Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 1 februari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 37
hört talas om en herre, som tog sig för att
uppteckna alla anekdoter och »kvickheter» i
denna genre, han fick kännedom om, och hans
anteckningar svällde snart ut till sådana vo-
lymer, att han måste reservera en särskild
byrålåda för deras räkning. Ingen svensk,
åtminstone ingen svensk man kan vara okun-
nig om detta för svenska folket föga hedrande
»championship». Tvärtom. Är det ieke så,
att äfven de bästa, de mest renhjärtade af
oss, svenske män, äro så vana att höra alla
slags råheter, att vi knappast fästa oss vid
dem? Vi äro rent af förhärdade. I utlandet,
i Frankrike till exempel, som ju just icke
har rykte om sig för rena seder, hvars litera-
tur med säkerhet har att uppvisa fler mora-
liskt tvifvelaktiga alster än vår, hvars teatrar,
kafé- och gatulif bestämdt har en mer de-
praverad karaktär än hos oss — där hör
man på långt när icke så många och icke
så gräsligt simpla historier som i vårt eget
land. Detta leder mig att tro — något som
jag äfven hört andra säga — att berättandet
af sådana historier hos oss är, mer än något
annat, en ful vana. Jag tror och vill tro,
att denna vana icke har sin grund i ett full-
ständigt sedligt fördärf, utan fastmer är att
tillskrifva ett slags mode, tyvärr af sämsta
beskaffenhet. Man ser, hur någon viss herre
förvärfvar sig popularitet i sällskapskretsar
genom sin förmåga att berätta »roliga histo-
rier», och denna popularitet eggar andra att
gå i hans fotspår. En del personer uppnå
en förvånansvärd virtuositet i nämnda genre;
de taga saken rent af som en Iifsuppgift.
Men det är icke därför sagdt, att de i sitt
lefverne äro sämre än andra. Man menar
icke så mycket med det. Det är den all-
männa ursäkten.
För att åstadkomma en ändring till det
bättre i dessa sorgliga förhållanden, behöfves
först och främst kvinnornas medverkan. Ett
franskt ordstäf säger: »Les hommes font les
lois; les femmes font le3 moeurs». Men kvin-
norna skapa icke blott sederna, utan äfven
osederna. Icke som om jag skulle vilja på-
börda dem, att de mer än vi berätta »roliga
historier». Långt därifrån. Jag tror fastmer,
ja, jag är fullt öfvertygad, att de kvinnor,
som fela härutinnan, äro en försvinnande
minoritet, under det att majoriteten af män
skattar åt oseden. Men jag tror, att korrek-
tivet ligger i kvinnans hand. Endast hon
har makt, om hon vill, att genomföra en re-
form. Som jag nyss sade, vi män, äfven de
bästa af oss, äro så genom-vana att höra alla
slags råheter, att vi icke fästa oss mycket vid
dem. Skulle dessa råheter någon gång vara
klädda i en verklig kvickhet, äro vi så tack-
samma, att vi gärna glömma det fula, för
att njuta af det kvicka. Yi äro förhärdade.
Af oss är knappast att vänta initiativet till
en reform.
Men kvinnorna kuuna göra mycket; först
och främst själfva taga sig i akt för tvä-
tydiga anspelningar och »roliga historier».
»Sara» har fullkomligt rätt däri, att ingenting
är mer ägnadt att förringa männens aktning
för kvinnan. Och vetskapen, att damerna
begagna sig af samma simpla tidsfördrif, är
nog att tysta männens samvetsbetänkligheter.
För det andra : att aldrig skratta åt ett vågadt
skämt, att om möjligt undvika att inbjuda
och umgås med sådana herrar, som äro kända
som berättare af skabrösa historier, samt fram-
förallt att söka hålla hemmet rent från denna
pestsmitta. Om ni är hustru, så finn er icke
i att er man, åtminstone med er vetskap, för-
syndar sig mot de enklaste regler för sant
gentlemannaskap. Och om ni är mor, så
förbjud absolut era söner, så länge ni har
någon makt öfver dem, att begagna ohöfviskt
skämt eller att umgås med kamrater, som
göra det. Endast genom kvinnans energiska
ingripande kunna vi hoppas, att svenska fol-
ket skall blifva kvitt ett nationallyte, som
hotar att öfvergå till ett verkligt samhällsondt.
II. G.
En diskussionsafton i Kvinno-
klubben.
8
örhända det skulle kunna intressera Iduns
talrika läsarinnor rundt om i landet att
erhålla en skildring från en diskussionsafton i
Kvinnoklubben i Stockholm, när något ämne
mer än vanligt lägger beslag på uppmärksam-
heten, som fallet var i torsdags afton.
Jag ber likväl att först i korthet få förut-
skicka några »biografiska notiser» om Kvin-
noklubben, den skulle annars tilläfventyrs
kunna få namn om sig att vara ett af dessa
nymodiga påhitt, som man så gärna hyser
misstro mot, ett misstroende som klubben ej
i ringaste mån förtjänar.
På slutet af 1880-talet, när intressset för
kvinnosaken var mer än vanligt lifligt, be-
slöto några för saken varmt intresserade att
bilda en kvinnoklubb här i Stockholm, del-
vis efter utländskt mönster, hvarest kvinnor
ur de bildade klasserna skulle kunna träffas
för att samtala, musicera, läsa tidningar o.
s. v. sedan deras arbete för dagen var slut.
