Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 1 februari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36 IDUN 1895
sagts om tvättningar i allmänhet, torde det
dock vara skäl att här varna för en ovana,
som mången har, att tidt och ofta, i tid och
otid, tvätta sig, och i synnerhet gäller detta
om händer, hvilkas hud är torr och benägen
för en finfjällig affjällning af öfverhuden, i
svärare fall också för s. k. själfsprickor. I
dylika fall bör man sparsamt begagna vatten
(och detta helst ljumt) och alltid göra tvätt-
ningarna med öfverfet tvål och emellanåt äfven
iugnida litet fett, ty eljes blir huden allt mera
torr, oelastisk, fettfattig och benägen för att
spricka sönder och bli säte för eczemer, något
soin tvätterskor, köksor och andra, som nöd-
gas vara mycket i vatten, ofta ej kunna undgå
att få en sorglig erfarenhet af. Som en all-
män regel i afseende på tvättningarna gäller
också, att man, i synnerhet om man har öm-
tålig ansiktshud, ej bör gå ut för snart efter
en tvättning, i synnerhet den kallare årstiden.
(Forts.)
Ur minnets laterna magiea.
En af de stora oeh goda jag känt.
Af E. R-y.
Ï
min barndom vurmade alla människor för
Jenny Lind. Aldrig har jag sedan hört
talas om en sådan förtjusning och hänförelse
bland alla stånd och åldrar för någon männi-
ska. Vi flickor i den fin-fina Bjurströmska
pensionen vid llegeringsgatan voro bland dem,
som svårast angripits af Jenny Lind-febern.
Den var ej öfvergående, ty vi voro ofta på
kungl. operan oeh meddelade hvarandra under
rasterna huru hon såg ut, var klädd, sjöng
och utförde sina roller. Stundom utfördes till
och med alls icke oäfvet vissa scener ur »Kär-
leksdrycken», »Robert af Normandie», »Lucie
af Lammermoor», »Norma» m. fl. Sången
uteblef, förstås, men herr Günthers roll återgafs
vanligen af en lång, mörk flicka med marke-
rade drag, draperad med en toga eller kappa
öfver axlarne och bahytt på hufvudet, vriden
till någon slags hjälm. Lifliga skolflicksögon
följde honom troget på operan i scenerna med
Jenny Lind, man var säker på, att de af
bägge kontrahenterna spelades »con amore->—•
och det var en af de bittraste missräkningarna
för oss unga, då hon, som var vårt ideal num-
mer ett, for utrikes i stället för att stanna
hemma och gifta sig med idealet nummer två.
V i visste nog litet hvar, att vi ej kunde
blifva sångerskor, men aktriser, det var det
näst bästa, och hvarje annan lek än den att
spela tragedi tynade af bland 40-talets skol-
flickor. Huru mången gång öfverraskades man
ej framför spegeln under inöfvandet af panto-
mimer, skildrande händelser så sorgliga, att
hjältinnan själf slutade med att brista i tårar
och aftorka dem med sitt utslagna hår; att
svimma med behag, d. v. s. falla baklänges i
golfvet utan duns, och spela en dödsscen na-
turligt voro ock prestationer som väckte de
andras beundran och afundsjuka. Ja, det är
nästan otroligt, . huru vi tänkte på allt annat
än på att förbereda våra läxor.
Hvilken omätlig skilnad i öfvervakning mel-
lan den tidens och nutidens skolor, hvilken
slapp disciplin och hvilken obetydlig läsning.
Det obegripliga var, att man lärde något alls,
och än märkvärdigare, att något ännu sitter
kvar i hufvudet.
Den musikaliska uppfostran åtnjöt man i
herr Lindblads musikinstitut; snart sagdt alla
Privat sjukhem!
Stnregatan 60, 1 tr.
Stockholm.
