Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 25 januari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 IDUN 1895
I hvar älskad moders blickar, I hvar ädel kvinnas anlet
I hvar trofast systers öga, Skref sin lag det evigt höga.
V. Gregersen.
dadt ekskåp och håller i nästa nu upp hän-
derna framför mig fulla af böcker.
»Se här, det är alltsammans från itali-
enskan. Jag älskar Italien —• sång, solljus
och varma färger. Det är som en dröm
att färdas där —- en dröm som blir allt
vackrare, ju längre söder ut man kommer.
Capri —■ det är paradiset — åtminstone
en bit däraf, slungad ut_ mellan haf och
himmel. »
»Jag vet det.»
»Ja, det är sant — ni har också varit
där. Jag berättar då ingenting nytt.»
Hon ställer in böckerna i skåpet och
stiger upp.
»Men ni kunde nog tala om något vac-
kert nytt för mig.»
»Hvad då?»
»En eller annan dikt ur er otryckta pris-
belönta samling. »
»En visa. •— ni vill höra en visa. Ser
ni, jag kallar de där bitarna jag skrifver
visor — jag tycker det låter lika bra som
dikter. Och nu vill ni höra en. Yänta då.»
Hon försvinner ett ögonblick i ett när-
gränsande rum för att komma tillbaka med
ett helt häfte lösa manuskript.
Så sätter hon sig framme vid bordet midt
i lampans ljusflöden, hvilka gifva guldglans
åt det silkeslena, blonda håret.
Hon räcker mig ett renskrifvet ark —•
det är en manligt säker, tillbakalutad, kraf-
tig, men på samma gång elegant handstil.
»Uppvaknande» heter dikten.
Och jag börjar läsa den högt.
Men ögonblickligen tar hon arket med
en hastig oväntad rörelse ifrån mig.
»Oh, så fult ni läser! Jag skall läsa.»
Hon hade icke varit poet, om hon icke
gjort detta. Tror ni det finns en skald i
denna underliga värld, som menar, att det
finns någon, hvilken kan läsa hans dikter
bättre än han själf?
Men inga reflexioner!
Fru Ellen läser — dämpadt, stämnings-
fullt — och älskvärdt nog låter hon »Idun»
höra på.
Uppvaknande.
Det är, som var det långa år
Och dock i går,
Se’n dess vi båda skildes;
Ty af den tunga tid, som gick,
Hvart ögonblick
I väntans oro spilldes!
Jag ser mig om som på ett haf,
En grundlös graf,
Där jag min saknad kastat!
Med hvarje vinterdag, som gått,
Min längtan blott
Mot vårens möte hastat!
Har allting varit mörkt och trångt
Och tungt och långt
I ensamhetens tider, —
Men nu i ljus jag bländad står. —-
Det btef dock vår!
Och du, du kom omsider!
Jag ville tala, ville le,
Men kan blott se
På dig, som jag fått sakna!
Det är en kvalfull dröm ’ i gråt
Att skiljas åt, —
Att mötas är att vakna!
Låt tystnaden få tala då
Och stilla slå
Sin vinge kring vår panna!
Ett ord jag blott vill hviska dig; —
Kom nära mig! — —
Ett ord, — ett enda: »Stanna!»
Under läsningen har så småningom en
skär rodnad, som återskimret från en sol-
uppgång, spridt sig öfver hennes kinder,
och väl hunnen till slutet utbrister hon:
»Det kan inte hjälpas. Man blir alltid
så fasligt nervös, när man skall läsa.»
»Då vågar man inte be om en, ännu en?»
Hon letar bland sina visor.
»Om det inte tröttar er — svarar jag ja.»
Hon hostar svagt och ser på mig med
ett litet leende, som ville hon säga : skratta
nu inte åt mig. Och så läser hon :
Försonlighet.
Oss lifvet skilt, men mötte jug dig än,
Jag räckte gärna dig min hand som vän,
Ty aggets bittra konst jag aldrig lärt;
Kärt är mig allt, som en gång jag haft kärt!
Jag vet, du missförstått, hvad jag har sagt,
Och annan tydning i min mening lagt!
Ack! Det är glömdt! Vårt lif är allt för kort
Att spillas så i lumpen ofred bort!