Det finns nämligen en otrolig mängd af bil-
dade kvinnor, som ha anställning dels i statens
tjänst, såsom vid posten, telegrafen och tele-
fonbolagen, dels privattjänst vid skolor, i banker
ochpå kontor, men som alldeles sakna hvad man
egentligen menar med hem och tillfälle till
ett angenämt familjelif, och just för dessa
ansåg man att en dylik klubb borde bli både
till nytta och nöje.
»Beslut och handling äro ett hos kvinnan,»
plägar man ju säga, och på initiativ af bland
andra fröknarna S. Giäbel, B. Hübner, S.
Gumcelius och II. von Franken, numera fru
Ilejkenskiöld, bildades kvinnoklubben.
Den första lokal som erhölls, var belägen
vid lilla Norrbro, visserligen helt enkel, men
det oaktadt mycket treflig, den nuvarande
lokalen åter i Schumachers nybyggda hus,
Norrlandsgatan 17, 1 tr. upp, är helt enkelt
förtjusande. Den består af fyra rum : en
större sal, ett samtalsrum, ett läs- och skrif-
rum samt intill detta ett mindre rum, som
disponeras af en af klubbens medlemmar,
hvilken tillika har tillsyn öfver lokalen m. m.
Inga andra än kvinnoklubbens medlemmar
få, utan särskildt tillstånd af ordföranden
eller någon af styrelsens medlemmar, bevista
sammankomsterna, och nya medlemmar skola
anmälas af någon bland de förutvarande,
hvarefter styrelsen afgör, om anmälan bifalles.
Ärsafgiften är sex kronor.
Men roligt är det och nytta har man af
att vara medlem af Kvinnoklubben! Det är
massor af folk man träffar samman med,
tankeutbytet är ofta under aftonens lopp myc-
ket lifligt och stämningen den angenämaste
som kan tänkas, ty hvar och en tager till
klubben med sig blott sitt allra bästa sol-
skenslynne.
Många för kvinnorna viktiga spörsmål ha
innom klubben varit föremål för diskussion,
dock undvikas sorgfälligt alla religiösa och
politiska spörsmål, som ha en sådan förmåga
att »sätta brand i alla sinnen».
Till en början var det svårt nog att få en
diskussion i gång, men nu, när den första
ovanan vid och rädslan för att tala, om jag
så får säga, offentligt — ehuru det ju endast är
inom klubben — hunnit öfvervinnas, går det
bra, ja ibland äro inläggen helt enkelt ut-
märkta.
Kvinnoklubbens näst sista ordförande, fru
Emma Boström, född Tersmeden, en säll-
synt begåfvad, fint bildad kvinna, hyste det
varmaste intresse för klubbens framgång, och
den nuvarande ordföranden, fröken S. Gu-
mcäius, är fullt ut lika intresserad och skö-
ter ordförandeklubban på ett utmärkt sätt.
Kvinnoklubben har också under deras ledning
gått betydligt framåt.
Men det var egentligen en diskussionsafton
i Kvinnoklubben jag skulle tala om.
Torsdagen den 17 januari höll fröken Anna
Whitlock ett föredrag om de s. k. Setlelments i
London. Dessa Setlelments skulle egentligen
kunna kallas för bildningscenira och hafva i
Londons Eastend uträttat otroligt mycket
godt bland »de fattigaste i London».
Upprinnelsen till dessa nu i folkbildninges
tjänst så viktiga Setlelments var följande. En
ung student från Oxford hade på 1860-talet
flyttat ut till Eastend för att bland dess så-
väl fysiskt som moraliskt djupt sjunkna be-
folkning söka sprida några frön till kultur
och bildning. Detta den ensamme studentens
första försök vann efterföljd, och många såväl
män som kvinnor beslöto, besjälade af en
brinnande håg, att verka för samma mål,
Eastendsbefolkningens höjande.
Slutligen beslöt man skaffa sig ett eget
hus, och år 1884 stiftades Taynbyhall, det
första stora bildningenscentrum man haft i
Eastend. Taynbyhall, som endast var afsedt
för manliga missionärer i folkbildningens tjänst,
stod under ledning af kyrkoherde Barnett,
och man inackorderade sig där pr år eller
månad. Dit kommo unga kandidater från så-
väl Oxfords som Cambridges universitetet för
att slå sig ned under ett à två år, under
tiden ägnande sig uteslutande åt det arbete
de beslutat utföra. På dagarne studera de de
sociala förhållandena i Eastend eller ock ar-
beta de vid någon af fabrikerna där ute, för
att i grund lära känna befolkningens behof,
vanor och uppfattning, och om aftnarne hålla
de föredrag eller samtala de i samlingssalen
med de talrika besökande, som alltid om aft-
narne komma dit.
Inom Taynbyhalls verksamhetsområde fin-
nes otroligt mycket sammanfördt: där hållas
föredrag, där anordnas tafvel- och konstut-
ställningar och där gifvas konserter.
Men det är ej endast Taynbyhall som har
äran af att vara bildningscentrum i Eastend,
där finnas flere såväl uteslutande kvinnliga
som uteslutande manliga; ett af de sednare
är grundadt af frireligiösa och vid detta tjänst-
göra de unga prästkandidaterna ett à två år
innan de taga anställning.
Sedan fröken Whitlocks här, i allra stör-
sta korthet, återgifna intresanta föredrag var
slut, beslöt kvinnoklubbens styrelse, att »på
allas begäran» anordna en diskussion öfver
ämnet. Intresset för dessa Setlelments var
mycket stort och därför enades man om att
anordna en s. k. extra diskussionsafton till
följande torsdag -— någonting mycket ovan-
ligt, ty i regeln hållas dylika blott en gång
i månaden.
En af klubbmedlemmarna fick i uppdrag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