Stockholms skolor fingo sin pianoundervisning
därstädes. Flvem kan någonsin glömma de
roliga stunderna vid af- och påklädningen i
det stora förrummet? Lokalen var i Bondeska
huset vid Rosenbad, 1 tr. upp. Ifrån kapp-
rummet kom man i ett stort förmak, där ingen
spelade, men där de lediga minuterna använ-
des till deklamation och piruettering. I den
nästgränsande stora hörnsalongen stodo stumma
klaver, där uppehållen mellan spelningen för
lärarinnorna skulle användas att öfva fingrarna;
man hade en halftimme hvar i de efter sa-
longen kommande smårummen.
Med dessa ganska nyttiga, tysta fingeröfnin-
gar skolkades betydligt, ej så under halftim-
marna för majorskan Södermark, f. Hazelius,
och mamsellerna Hammon m. fl. I hemmen
skulle det uttagna stycket inöfvas till nästa
lektion, och under hvarje lektion uppspelades
detsamma för herr Lindblad. Hvilka förskräck-
liga minuter. Do voro nog äfven pröfvostun-
der för honom, ty han slet och ref sig i den
ovanligt rika och lockiga chevelyren, stampade
och fnös och slängde ej så sällan både flicka
och noter utåt golfvet i sin musikaliska öfver-
retning. Dessemellan var hon som ett solsken,
sjöng och hvisslade ackompagnement till pianot.
Att få smäll på fingrarna af taktpinnen
kunde ock hända, men alltsammans förläto vi,
ty vi visste, att han var ett geni, som både
kunde och ville lära oss spela, och dessutom
en präktig man.
Vintern efter Jenny Linds vistelse utrikes
för sångstudier bodde hon hos Lindblads.
Hennes rum lågo för sig på nedre botten.
Herr Lindblads privata rum lågo innerst i den
stora spelvåningen. Ofta hände dét att Jenny
Lind gick igenom rummen, och livad de flic-
korna voro lyckliga, som hon snuddade förbi
eller gaf en nick eller åhörde, ifall de ut-
märkt sig i inöfvandet af ett stycke! Det
var en bokstaflig afgudadyrkan.
Så kom en vacker vårafton; vi voro ovan-
ligt lifvade efter spelningen, emedan många
af oss fått beröm af herr Lindblad. Jenny
Lind kom in och stannade midt i kretsen.
»Hvad han I för er, småflickor,» sade hon
med sin klara, vackra röst.
Vi stodo stumma och förlamade; att blifva
tilltalade af henne var något så oerhördt äro-
fullt, att ingen dristade upphäfva sin röst.
Hon förstod det och skrattade; nöp den minsta
af oss, en söt liten mörkögd snärta i brun
sammetsspens och ljusröd musslinskjol, nu en
lika söt öfverstinna, i kinden, samt gick in
till herr Lindblad. Som en flock små sparf-
var började vi genast kvittra, beklagande vår
tåpighet. Hon skulle nog snart komma igen ;
vi stannade därför kvar och började dansa
i yrande lek.
Den som tecknar dessa rader, sade så
plötsligt :
»När hon kommer igen, skall jag be henne
dansa litet med oss.»
Det trodde ingen, att jag skulle våga.
»Äh jo, hon ser så god ut.»
»Du skall få cn hel påse studenthafre, om
du håller ord.»
I detsamma gick dörren upp, och jag fram-
knuffades nästan i hennes famn.
»Ack, vill Jenny Lind dansa med oss litet?»
bad jag, alldeles purpurröd af förlägenhet och
åstundan att vinna de utlofvade rariteterna.
»Så gärna,» svarade hon och tog mig ge-
nast om lifvet, trallande en vals af Strauss.
IIvad det var roligt! Andfådda stannade vi
bägge, och jag fick göra reda för namn och
ålder. Mina föräldrar voro henne välbekanta;
hvilken upphöjelse i de andras ögonl Sedan
tog hon oss alla i ringdans och glädjen stod
högt i tak, tills herr Lindblad kom ut, för-
bluffad öfver det ovanliga bullret så långt
efter lektionens slut. Som en skrämd sparf-
flock skingrades vi åt alla håll.