Jag vet knappt, hvar du är och hvad du gör,
Men allt hvad godl och stort om dig jag hör,
Ger ökad glädje åt min arbetslust
Och fyller mig med mod till lifvets dust.
Och står du en gång sorgsen vid min dörr,
Jag öppnar den och famnen, — nu som förr!
Ja, — lifvet skilt oss, men du är min vän,
Och kanske mötas våra vägar än!
Ett nobelt, djupt kändt poem. Och det
ligger så mycket bakom . . . kärlek, sorg,
resignation . . .
Hon anförtror mig, att till våren tänker
hon ge ut sin första diktsamling, underkasta
sig kritikens skärseld, slå ett slag på allvar
— segra eller —
Nej, falla tror jag icke fru Lundberg
tänker. Det finns så mycket friskt och
duktigt hos henne —- krafter som slumra
— jag tror inte hon hör till de naturer,
som ge tappt i första taget. Och det be-
höfs allt, när man kastar sig in på den
litterära banan, där marken är hal af fall-
nes blod och afundens nätkastare endast
afvakta ögonblicket att försåtligt rycka en
till marken.
Nej, fru Lundberg är född i april —- den
15 april 1869 — och april är en härlig
månad för unga krafter, som vilja fram.
»Hade jag själf fått välja, hvilken årstid
jag nådigt skulle låta mig af min mamma
födas till världen, hade jag verkligen svarat
med Björnson — för resten min lyriker :
Jeg velger mig April —
i den det Gamle falder,
i den det Ny får Fäste —
det våller lidt Rabalder,
dog Fred er ej det bedste,
men att man noget mil.
Där har ni mig och nu farväl. Jag
måste till sömmerskan för att profva min
empire-kostym till Konstnärsfesten. Vi ses
— eller hur?»
Och på Konstnärsfesten i Industripalatset
träffades vi — ja, där råkades ju för öfrigt
hela Stockholm. Det var en fullständig
uppvisning af kända ansikten — unga,
gamla — fula, vackra. Och visserligen
kände sig herr och fru Stockholm en smula
bortkomna i början, men det tog sig —
det tog sig, och nu går man bara och
drömmer om en liten lustresa till Italien.
Ty smekande, bedårande klingade »Addio,
bella Napoli!» ur Vicke Andréns strupe, och
betagande, lockande till ljufva synder —
sådana där Snoilsky sjöng om — smakade
Chianti-, Posillippo- och Falernervinet, ser-
veradt inne i osterian under vinlöfsklädt
tak af mörkögda, smidigt yppiga skönheter,
»Jag tror jag aldrig dricker punsch mer,»
hördes en gardeslöjtnant förklara, och bara
om så vore, hade konstnärerna ju icke bjudit
Stockholm förgäfves på italienska viner.
Men hvar ha vi festens unga diktande
drottning, författarinnan till den stämnings-
fulla prologen, hvars varma strofer gjorde
lycka, burna fram af Albin Örtengrens djupa,
manliga stämma?
Jag har sökt henne hela tiden, men fin-
ner henne först, när festen är förbi.
Hon har stått i blomsterståndet och sålt
rosor hela kvällen. Nå ja, då är det förlåt-
ligt: bland rosor har man ju svårt att hitta
en vacker ung dam i rosafärgad empire-
toalett. Man tar så lätt miste.
Emellertid finner jag henne nu.
Hon står stödd mot balkongens bröstvärn
och ser med trött blick ut öfver ätande och
drickande. Då och då tar hon sakta ett
blad ur en höstgul Maréchal Nielros, för
det till läpparna och stoppar det i munnen.
»Äter ni rosor, min fru?»
Hon reser sig upp och igenkänner mig
med ett leende.
»Ja, i brist på annat. Jag är så för-
skräckligt hungrig och så trött, så trött kan
ni tro.»
Så lyser hennes ansikte upp.
»Där kommer han ändtligen. Jag är
räddad från hungersdöden. Ni skall se, att
mina dikter komma ut; jag tviflade på det
ett ögonblick.»
Och med en lätt bugning för mig, tar
hon med ett flickaktigt grepp sin mans,
skulptörens, arm, och skrattande defilera de
förbi Grabows soliga, sydländska landskap
— kamrater — två goda, trogna kamrater
på konstnärslifvets stråt under skönhetens
banér.
Daniel Fallström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
