
nes aptit försvann. Köttbitarna i oxsvans-
soppan voro sega, och då Märta ville till-
godogöra sig så mycket som möjligt af en
sådan, hoppade den från hennes tallrik ner
i knäet på Valter, som ursinnig rusade upp
från bordet.
I detta kritiska ögonblick visade sig faster
Henrikas runda figur på tröskeln till serve-
ringsrummet, och det var som om i och med
detsamma en sordin blifvit lagd öfver miss-
ljudande strängar. Man grep åter till sina
skedar, men allas ögon följde faster, då hon
långsamt gick fram till bordet och där intog
sin en gång för alla bestämda plats.
Men hvad gick det åt faster? — hvart
hade solskenet tagit vägen? Hvarför knep
hon på munnen och såg så bekymrad ut?
Fem par läppar öppnades för att göra
samma fråga, men grosshandlaren kom först
med sin :
»Hur är det fatt, kära Henrika — du är
väl inte sjuk?»
Faster såg så mystisk ut som själfva oraklet
i Delphi och svarade blott ett lakoniskt »nej!»
nästan utan att öppna läpparne.
»Faster har bestämdt tandvärk,» sade Hild,
»öfverläppen är ju alldeles svullen. Stackars
lilla Faster — det är en gruflig plåga.»
Faster hade svårt för att svälja soppan,
och köttbitarne petade hon omsorgsfullt un-
dan med skeden. Med plättarne gick det
litet bättre, men hon åt fortfarande mycket
reserveradt, oeh solskensleendet ville ej visa sig.
»Här är kallt,» sade grosshandlaren och
ruskade litet på sig •— »brasorna måtte ej
vara ordentligt skötta i dag.»
»Det är aderton grader,» svarade Märta,
»jag såg på termometern, innan vi satte oss
till bords.»
Efter måltiden drack man kaffe i salongen,
och faster Henrika serverade det såsom vanligt.
»Ku kan du väl ändå tala om, hvar du
har varit.»
Grosshandlaren försökte att se så likgiltig
ut som möjligt, men det lyckades ej — »att
du tappat bort ditt goda lynne, medan du
varit borta, det kan då hvar människa se.»
Faster rörde litet på ena mungipan, men
det främmande och strama draget kring mun-
nen försvann ej, och hon såg fortfarande lika
outgrundlig ut, när hon svarade:
»Ute i affärer.» ’
»Se så där ja! Skall jag nu också få
en konkurrent i min egen syster. Det hade
jag inte väntat.»
Grosshandlaren låtsade, som om han varit
mycket bekyttad och drog i sina långa poli-
songer.
»Jag skall hämta min flaska med nejlik-
olja, » föreslog Hild. »Kär jag hade tand-
värk i våras, använde jag sådan, och det gjorde
mycket godt. »
»Bry dig icke om det,» svarade faster litet
retligt — och det lät som om hon haft en
stor sockerbit i munnen.
Men hvad hade då kommit åt allas vår
rara faster?
Under alla de år hon varit i huset — och
de voro ej få — hade de aldrig sett henne
sådan. Ku först började de också att märka,
huru beroende de samt och synnerligen voro
af, att. hennes goda lynne stod bi. De sak-
nade alla hennes muntra, hjärtegoda leende,
och det syntes nu, som om ett isberg låg
doldt någonstädes i rummet.
Efter kaffet gick faster Henrika in till sig,
och detta hörde ej till hennes vana. Man
kunde ej undgå att diskutera fenomenet, så
snart hon försvunnit genom dörren, och gross-
handlaren gick igenom spalterna i sin tidning,
utan att veta hvad han läste.
Men vid tedags uppenbarade faster sig
åter. Hon var nu glad och strålande, och
när hon steg in i salongen, ljusnade allas
ansikten.
»Kej, se god afton,» sade grosshandlaren.
»Här ha vi minsann vår gamla faster Hen-
rika tillbaka igen, och det bytet tappa vi
inte på.»
»Jaså» — faster log ett bredt leende —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
