Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 8 februari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1895
46
skröplighet; rätta orsaken omtalade hon dock
för Crusenstolpe : »Jag vill ej låta begapa
mig som ett underligt djur.»
Men om, efter länge fortsatt umgänge, hon
fann sig vara sökt äfven för sin egen skull,
blef hon slutligen meddelsam och förtrolig,
och man kunde då ej infinna sig nog ofta.
Själfmant upprullade hon för den, hvilken
lyckligen genomgått skärselden af hennes miss-
tankar, mången härlig tafla från tjusar-
konungens dagar. Redighet och bestämdhet
utmärkte hennes berättelser, hvilka merendels
kryddades med någon träffande satirisk an-
märkning. Hon förstod mycket väl att be-
döma sitt umgänge och att lämpa beteendet
efter den vänskap, hon hyste för hvar och
en. Yid ett tillfälle sade hon sig vilja in-
skärpa i Crusenstolpes minne dem hon högst
värderade inom litteraturen, och hon förärade
honom tre jettoner, öfver fru Lenngren, Kell-
gren och — Bellman. En annan gång tog
hon fram ur ett skrin och gaf sin gäst en
afbruten, nedrökt kritpipa, hvilken hon för-
täljde vore just densamma, som hon på sin
mans begäran, tio minuter innan han afled,
stoppade åt honom, och hvilken pipa, som
slocknade med honom, Bellman höll i mun-
nen, då han gaf upp andan.
Ej heller Crusenstolpe hörde henne någon-
sin fälla något förklenande eller nedsättande
ord om maken, mer än att hon lät förstå,
att hon i deras äktenskap i rågadt mål erfarit
lifvets bitterhet, beroende på att Bellman ej
fick lefva med och för sin hustru så uteslu-
tande, som bägge makarna önskat och som
han gjort, om icke samtidens beundran och
de talrika vännernas enträgenhet belägrat
deras tjäll.
Bekant är ... i förbigående sagdt... hen-
nes berättelse till annan person: »Michaël
satt en afton hemma och sjöng för mig och
lekte med barnen, och vi beredde oss på att
få en riktigt treflig kväll; men så kom den
skojarn Sergel och drog utaf med honom,
och se’n såg vi honom inte på ett par, tre
dygn.» .Den föraktliga benämningen på Sve-
riges störste konstnär må vara i Bellmans
stackars hustrus mun både förklarlig och
ursäktlig!
På de små pensioner — de voro 00 rdr
b:ko årligen från civilstatens pensionskassa,
50 rdr b:ko från Knigge’ska fonden samt
133: 16 s. m. från sällskapet Par Bricole —
hvilka efter sonens bortgång utgjorde hennes
enda tillgångar, drog hon sig, med sitt efter-
dömliga ordningssinne och sina små behof,
fram. Hennes tarfliga bostad . . . den var
sist i huset n:r 1 Lappgränd . .. och hennes
klädsel prålade endast med den utsöktaste
snygghet.
Ända till september 1846 kunde hon om
dagarne sitta vid sitt fönster och sysselsätta
sig med läsning och smärre handarbeten.
Några veckor innan hon fyllde sitt 90:de år
fick hon en åkomma i fotterna och måste
lägga sig till sängs. Hon förnötte sedan ti-
den i samtal med de få besökande oeh i
joller med en kanariefågel, som flaxade mel-
lan sin bur oeh hennes säng. Det var tör-
hända i hennes inbillning makens ande, som
omsväfvade henne, ty hon kallade fågeln
Michaël. Ända till de tre sista dagarne
af hennes lefnad språkade hon och smått
skämtade på sitt vanliga sätt. Hon aflägs-
nade samtalen, men icke tankarne, från sitt
förestående slut. »Ur denna sängen kommer
jag aldrig mer,» yttrade hon med sin vanliga
bestämdhet till den besökande Crusenstolpe.
Natten före dödsdagen sade hon till sin skö-
terska: »Hälsa alla, alla bekanta och fortfar
att ge mig vatten och dricka, äfven sedan
jag ej kan begära det längre.»
Den 24:de januari 1847 utrann hennes
timglas. Det var 101:sta årsdagen efter
tredje Gustafs födelse.
I samma tempel, där Bellmans stoft d. 19
februari 1795 invigts till förgängelseD, Klara
kyrka, jordfästes hans maka, d. 4 i samma
månad 52 år därefter. Par Bricole bekostade
sorgeakten, oeh dess sångkör tog i toner far-
väl af sin förste ordensskalds lifsledsagarinna.
I grafven med n:r 134 å Nya kyrkogården
hvilar, bredvid sonen och sonhustrun, Carl
Michaël Bellmans maka.
