Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 18 januari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 ID U N 23
genta föredrag bief särdeles god, stod det dock
klart för en hvar, att för fröken L. ännu behöf-
ves mycket och allvarligt arbete under god led-
ning, för att hon värdigt skall kunna träda vid
sidan af fru Ö. De båda rösterna klingade emel-
lertid utmärkt tillsammans. I plastik och mimik
framträda ock allt fortfarande stora brister hos
fröken L. — Pollions parti utfördes af hr Brat-
bost, som här var föga lycklig, åtminstone hvad
sången beträffar. Hr Söderman förtjänar däremot
erkännande för sitt utförande af öfversteprästens
parti. Ett par biroller utfördes oklanderligt af
fröken Olsen och hr Malmsjö.
Till den nya reprisen af »Figaros bröllop», som
utsatts att äga rum första gången på onsdagen i
denna vecka, återkomma vi i nästa nummer.
Andra symfonikonserten gifves i morgon, lördag,
under anförande af förste hofkapellmästaren C.
Nordqvist. Programmet upptager som en minnes-
gärd åt den för ej länge sedan allidne Rubinstein
tvänne af dennes förnämsta verk, bland annat en
konsert för violin.
Vasateatern öppnade förliden lördags afton en
serie gästföreställningar af fru Anna Pettersson-
Norrie inför en till sista plats fullsatt och af högsta
entusiasm eldad salong. Hervés »Lilla Faust»
är en delvis mycket rolig, ehuru visserligen också
tämligen »vågad» drift med den bekanta operan,
och den celebra gästen hade i Margarethas roll
deypperligaste tillfällen att släppa lös hela sitt sprit-
tande tjufpojkshumör samt att i de parodierande
sängnumren glänsa med ett öfverlägset distinkt och
karaktärsfullt föredrag. Också hyllades hon med
ljungande bifall och en ansenlig blomsterskörd.
I hög grad förtjänstfullt delades framgångens
ära af fru Emma Berg, som tyckes ha kommit in
i en den allra lyckligaste period af konstnärlig
utveckling och vinner för hvarje nytt parti. Hen-
nes lilla Mefisto var en synnerligen smidig och
raffineradt elegant skickelse, och äfven den vokala
delen sköttes berömvärdt. Hon blef icke heller
utan sin andel af hyllningen.
Hr Varbergs doktor Faust verkade mycket bra
genom sin oöfvervinneliga trygghet och bonhomie,
egenskaper som till och med öfverslätade de stora
bristerna i sången. Hr Svensons Valentin hade
däremot sin hufvudsakliga styrka i den friska och
vackra unga rösten.
Uppsättningen var lysande; den sista tablåns
nya dekoration till och med sällsynt briljant. Af
allt att döma en succés för en god tid framåt !
Fru Lotten Dorsch’s mâtiné å k. operan sistlidne
söndag, hvarvid Paillerons kvicka komedi »Säll-
skap där man har tråkigt» uppfördes med biträde
af Dramatiska teaterns förnämsta artister, visade
ånyo den förlust, nämnda talscen lidit genom fru
D:S afgång från densamma. Den framstående
skådespelerskans utförande af den gamla, men
ungdomsfriska, fina, men litet frispråkiga herti-
ginnans roll var ock med sina många fina poin-
ter väl värdt det lifliga bifall, som från den tal-
rika publikens sida kom detsamma till del. Och
litet hvar torde det förefalla underligt, att Drama-
tiska teatern, som väl vill representera vår bästa
dramatiska konst, har råd att undvara en sådan
talang som fru Dorsch. Bifallet var som sagdt
synnerligen lifligt och bar mer än väl vittne om,
huru högt publiken sätter den begåfvade konst-
närinnan.
Aulinska kvartetten gaf i lördags sin tredje kam-
marmusiksoaré inför en talrik och intresserad
publik. Programmet inleddes med ett »diverti-
mento» af Mozart, hvari kvartetten biträddes af
en kontrabas och tvänne valdthorn. Kom så en
synnerligen förträfflig och gedigen sonat för piano
och violin af Brahms, hvars alla fyra satser lik-
som det Mozartska tonverket väckte det lifligaste
bifall. Stora förväntningar sattes nog af publiken
till programmets sista nummer, en stråkkvartett
i c-dur af vår framstående pianist, hr Stenham-
mar. Dessa förväntningar blefvo ej heller besvik-
na, om ock detta arbete ej i allo går upp mot
den unge kompositörens nästföregående verk, den
bekanta pianokonserten. — Utförandet var som
vanligt vårdadt och godt samt rönte lifligt bifall.
