Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 4. 25 januari 1895
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 29
nade bilder ur lifvet i Japan. Ett fullstän-
digt referat däraf skulle bli för långt, ett
sammandraget för torrt: vi inskränka oss där-
för till att pä det lifligaste uppmana våra
intresserade hufvudstadsläsarinnor att person-
ligen taga del af detsamma, då fröken Naess
i morgon lördag offentligen upprepar det på
Vetenskapsakademiens hörsal. De skola icke
ångra att äfven utom Iduns spalter ha stiftat be-
kantskap med den unga kvinnliga vetenskaps-
resanden på katedern.
Från Iduns läsekrets.
»Följderna af ett olycksfall.»
Undertecknad, som med både nöje och — löje
läst A. M:s intressanta skildring om följderna af
ett olycksfall, kan ej. trots all respekt för hennes
sparsamhet och lycka, undgå att göra ett par an-
märkningar här och där. Låtom oss börja med
hufvudpersonen i familjen, nämligen mannen. Huru
många män är det, som ha råd att hålla våning,
telefon och alla möjliga bekvämligheter åt sin
familj, och som nöja sig med att gå upp om morg-
narne för att borsta sina kläder och elda i kami-
nen m. m., eller som den lilla stund, de på efter-
middagen ha ledig för sin cigarr och tidning,
sitta ocb se efter kaffet (för att ej tala om kaffe-
os i förmaket)? Eller när de på kvällen gå ut
att få sig en promenad med fru och barn, vilja
de då kånka på en liten, men kanske ganska
tung pojke? Nej I Det skulle då sannerligen inte
min man göra, fastän han i mitt tycke är den
allra raraste lilla gubbe i världen. Ger han mig
bekvämligheter, skall väl han också ha bekvämt.
Och till huru mycken nytta kan en 9 à 13-årig
flicka vara, som går i skolan till kl. 2, half 3 på
dagen? Så har hon sin speltimme och många
gånger andra studier förutom hemläxorna. Vid
den åldern, när man läst sina läxor, vill man
nog leka. Men det kan ju finnas undantag, och
då gratulerar jag A. M. till att äga en så förstån-
dig dotter. Och sådan som dottern är, är natur-
ligtvis sonen: man tänke sig en parfvel i ålder
mellan första och tredje födelsedagen, hvilken
aldrig som andra odygdiga barn ställer till stor
tvätt för hvarje dag eller en fjärdedel af golfven
att skura några gånger dagligen. Kanske han ej
heller lidit af tandsprickning natt och dag en 2
à 3 veckor i slängen — han är i sanning värd
att prisbelönas.
En annan sak, kära A. M., tänk efter, om det
ej blir en liten missräkning i fråga om sparsam-
het, om man beräknar alla utgifter för putsning,
skurning, vedbärning, drickspengar till dem, som
bära hem varor, presenter till faster Louise m. m.,
för att ej tänka på sjukdomsfall, då man står där
ensam, Det skall minsann ej blifva mycket af
jungfruns omkostnader kvar; möjligtvis att frun
kan blifva friskare och lyckligare, ty arbete be-
fordrar hälsa och lycka, det är ju af gammalt
kändt. Men annars är det ej en fru värdigt eller
ädelt att att så där vilja förklena sin tjänarinna.
De äro klassmedvetna så väl som alla andra och
vilja uppnå något högre och bättre — det är ej
att förtänka dem. Fruar och jungfrur äro två
partier, de förra de starkare, de senare de svaga-
re, och då är det fruns plikt att med råd och dåd
bistå sin jungfru, som många gånger får tjäna
för en ringa lön, och ej förtycka, om hon är trött
ibland, isynnerhet som hon skall göra allt, som
sedan blir fördeladt på 5 à 6 personer. Visar
frun sig en liten smula vänlig och deltagande
mot sin jungfru och ej onödigt småkitslig för
små saker, tror jag ej hon behöfver vara rädd
att gå i köket, utan tvärs om är hjärtligt väl-
kommen.