”De rysliga telefonisterna”.
Några bittra erfarenheter af en
Kvinnlig telefonist.
(Forts, och slut.)
När ett samtal skall kopplas af, behöfver tele-
fonfröken också en smula tid på s:g. Hon har
då att tvänne gånger räcka ut handen — ofta i
hvarandra motsatta riktningar — för att draga ur
två stycken proppar. Nu har ni nyss kallas hr
Y. till sammanträde och skall också säga till her-
rar Z.. Å-, Ä-, Ö., m. fl. och ni har förfärligt
brådtom. — »Au revoir, käre Y.» Ni knäpper till
på telefonklykan, och samtigt vrider ni induktors-
vefven möjligast minsta stycke framåt. På sta-
tionen höres blott en liten knäpp i afringnings-
klaffen, och telefonfröken, som just håller på att
taga emot »en beställning» å samtal, hinner nätt
och jämnt tänka: »tro, om det skulle vara afring-
ning», då en lång »stilig» signa! öfvertygar henne
om att så varit meningen. Ni, hr X., kommer
tillbaka till hr Y. och — »nu har den där gamla
hexan på station inte kopplat af,» ja, så låter
det, men gaf ni henne tid att koppla af? Jag
frågar bara det.
En liten otålig fröken X. bjuder pr telefon nå-
gra väninnor till sig på kafferep — hon har na-
turligtvis också »rysligt brådtom» och har icke
tid att ge en ordentlig afringning, icke heller att
göra minsta uppehåll mellan af- och påringning,
kommer alltså tillbaka till sin goda vän, sona hon
nyss bjudit, och: »Åh, kära du, nu har fröken på
station inte kopplat af.» —
Nej, min bästa hr X. och ni också, min lilla
fröken! På stationen finnas många afringnings-
klaffar och icke alla kunna vara lika justerade.
Några klaffar ha därför »större motstånd», andra
»mindre». För att afringning må ordentligt höras
på stationen, för att undvika att komma tillbaka
till den person, man nyss talat med, och ännu
ett, hvilket borde vara en glädje för goda hjär-
tan — för att slippa harmas på den lilla telefonfrö-
ken, för alla dessa orsakers skull bör man,litet ge
akt på sina ringningar. Vid afringning bör man
sålunda kraftigt och hastigt kringvrida induktors-
vefven minst ett hvarf, om man talat på en kort
ledning, men tvâ à tre hvarf, när ledningen är läng.
Sedan bör man också — om man har aldrig så
brådtom — vänta ett par ögonblick med att åter
ringa på, så att telefonisten hinner koppla af.
Jag tror, man skall vinna mycket genom ett dy-
likt tillvägagående — äfven tid.
Ofta uppkomma i telefon små löjliga missför-
stånd, förorsakade genom abonnenters oförmåga
att sätta sig in i en och annan »telefonsituation».
Och hvems blir felet? Telefonistens förstås. Hvems
eljes? — Där ringer Axel Andersson. »Får jag
be om Kalle Petterson?» — »Klart K. Petterson.»
Men »Kalle» har i detta nu hittat på, att han
skulle ringa på till »Axel». Och där stå herrarne
och ringa mot hvarandra gång på gång. Den
ene får icke något svar från sin gode vän och
den andre icke från stationen. »Axel» tror, att
telefonfröken »kopplat fel», och »Kalle» tror, att
samma fröken sofver. Är det nu verkligen möj-
ligt, att de båda herrarne upprepade gånger sam-
tidigt trycka ned klykan, ringa fullkomligt lika
långa ringningar, samtidigt lyfta upp klykan igen
och sätta hörtelefonen till örat — det skulle åt-
minstone vara ett mycket märkvärdigt samman-
träffande. Men huru annars förklara, att »Axel»
och »Kalle» icke hvardera får den andres ringnin-
gar rakt i örat och sålunda, åtminstone någon
af dem, kommer på den ljusa idéen att här är
frågan om vexelverkan. Äro kanske båda ynglin-
garne för blygsamma att tänka sig möjligheten af
att någon kan vilja träffa dem i telefon? Eller
lida de af döfhet, eftersom de icke höra ringnin-
garna? — Då telefonisten icke fått någon slutsig-
nal, har hon ingen skyldighet att ingripa, men
hon är hjälpsam och snäll. »Nu stå herrarne
visst och ringa mot hvarandra,» säger hon. —
Ja, så var det med den saken. Men hade bara
A. eller K. försökt sig på med ett enda litet »hal-
loh!» hade de kanske sluppit att så länge stå
och ringa förgäfves. — En vacker dag ringer
Lundström på till Krook. »Krooken» kom allde-
les nyss hem från en treflig frukost. I det sam-
ma påminde han sig, att han i dag bestämdt hat-
en vexel som förfaller — klockan är snart tolf.
