Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 25 januari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895
27
IDUN
Våra gamla.
ille Bengt hade varit borta pä besök
hos släktingar i staden. Hans resa frän
hemmet stod i samband med en liten systers
inträde i världen och i samma hem.
Efter några veckors förlopp kom Bengt
äter till de sina; hans beskrifningar öfver den
familj, hos hvilken han vistades, voro lifliga
och utförliga. »Där fanns en stor röd pappa,
som nöp honom i näsan och kallade honom
prisse; en vådligt stilig mamma, som gaf ho-
nom karameller ur en grön glaskoffert, som
stod på ett bord i salongen, och som duscha-
de honom i ansiktet med eau de cologne.
Olga och Inez voro så lifvade, och Ivar och
Georg riktigt pinskojiga. Det fanns en far-
mor där också, men hon var inte någon rik-
tig farmor. Hon var bara som alla de an-
dra hon. Hon hade så otrefligt i sitt rum,
så att de gingo aldrig dit, och inte satt hon
i soffan, när det var kalas hos farbrors, och
inga sagor talade hon om. Olga hade sagt,
att hon brukade tala om sådana, när barnen
voro mycket små, men att de nu bara skrat-
tade åt sådant pjoller. Och ingen af barnen
behöfde kyssa henne på hand. Hon hade
hvitt hår och hade fullt med streck i ansik-
tet som farmor,» sade Bengt mera uppriktigt
än precis artigt till den gamla damen, hans
egen farmor, för hvilken han gjorde sin skil-
dring, och som rak och prydlig satt i en väl
stoppad karmstol framför eldstaden i hvar-
dagsrummet.
»Hon kallades för farmor också, och där-
för kysste jag henne på handen, när jag häl-
sade första gången; men både Georg och Olga
gjorde narr af mig för det. Man behöfde
inte alls kyssa henne på hand, hon var gam-
mal och dugde inte till något annat än att
sticka strumpor och se efter Estrid, när Lina
var borta.»
»Jaså hon kunde bara det,» sade farmor
och rätade upp sig i stolen, medan strump-
stickorna, hvarmed hon stickade strumpor åt
Bengt, rasslade, som om den gamla fått
frossa.
Bengt kunde inte göra sig reda för hvad
det var, som vållade det, men han började
känna sig otreflig till mods.
»Den farmodern var på nåder, hon. —
Hon var en fattig stackare. Om hon inte hade
fått mat hos farbrors, så hade hon väl rent
af svält ihjäl, det sade både Olga och Georg>
Ivar tyckte om henne, han, och en gång när
han trodde, att hon var sjuk, tog han upp
kaffe till henne från frukostbordet, precis som
en piga, och då är han en pojke. Det var
så fånigt, så! Inte var hon sjuk, inte, an-
nat än att hon hade en ’lunggitarr’, det lät
som om man spelat på gitarr i bröstet på
henne. Jag hörde det tydligt, för när Ivar
hade gått ned efter ved, för att han tyckte
att det var kallt däruppe, så lagade vi ram-
melbuljong åt gumman, och vi trummadepådör-
ren och lefde värre. Olga sade, att det var
intet annat fel med henne, än att hon var
ond, för att hon inte fick sitta hos Estrid,
men tant var rädd, att ’gitarren’ skulle smit-
ta från sig.
Gumman var uppe på fötter, hon, och kom
ända fram till dörren, men då sprungo vi
vår väg.»
Farmor hade blifvit så blek. Hon fällde
stickningen i knäet och lutade sig tillbaka i
stolen.
Hennes sonhustru kom in i rummet. Hon
bar sin lilla baby på armen.
»Orkar farmor ha henne ett ögonblick.»
»Men barn, har du betänkt min hosta?
Tänk på smittan!»
»O, käraste farmor, är hostan sämre? Tag
lillan ett enda ögonblick, du Lars» — hon
vände sig till den inträdande mannen. »Jag
måste pyssla om lilla mamma här.»
Hon rörde om i eldbrasan och drog stolen,
i hvilken den gamla satt, närmare elden.
»Bengt, gå efter min lilla mjuka schal,
den måste vi svepa om farmor.»
Bengt gick långsamt och tvekande. Hans
mor såg förvånd efter honom.
»Kom hit mamma!» Han vinkade henne
till sig och drog henne med sig ut. »Jag
tror jag har gjort farmor sjuk. Jag talade
om deras gamla gumma därborta; det är de-
ras farmor, men hon är inte alls fin och rik-
tig. De bry sig icke ett dugg om henne, för
hon är bara på nåder, förstår mamma.»
»Och allt sådant sade du till farmor?»
»Ja ...» Bengt hängde hufvudet och såg
olycklig ut. »Men nog kan farmor göra mer
än sticka strumpor, hon kan ju spela på pia-
no och tala om sagor och sjunga: »Nu är
det jul igen», och inte är farmor på nåder
här inte.»
»Gud i himmelen, barn, hur har din själ
kunnat blifva förgiftad på den korta tid du
varit från hemmet. O, Bengt, du får inte dra
välsignelsen från ditt hem och oss alla!»
Modern drog gossen med sig in i ett när-
gränsande rum. Hon tog honom upp i sitt knä.
»Gammal! Tror du det är ett föraktligt fel
att vara gammal? Callablomman här, som nu
står så frisk och doftande, skall en gång
vissna och falla af, inte rår den själf för det.