Fru Anna B—d.
❖ #
*
Apropos Iduns förslag om ärestoder
åt kvinnor.
(Se n:r 46 för i fjol.)
Idéen är utmärkt och hedrar sin upphofsmanl
Hvad säges om en, någonstädes i musik-akade-
miens närhet (eller å annan lämplig plats) i huf-
vudstaden, upprest bildstod åt Jenny Lind, hållan-
de en lyra i handen? På postamentets fyra sidor
porträttmedaljonger af fyra framstående sångerskor
eller musikidkerskor t. ex. Louise Michaeli f. Mi-
cha], Christina Nilson de Casa Miranda, Sigrid Ar-
noldson, Elfrida André. (Fredrika Stenhammar,
Louise Pyk?) A. K.
En bröllopsdag.
Skiss för Idun af .... i.
«
r det verkligen möjligt, att det i dag
är min bröllopsdag?» -— denna fråga
rörde sig i hennes hufvud, långt in-
nan hon ännu riktigt fått upp sina ögon med
ungefär samma nyfikna undran, hvarmed
barnen bruka vakna på julaftons morgon. —
»Ja, det är en fasligt viktig dag,. . . men jag
vill inte mera tänka därpå . . . jag har redan
tänkt så förfärligt mycket. . . jag älskar ju
Gerhard, och detta måtte väl vara nog. . .
och på förmiddagen kommer han upp ett slag,
hvad det skall bli roligt att hjälpas åt att
packa!» En liten wedding-trip på 14 dagar
var nämligen beramad för det unga paret.
— Nu blef det fart på Ninni; helt säkert
hade mamma, den kära, outtröttliga mamma,
som nu hade så mycket att styra med, redan
väntat på att flickorna skulle komma ner
till frukosten. Gertrud stod framför spegeln
och kammade sig; hon var alltid mycket få-
ordig om morgnarne, men nu kom hon fram
till Ninni, där hon satt på sängkanten, och
omfamnade varmt sin »lilla» syster.
Liksom för att sista dagen riktigt njuta af
sin flickfrihet, tog hon på sig en gammal,
svart klädniug — konfirmationsklädningen —
och lät sitt långa, ljusa hår hänga utåt ryggen.
Arm i arm vandrade de nedför trappan,
de två systrarna, som ända hittills alltid
följts åt: i skolan — till prästen — och nu
detta sista året i »societeten». De kände sig
nog litet vemodiga och äfven matta efter alla
tårar, utgjutna kvällen förut, men nu hade
de beslutat sig för att vara glada — och
se där ! Vid foten af trappan står deras
bror, kadetten, och tar emot dera med komiskt
öfverdrifna révérencer. Ninni har alltid varit
hans stora favorit, och ingen har som han
kunnat få henne att skratta med alla sina
lustiga påhitt, sina kamrathistorier — och hur
stiligt han gnolar de nyaste operett-melodierna!
Ja, hon är rysligt förtjust i sin bror, och de
ha många glada barndomsminnen tillsammans,
ty, fastän Ninni förefaller som en mycket
»douce» och snarare allvarsam flicka, har
hon alltid varit mera road af att leka med
pojkar och tyckt om deras på en gång rätt-
framma och ridderliga sätt — flickors sladder,
gyckel och kärleksförtroenden föreföllo ofta
hennes skygga, känsliga sinne sårande och
motbjudande.
Nu pratar Gösta tok, och halft motvilligt
skrattar hon, hon kan inte låta bli — och
efter ett knapphändigt tillstånd af mamma an-
gripa de med ungdomlig ifver en rar bröllops-
kaka, afsedd för aftontéet.