Han bokstafligen rusar in på »kontoret», och utan
att akta på några små »klingelikling» — det sista
af Lundströms signal — skyndar han fram till
telefonen och ringer pä för att komma till statio-
nen och så till banken. Lundström får hans sig-
nal i örat och förstår verkligen, att det är någon
som ringer på — svarar: »Halloh» ! — »Hvem
där»?—»Lundström, Lun-n-dström! — »Jag vill
ha banken. Nu har dom kopplat rasande,» mutt-
rar K. En kort afringning och så ny påringning.
Nu frågar jag bara: hade Krook fått något svar
från centralen?. Och hade telefonfröken hört att
han ville till banken? — Nej! Men det där var
ju bara småsaker för K. Vexeln, vexeln!
— Så ringer Mattson på. »Bolagshandeln»! —
»Klart bolagshandeln.» Men innan fröken hinner
koppla samtalet, ringer bolagshandeln och vill
fram, icke till Mattson, utan till en annan abon-
nent. Hvad är att göra? M. är en riktig »krut-
gubbe», icke går det för sig att nu säga honom
att: »det är upptaget», sedan han nyss hört: »det
är klart». Enda utvägen är att bedja mannen på
bolagshandeln först svara Mattsson. Emellertid
har M. redan ringt. »Halloh! är någon där?»
— »Brummer» (en främling, för tillfället inne i
boden). »Brum-Brum-Brummer — jag vill ha bo-
lagshandeln,» och utan att akta på B—s: »halloh,
halloh, men det är ju,» etc. ringer han. af och
därefter till stationen igen. »Ge mig bolagshan-
deln!» Samtalet kopplas för andra gången och
M. ringer på nytt. »Är det bolagshandeln?» Ja,
det kunde han ha frågat nyss också. —
— Ännu ett fall. A. och B. ringa samtidigt pä
till stationen. A. som först får svar — en måste
ju bli den förste — vill till B., men icke är det
därför sagdt att B. vill till A. För att undvika
oreda har telefonisten då alltid den utvägen att
säga A. att B. är upptagen. Men tänk då, om B.
ändå ögonblicket därefter ringer på till A. »Jag
tyckte, fröken sa’, du var upptagen,» säger A. —
»Jaså, den där telefonfröken brukar narras ock-
så.» — Jo, jo, det såg så ut.
Jag vill till slut framdraga ännu ett par bevis
för, att det icke alltid är så roligt att vara telefo-
nist, och att en sådan ibland måste riktigt »kom-
ma i valet och kvalet», huru hon skali handla.
Låter telefonfröken ett par herrar abonnenter
länge stå kopplade, kan hon vara viss på, att en
eller båda ha ringt af — naturligtvis på sin egen
behagliga melodi, så knapphändigt att ingen^ af-
ringning gått fram till stationen. Går hon åter
in på linien — moi tyst, hon vågar sig på ett
»halloh»! — Intet svar, ett »halloh»! ännu högre,
fortfarande tyst. Hon kopplar af samtalet. Mèn
nu ringa hr X. och Y. båda samtidigt långa, vre-
da ringningar, och båda gräla öfver att samtalet
— blifvit afbrutet. Ack, hvad gjorde dessa her-
rar då nyss, eftersom de icke hörde telefonfrö-
kens »halloh»? Jo, den ene letade efter ett me-,
morandum, en räkning eller något dylikt, och den
andre — han hvilade sitt trötta öra för ett par
ögonblick — och just då: en så’n otur! — Kan-
ske står också den ene herren kvar med »telefon»
för örat och ett morskt: »låt bli att afbryta sam-
talet,» blir svaret på telefonistens försiktiga:
»halloh!»
Det blir nya abonnenter på en ort. För att få
telefon på så billiga villkor som möjligt sämjas
flere personer om samma linie. För hvar och en
af abonnenterna å den nya linien bestämmes nu
en särskild signal. Sedan en så pass lång tid
förflutit, att allmänheten redan kan antagas känna
till dessa olika signaler, underlåter telefonisten
en dag att upplysa en abonnent om sättet att
ringa och får sig därför — en liten uppsträck-
ning. Varnad häraf och i förhoppning att nu göra
rätt, upplyser hon några dagar därefter en annan
abonnent om antalet ringningar. Detta tas också
illa upp. — Huru skall den stackars människan
bära sig åt? — Tala eller icke tala — »det är
frågan».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