Kapellmästaren Andreas Hallén firade i måndags
sitt 25-årsjubileum som tonsättare med en musi-
kalisk soaré i Vetenskapsakademien. Programmet
upptog med ett undantag uteslutande kompositio-
ner af soarégifvaren och verkligt goda sådana,
såväl den inledande pianokvartetten, hvilken er-
höll ett förträffligt utförande af fröken Sigrid Carl-
heim-Gyllensköld samt hrr Aulin, Bergström och
Andersen, som de anslående solosångerna och
körnumren hvilka särdeles förtjänstfullt tolkades
af fruarna Edling och Linden samt medlemmar af
Filharmoniska sällskapet. Hr O. Lejdström föredrog
på ett utmärkt sätt Liszt’s genialiska och vackra
sång »Loreley». Af det lifliga bifall, som under afto-
nens lopp spenderades, kunde nog hr Hallén taga
åt sig en rätt god del och detta med rätta, ty få
nu lefvande personer hafva väl inlagt så stora
förtjänster inom vårt nuvarande musiklif i buf-
vudstaden; särskildt framstår han som tonsättare
samt som den skicklige och nitiske ledaren af Fil-
harmoniska sällskapets konserter.
Bebådade konserier till nästa vecka äro : tvänne
Marteau-ionserter, nämligen en på tisdag och en
på fredag, samt därefter på lördagen konsert af
en ung 10 årig pianist, hvilken enligt den utländ-
ska pressens omdömen ej blott är ett underbarn
i vanlig bemärkelse, utan en verkligt framstående
såväl kompositör som exekutör på sitt instrument.
Oupplösliga band.
Novell för Idun
af
Sylvia.
(Forts.)
■
len gamle herras sympatier hade jag
’ emellertid vunnit, och medan jag vi-
1 sade honom ett album, i hvilket fun-
nos vackra vyer, som jag samlat under de
resor jag en gång företagit tillsammans med
min aflidne farbror, språkade vi om förgångna
tider. Naturligtvis kände han till de omstän-
digheter, som förvandlat min lysande ställning
till en mera obemärkt. Men som han ieke
gjorde några häntydningar oeh jag för resten
i denna stund icke var benägen för några
grubblerier öfver svikna förhoppningar, så hade
vårt samtal den mest angenäma prägel.
Visserligen gick John Wollert omkring som
»katten kring het gröt», men det bekom mig
icke det ringaste, och då tant gaf en vink,
att jag borde försvinna för att som vanligt
lägga en sista ordnande hand vid dukningen,
så försvann jag, utan att ge John ens en
fjärdedels sekunds rådrum för att närma sig
mig.
»Fröken skrattar,» sade Lova, som i denna
stund ieke syntes hågad att instämma i min
munterhet. »Nå ja, det är godt och väl...»
hon tystnade, ty hon var oss alltför tillgifven
för att kläda sitt missbilligande i ord, men
hon kunde dock ieke tillbakahålla en suck
och ett sotto voce frammumladt: »det är allt
dyrt att hålla kalas.»
Dumma Lova, inbillade hon sig, att det
skulle varit angenämt för oss att sitta bort-
glömda i en vrå, hvilket bestämdt skulle va-
rit fallet, i händelse vi inrättat oss efter om-
ständigheterna.
»Hvilken charmant solfjäder,» hörde jag, i
detsamma jag inträdde i salen, fru Holterman
säga. »Den är bestämdt målad för hand.»
»En af mina protegéer har målat den,»
inföll tant, »en fattig flicka, hvars bekantskap
jäg gjort i en landsortsstad ... Af tacksamhet
har hon förärat mig det här arbetet, ty jag
har skaffat henne en mängd beställningar i
den där genren ...»
»Kanske jag kunde få öka antalet af dessa
beställningar?»