År det afundsam glädje man känner vid
betraktandet af denna lyckliga lilla brud,
som nu i all sin ungdomliga fägring går att
skänka sitt lif åt en »älskad» make — ett
val gilladt af föräldrarne, en ung, hygglig
sjöofficer, för hvilken många flickor svärmat
under sistlidna balsaison? Nej, märkvärdigt
nog är det medlidande, som fyller hjärtat
vid hennes åsyn, medlidande för detta barn,
som skall jagas ur barndomens paradis, där
hon så bra pasäar, och ut i förhållanden, dem
hon ej fattar, och hvilka skola falla ned på
henne med en tyngd, som troligen kommer
att snedvrida hennes utveckling, och hvars
prosaiska realitet kommer att med grymt våld
afrycka Psyke-vingarne.
Och hon känner det nog själf, det är detta,
som plågat henne under hela förlofningstiden;
hon anar, att det för henne är en onaturlig-
het »att gifta sig», men »det brukas ju så
— och hon tycker så mycket om Gerhard ...»
Likväl bar ej en fläkt af passion någonsin
vidrört hennes oskuldsfulla själ, och hade
hon inte olyckligtvis läst så många romaner,
skulle hon ej funnit det så pikant att vara
förlofvad, hon skulle ej heller kunnat inbilla
sig, att hon var kär.
I lugn och ro borde hon fått utveckla sig
i föräldrahemmet, tills hennes själ vaknat och
hon fattat betydelsen af orden »att älska»,
och helt visst skulle hon då blifvit i stånd
att såväl skänka som njuta kärlekens lycka,
därom vittna tillräckligt dessa djupa, läng-
tande ögon, denna ömma, känsliga mun —
Men nu ?.. . Skall väl hennes makes kär-
lek vara nog stark, nog finkänslig för att
hägna om den späda blomma, som lämnats
i hans vård, eller skall hennes själ såras,
krympa samman och vissna i förtid, likt
dessa ömtåliga vattenblommor, som lysa som
små stjärnor på vattenytan, men blott behöfva
brytas af mänskohand för att genast förlora
sin friskhet och glans.
En ung, oskyldig flickas drömmar om
kärlek äro i allmänhet så vidt skilda från
hvad lifvets verklighet kommer att bjuda
henne, att det fordras, att’hennes egna känslor
för den utvalde skola vara djupt rotade, med
ett ord, att hon medvetet skall älska sin
make, för att ej uppvaknandet i verklighetens
värld skall kasta sin skugga på hela hennes
kommande känslolif.
Stackars liten Ninni! och dock ser du så
glad och söt ut just nu! Brudkronan har
anländt; på skämt profvar Gösta den på sitt
krusiga hufvud. Han kommer ej ihåg, att
folktron påstår det betyda olycka, om någon
annan än bruden profvar kronan.
Brudklädningen ligger utbredd i flickornas
rum; sömmerskan håller just på med att fast-
sätta balaveusen. Gösta tar nu en sista blick
öfver sina gardags-arrangementer med det im-
proviserade altaret. En tropisk växtlighet
omger det — men har han månne lämnat
nog rum för den vördige prelaten? Flickorna
äro rädda, att han ej skall kunna reda sig
i denna skog af palmer och blommande
växter, men de tycka det hela tar sig så bra
ut och vilja ej nedslå Göstas förlåtliga stolt-
het öfver sitt verk. Därefter får Gösta grund-
liga instruktioner, hur de röda peluehe-
kuddarne skola i rätta ögonblicket läggas
ned på golfvet, och hur han ej får glömma
att taga emot brudgummens värja.
Nu höras Gerhards lätta, hurtiga steg i
trappan, och ut flyger Ninni att taga emot
honom — för sista gången som fästmö. Och
snart sitter hon i hans knä i en af de stora
gammaldags länstolarne, som så väl rymmer
dem båda. Kofferten står visserligen upp-
slagen framför dem, men någon packning
tycks ej bli af. Snart äro dock de lyckliga
ögonblicken förbi, och Gerhard måste ge sig
af till stationen för att möta en del släktingar.
Middagen karaktäriseras af vemodiga ögon-
kast och febril munterhet, och fastän koker-
skan med stor omsorg lagat Ninnis favorit-
rätter och hoppats, att de skulle väl smaka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:12 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1895/0033.html