Yi vattna och vårda den och göra allt, för
att den skall blomma för oss så länge som
möjligt; och det är dock endast en blomma.
Tänk dig då en människa. Tänk på, när du
själf blir gammal!»
»Fy, det vill jag inte bli och gå krokig
med en käpp i handen.»
»Gammal måste du bli gosse, om du får
lefva. Dina ögon bli klena, du skall icke
kunna se några vackra taflor, läsa roliga
böcker, leta rätt på ängens vackraste blom-
mor. Du skall börja att höra illa. Om man
trallade och sjöng de gladaste visor för dig,
så skulle du ej höra det. Gökens ku-ku
och småfåglarnes vackra sång skall du ej
kunna uppfatta. Så skulle du förlora dina
tänder och inte kunna tänka på att bita sön-
der en hasselnöt eller hugga in på en sten-
hård äppelkart. Dina starka, friska ben, med
hvilka du nu springer omkring från morgon
till kväll, skola bli trötta och darrande, som
dina ben voro, när du arbetat dig upp
ur lergropen i höstas; vid ett ovarsamt steg
skulle du stappla. När du inte orkade röra
dig fort, så skulle blodet i din kropp, som
nu flyter varmt och lätt och sätter fart i dig,
stelna; du skulle frysa vid minsta lilla fläkt.
Tänk dig nu våra gamla, som ha någon
eller några af alla dessa krämpor.»
»Men farmor har inga krämpor.»
»Inte! Hvarför nyttjar farmor glasögon
och är så ängslig, när de komma undan.»
»Åh, då ser farmor illa! Och jag som
ibland inte velat söka rätt på glasögonen åt
henne. Men farmor hör alldeles bra.»
»Ja dig, ja! Hvem skulle inte höra en
sådan gast. Men märker du då icke, att
både pappa och jag tala högre än vanligt,
när vi tala till farmor. När din pappa var
liten, som du är nu, så var farmor den, som
vårdade honom, och som lärde honom att bli
en bra gosse, såsom jag vill lära dig att bli
det, jag som kanske en gång skall bli far-
mor hos dig.»
»Skall mamma!»
»Ja, om du blir gift och får små barn,
eller blir jag kanske gamla mormor för lillans
barn. Ville ni då låta mig bo i ett kallt
eller otrefligt rum, lämna mig ensam då, när
jag kanske både såg och hörde illa, inte tän-
ka på, att jag behöfde pysslas om, där jag
satt och längtade efter vänliga ord och ...»
»Efter godt varmt kaffe, som Ivars gamla
gumma längtade efter — hu, det är otäckt
att vara ensam och längta. Jag minns, när
jag försof mig och ni alla foro på lusttur
ifrån mig. Ah, mamma, låt oss springa till
farmor med schalen!»
»Ja, Bengt, men tänk också på, att ingen
gammal from, tålig farmor, mormor eller
annan gammal människa sitter på nåder,
som du säger. De föra frid och lycka med
sig. Det kan se tvifvelaktigt ut med det
ibland, men välsignelsen kommer en gång
säkert. Vet du, hvarför gumman, du talar
om, sitter på nåder. Hon haren gång gifvit
allt hvad hon ägde och hvad hon nu kunnat
sitta i eget hem med till sonen, så att han
skulle kunna få ha sitt egna hem med hu-
stru och små barn.»
»Mamma, de äro inte snälla! Jag vill
inte fara till dem mera. Pår jag bära schalen?»
Då mor och son återkommo till hvardags-
rummet, låg lillan öeh sof i farmors famn.
Farmor vaggade henne på armarna och sjöng
så sakta: »Världen är så mörk och kall,
tids nog får du vakna.»
Bengt gick fram. Han böjde sig ned och
kysste farmodern på handen. »Snälla rara
farmor,» skrek han, »farmors glasögon ligga
på pappas skrifbord. Jag skall springa efter
dem — och då be mamma om en näfve nöt-
ter och själf bita sönder dem åt farmor. Se
här är schalen; vill farmor ha vår lilla släd-
fäll ofvanpå ryggen kanske, eller om öronen?
Jag känner till, huru man kan frysa om dem,
helst när man blir lite döf om dem. Vill
farmor!»
»Ah jag vill ingenting i världen annat än
att vara så lycklig, som jag nu är. Kom
hit du, store Bengt, du lille Bengt och du
min älskade dotter; ja, mer än dotter är du
för mig. Låt mig bedja Gud välsigna eder
för allt, hvad ni göra för den gamla. Det
fordras mycken kärlek, mycket tålamod, öd-
mjukhet och grannlagenhet därtill, men jag
vet, att vördnaden och aktningen för de gamla,
de beroende, en gång skall tillföra eder Guds
bästa gåfvor och det intill tredje och fjär-
de led.»
Bengt såg undrande på farmor. Hon såg
ej längre gammal ut: hennes ansikte var så
ljust och ungt som mammas, hvilken hade
böjt sig ned på knä, med sina läppar tryckta
emot farmors hand, som hvilade på lillans
mjukfjuuiga lilla hufvud. Pappa rörde om i
eldbrasan och snöt sig så ljudeligt, att Bengt
var öfvertygad om, att farmor hörde det. Hon
log och räckte sin ena hand emot honom,
och han, stora långa pappa, böjde sig djupt
ned och kysste den.
Laura Fiiinghoff.
För edra söner och döttrar
bjuder Kamraten, den allmänt omtyckta ungdoms-
tidningen, den bästa och mest omväxlande läsning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
