Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 8 februari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 45
Bellmans maka.
Några anteckningar med anledning af hundraårs-
minnet, för Idun
af Birger Schöldström.
J
Iland Bellmans kamrater den tid lian tjänst-
gjorde i tullverket fanns väg- och stämpel-
mästaren i packhuset Gabriel Grönlund, en
mycket aktad man. I sitt äktenskap med Maria
Engel Friedlein hade han elfva barn, hvaraf
dottern Lovisa Fredrika, född den 6 okto-
ber 1757.
’ Det är både möjligt och troligt, att Bell-
man umgâits i denne sin äldre kamrats fa-
milj och där gjort första bekantskapen med
sin blifvande maka, men det var först dä
hon — som hushällsbiträde eller sällskaps-
dam — vistades i skaldens förtrogne vän
Elis Schröderheims hus, som han friade och
fick hennes tro och löfven. I Eds kyrka
’— fästmön var skrifven å Schröderheims
egendom Bisslinge — lystes det ock för paret,
hvarefter bröllopet d. 19 december 1777 ägde
rum i svärfaderns hem i Stockholm, Drott-
ninggatan n:r 34. Först hade emellertid skal-
den underställt Gustaf III sitt giftermål, och
konungen hade, efter erhållen kännedom om
Lovisa Grönlunds, rykte, hvilket i allt var
tadelfritt, gifvit sitt bifall till föreningen —
något som fru Bellman på äldre dagar med
en viss liten stolthet omtalade.
Äktenskapet blef i längden icke lyckligt.
De båda mäkarnes karaktärer voro väl myc-
ket skiljaktiga. Â hufvudets och begåfningens
vägnar voro de i harmoni, men mellan hans
lätta lynne, sorglöshet och oförmåga att.ställa
för sig och de sina till en. bättre’ ekonomi
och, hennes sträfva stolthet, uddhvässa ögon-
kast, skoningslösa ord samt stränga ordnings-
sinne uppstod en klyfta, som ej en gång
barnens födelse kunde alldeles fylla. Härtill
kommo mannens ohjälpliga affärstrassel . . . nå-
got som han för öfrigt delade med nästan
hela sin samtid, från och med konungen själf
och hans gunstlingar ned till de tragikomiska
figurerna i fredmanskretsarne ... samt hans
allt mer ökade begärelse att i glaset finna
tröst mot lifvets bekymmer och en härjande
sjukdoms framfart. Att Bellman aldrig var
någon förfallen drinkare, är visst, men
mer än ett ojäfvaktigt bevis finnes för att
han, egentligen under sina senaste år, varit
ett svagt barn af en lättsinnig och njutnings-
lysten tid. Att några svårare uppträden nå-
gonsin ägt rum mellan makarna Bellman,
må . dock på det högsta, betviflas, ,och skal-
dens ällra senaste biografs antydan om att
fru Bellman möjligen kunnat vara den »Ma-
lin», pm hvilken Bellman sjunger i en af
sina visor, att då mannen kommer. hem från
krogen hon helt enkelt smörjer upp honörn,
faller inom det rent löjligas område.
Till sina svärföräldrar och ?in hustrus
syskon tyckes Bellman ha stått, i ett oafbru-
tet godt och hjärtligt förhållande.
Bellmansbiograferna ha som något beteck-
nande anmärkt, att skalden . . . om man
undantager en liten hälften fransk, hälften
svensk ariette »till Lousie», hvilken dock
torde varit riktad till annat föremål . . .
aldrig ägnat någon af sina i hundratal räk-
nade dikter till sin maka eller ens i någon
af dem nämnt henne.
Ett sådant poem finnes dock, fastän det,
såsom icke kändt af vare sig Sondén, Carlén
eller Eichorn, ej intagits i någon upplaga
af Bellmans skrifter. I Sjöholms arkiv finns
nämligen ett dokument, egenhändigt skrifvet
af Bellman, och särskildt af ett stort lite-
raturhistoriskt intresse, såsom visande det
första utkastet till en af skaldens allra
skönaste och mest bekanta sånger. Doku-
mentet i fråga, stäldt till ej namngifven persoD,
men, som man finner, egentligen adresseradt
till Armfelt, då ståthållare på Haga lustslott,
lyder:
»Min Herre, Broder och Vän !
Efter gifvet löfte får jag härmedelst äran att
aflämna en afskrift af det poem, jag i min makas
ärender, till Herr Generalen m. m. Baron Armfelt
afgifvit. Det har roat mig att utrita den gu-
domliga Hagaparken, blott i några drag; framde-
les ärnar jag i cantable kapitel på det nogaste
få afmåla den minsta vue, så när den läses och
sjunges inan lifligare skall igenkänna den och den
gången, rundel eller berceau.
Fjäriln kring det lugna Haga
redan syns i vingadt lopp
; .sig sitt gröna skjul tillaga
under blommans bleka knopp.
Minsta kräk på slumrig yra
till naturens högtid väckt,
( narrar vid sefirens fläkt
ur sin dvala mygg och myra.
Re’n Brunnsvikens små najader
opphöjt sina gyllne horn,
att i gungande kaskader
höjas öfver Solna torn.
Re’n i skydd af krönta stammar
1 på den väg man städad ser
bonden mildt åt Haga 1er,
fålen yfs och hjulet dammar.
Snart i klara rosenbäckar
svanorna oppresa sig
att inom de strödda häckar
höja sina stolta stig.
Snart all nejdens ungdom stimmar,
då vid blixt af dubbla skott
minsta mö med rågadt mått
Gustafs skål i skuggan rimmar.