Följden blef, att jag några dagar därefter
uppvaktade Jenny Lind i hennes egna rum
med en konstnärligt sirad sirapsknäck, stor
som en tallrik. Flickvännerna påstodo, att
jag var mästarinna i att koka denna delikatess.
Den tiden hade ungdomen anspråkslösa delika-
tesser. Herr Lindblads döttrar hade omtalat,
att den stora konstnärinnan var svag för denna
bonbon ; ett mästerstycke i sitt slag var karamel-
len och uppskattades äfven långt öfver min
väntan. Såsom gengåfva tog hon en af sina
vackraste buketter från föregående aftons före-
ställning och skänkte mig. Hvem kunde vara
stoltare och lyckligare än den så rikt begåfvade ?
Utanför vid Rosenbad stod en hel flock med
flickor: de fingo alla hvar sin blomma. Hem-
kommen tog jag själf ut en pensé och pres-
sade den, några dagar efter fästades den i
mitt första album, och jag gick med boken till
Jenny Lind och fick hennes egenhändiga namn-
teckning under penséen. I åratal var detta
blad min allra dyrbaraste klenod — hos den
stora sångerskan var min lycka gjord, hon
stannade ofta och språkade med mig, och säl-
lan har jag i lifvet smakat en större och mera
oblandad fröjd än genom dansen med Jenny
Lind.
Studenthafrcn delades påföljande speldag
med de muntra kamraterna.
Ett nationalste.
Ett inlägg från männens sida.
»»«•as» tänkvärda ord i Iduns nummer
Jhkdl 3 öfver »Roliga historier» ha manat
mig att äfven frän männens sida nedlägga
en allvarlig protest mot den djupt rotade
svenska osed, som i damsällskap kallas att
berätta »roliga historier», men bland oss män
har en mindre eufimistisk, ej gärna i tryck
ätergifbar benämning. Det är måhända ej
fullt rättvist att under samma kategori sam-
manföra de fina slipprigheter, de i en ele-
gant form beräitade tvätydiga historietter,
som äfven i s. k. distingerade salonger
anses passande, och de alls icke tvätydiga,
utan fastmer mycket tydliga råheter, som äro
så gouterade i eu del herrsällskap, i all syn-
nerhet då punsch-karaffen fyllts på några
gånger och det lider fram emot småtimmarne.
Men då »Sara», som bättre än jag känner
kvinnornas bevekelsegrunder och innebörden
af »de roliga historier», som damerna berätta
hvarandra, icke tvekat att, såsom man säger,
skära alla öfver en kam, må det tillåtas mig
att på en gång rikta min protest mot damer-
nas »roligheter» och männens — ja, ordet
behöfver kanske ej utfyllas. I själfva verket
är tendensen i dem densamma, den må nu
vara dold bakom eu väl funnen ordlek eller
framträda i sin råaste form.
Det är ett sorgligt faktum, att svenskarne
taga priset bland civiliserade folk i konsten
att berätta skabrösa historier. I intet annat
land är man så ofta — i sällskap, på kaféer
och restaurauter, på järnvägar och ångbåtar,
med ett ord: öfverallt där man träffar folk
— i tillfälle att höra sådana. Från de allra
högsta kretsar till de lägsta cirkulera hun-
drade, ja tusende och åter tusende historier,
som öfverträffa bvarandra i cynism. Jag har
Walborg Ulrich
{Sjuksköterska.
Bell-tel. 4 04.
Referenser : D:r F. Netzler, Sturegatan 3,
D:r A. Kull, Nybrohamnen 26,
D.r F. Klefberg, Nybrogatan 11 b,
R:r G. Hellström, Hamngatan 22.
Personer, som skola undergå operationer eller ligga
under läkarebehandling, emottagas i hel inackorde-
ring i förening med erforderlig sjukvård.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