»Mer än gärna . . . Ella, den rosafärgade,
som statsrådinnan X ... beställde, då hon
senast var här, den är ju ännu inte afsänd,
kanske du är snäll och visar oss den?»
Och medan man omkring oss utgöt sig i
hänryckning öfver målningens finhet, fick pro-
tegén åtskilliga beställningar. Härvid kunde
jag icke låta bli att se bort till John Wollert.
Han hade rodnat. Troligtvis visste han, hvem
som var den sannskyldiga protegén — oeh
jag med.
Emellertid gömde jag åter den beundrade
solfjädern, medan fru Holterman fortfor att
språka, och härunder berörde hon som van-
ligt det ena ämnet efter det andra eller rörde
omkring dem efter omständigheterna. Det
enda ämne, som hon dock temligen grundligt
behandlade, var: »Ada», och nu hade det blif-
vit tants tur att vara åhörarinna. »Redan
från och med i morgon kan jag vänta henne,»
sade hon. »Genast vid hennes ankomst tän-
ker jag öfverraska henne med en festtillställ-
ning. Det skulle vara särdeles aimabelt, om
ni, fröken Hägerklo, jämte fröken Gabriella
skulle vilja göra oss den äran? .. . Ytterst
förbunden! . . . Naturligtvis får jag telegram
innan hon kommer, och jag vill då genast ta
mig friheten underrätta. Hon vistas för när-
varande i Göteborg hos en rik och framstå-
ende familj, hvars bekantskap hon gjort i
sommar. Jag hade i dag hälsningar från
henne genom en ung man ... en baron von
Herbert, notarie i hofrätten, tror jag . . . han
berättade, att han en del af sommaren vistats
i Skåne, men att han på hitresan gjort en
liten afstickare till Marstrand, där han dag-
ligen varit tillsammans med Ada och . . .»
»Han är en gammal vän till oss,» afbröt
tant, i det hon och jag växlade en ’blick,
hvarpå hon som älskvärd värdinna förkunnade, ^
att bordet var serveradt.
»Gösta von Herbert!»
En sekund kändes det, som om blodet en-
dast med svårighet passerade genom ådrorna,
i den nästa trängde det med våldsam fart
upp mot hufvudet, och mitt ansikte blef hög-
rödt.
»Gabriella,» sade tants lugna röst, »se till,
att öfverste Adler serverar sig af kräftome-
letten. Jag känner af gammalt, att det är en
favoriträtt. »
Om jag precis räckte honom den favorise-
rade omeletten, vet jag ej så noga, men tant
öfvervakade mitt görande och låtande, och
snart uppförde jag mig på ett oklanderligt
sätt.
»Tant,» sade jag, så fort våra gäster voro
gångna, »Gösta är återkommen, oeh han har
ännu inte varit här.»
»För tre år sedan skulle han skyndat att
först söka upp oss,» svarade tant. »Var inte
ledsen, Gabriella, slå honom ur hågen.»
»Det är omöjligt. . . jag kan det inte och
för resten . .. farbrors välsignelse hvilar öfver
oss, oeh den binder mig vid honom med
oupplösliga band.»
»Som han just inte visar sig ha någon håg
för att ännu fastare tillknyta ... Oupplösliga
band,» upprepade hon och betraktade mig iro-
niskt, »så romantiskt...»
Det var ieke utan, att jag kände mig träf-
fad af denna anmärkning med thy åtföljande
blick. Jag måste tillstå, att Gösta von Her-
bert, genast vid vår första bekantskap, fram-
stått för mig i ett slags romantiskt skimmer
och, om jag icke precis omgifvit honom med
en gloria, så hade jag dock begåfvat honom
med de ädlaste egenskaper. Vid närmare be-
kantskap hade jag väl märkt, att min idol
kanske icke var alldeles ofelbar, men han stod
likväl fortfarande på en piedestal, och jag hop-
pades i mitt hjärta, att han städse skulle be-
hålla denna upphöjda plats.
»Det är inte likgiltghet, som håller honom
tillbaka,» invände jag häftigt. »Kom ihåg
hans bekymmersamma ställning...»
Tant ryckte otåligt på axlarna. »Han kände
sitt obestånd, innan han sökte dig. Jag vill
visst inte påstå, att han närmade sig uteslu-
tande för att få 3ina affärer reparerade. Du
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