Hvad gudomlig lust att smaka
inom en så ljuflig park ;
att där bofast se sin maka,
skyddad af en mild monark ;
att åt hennes fönsterruta
någon gång med häpen blick
och med eldad ögnaprick
ägna klangen af sin luta.
Skilj, Tnin nådig Herre, gärna,
skilj oss åt i Gustafs namn;
slit vid första morgonstjärna,
slit Lovisa ur min famn.
Gack, min ögoalust att taga,
hälften af mitt glada lif. ..
Men mig henne återgif
som en åldfru — hvar?— på Haga!
Suppliken tyckes ej ledt till önskadt
resultat. Den visar emellertid Bellmans för-
sök att bereda sin maka, jämte barnen, ett
fastare och lugnare lefvebröd än det som
det fattiga hemmet kunde erbjuda.
Efter skaldens bortgång blef detta hem
ännu fattigare: — rena nöden gjorde då där
sitt inträde. Nummerlotteriet gaf de efter-
lefvande en liten begrafningshjälp, men de
flere rörande ansökningar, hon, dels i eget,
dels i äldste sonens namn*, ingaf under de
närmast följande åren om att dels få behålla
den pension, mannen haft från Gustaf III
och äfven ur hans sons handkassa, dels nå-
gon liten befattning vid hofekonomien, blefvo
af hertig Karl och Reuterholm hjärtlöst »lagda
till handlingarna». Först då vid slutet af
århundradet Gustaf IV Adolf själf tillträdt
regeringen och förmält sig, tyckes man vid
* De läsas i kontrollör Björkmans härom året
utgifna märkliga arbete »Bellmansforskning».
hofvet erinra sig Bellmans änka: hvarje jul
sände drottning Fredrika henne 50 rdr b:ko.
Till äldste sonen, Gustaf, hade Gustaf III
och hans drottning stått fadder, och konungen
hade vid mer än ett tillfälle lofvat draga
försorg om hans framtid, men konungens
broder fann sig ej på ringaste sätt bunden
vid dessa löften. Sedan en Gustaf Bellmans
ansökan att intagas som frikadett vid Karl-
berg af hertigen afslagits, tvang nöden den
ännu ej 14-årige gossen att taga värfning
som simpel nummerkarl vid Lifgardet till
häst. Här tjänade han upp sig till först
korporal, sedan fanjunkare och blef 1803
som kornett utan lön förflyttad till Smålands
dragoner. Året^därpå gick han i Napoleons
tjänst och stupade i Spanien, man tror 1811.
Sonen Karl ingick, också han som barn, vid
flottan i underofficersgraden, fick,sedan tjänst-
ledighet för att segla i bandelstjänst och
hördes sedermera aldrig af. Yngste sonen,
Adolf, ägnade sig åt handeln och detta med
framgång: han var sidenkramhandlande (boden
var i huset n:r 57 Västerlånggatan, hörnet
af Tyska brinken) och en mycket aktad
man . . . hvarpå som bevis må bl. a. fram-
hållas, att han var en af Borgerskapets femtio
äldste samt ledamot af sällskapet Pro Fide
et Christianismo . . .; men äfven honom skulle
den åldriga modern se före sig nedstiga i
grafven och detta under mer än vanligt
sorgliga förhållanden; Adolf Bellman blef
nämligen sinnesrubbad, gjorde i yrseln slut
på sin förmögenhet, omkr. 30,000 rdr, och
måste intagas till vård å en asyl för svag-
sinta, där han 1834 under badnitig fick slag
och drunknade.
Om det senaste kvartseklet af fru Bell-
mans lif skulle eftervärlden’ varit i det när-
maste okunnig, därest ej två personers vitt-
nesbörd funnes. Den ena var den först för
några år sedan i hög ålder bortgånga stats-
rådinuan Ehrenstam, hvilken 1S79, i en
offentlig gensaga mot åtskilligt af hvad pro-
fessor Fryxell velat finna, berättade, att hon
i många år umgåtts med Bellmans änka,
men aldrig hört denna om sin make fälla
andra än vänliga omdömen. Den andre var
Crusenstolpe, hvilken i en liten nu mera
alldeles förgäten tidning från 1840-talet om-
talat sin bekantskap med fru Bellman.
Ar 1824 hade Crusenstolpe under en lust-
färd till Gripsholm blifvit bekant med henne.
Till växten var hon . . . beskrifver han henne
. . . magerlagd och lång samt mycket låghalt.
Hufvudet utgjorde hos henne i alla afseen-
den och bemärkelser den härskande delen.
De starkt framträdande anletsdragen, hvilka
hade ett visst äktenskapstycke af skaldens,
voro öppna och ädla, och ur de stora, eldiga,
bruna ögonen blixtrade ännu i hennes höga
ålder stolthet och satir. Att göra hennes
vidare bekantskap var ej lätt, säger Crusen-
stolpe. Det anade henne, att den söktes för
den ryktbarhets skull, som hennes make fäst
vid det namn hon bar. Det slags uppmärk-
samhet, hvaraf de flesta skulle funnit sig
smickrade, besvärade, nästan förtröt henne.
Hon blef då kall och ’sluten samt gaf ej
sällan luft åt sitt missnöje i bitande skämt
och ett öfverlägset leende. En hög ämbets-
man, varm vän af snille och konst, hvilken
en gång i ett samkväm samlade hos sig de
återstående lämningarna från Gustaf III:s
tidehvarf, bjöd henne i en utsökt artig biljett
och anhöll att få med sitt ekipage hämta
sin »nådiga cousii e» hvilken tid hon själf
behagade bestämma; men hon afslog bjud-
ningen, skyllande på sin höga ålder och sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
