Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 15 februari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 1895
IDUN
mot luft, sol eller retning, bor man helst hälla
sig till vanligt potatismjöl, talk eller rismjöl;
önskar man puder af rödaktig färg, sker detta
bäst genom tillsats af litet karmin, hvilket är
oskadligt. Att äter begagna puder af hvarje-
handa slag som täckmedel för dålig hy, är
afgjordt skadligt för huden, något som i ännu
högre grad gäller om smink. Att i handeln
förekommande puder och smink för kosmetiska
ändamål dessutom ofta nog innehålla giftiga
eller skadliga ämnen, har jag redan antydt.
Hvad nu slutligen hudsjukdomarnas behand-
ling beträffar, så kan jag här ej beröra mer
än några få hudåkommor, dels för utrymmets
skull och dels och ännu mera därför, att fler-
talet af dem kan blott af läkaren säkert igen-
kännas och behandlas, och därför att oftast
jämte yttre behandling äfven en inre behöfver
förordnas. Till dessa senare hör t. ex. den
stora gruppen eczem, till hvilken hör mer än
hälften af alla hudsjukdomar och som inne-
fattar en mängd olika former och grader, hvilka
kräfva efter hvarje fall lämpad, olika behand-
ling. Här kan jag blott omnämna några få,
som patienten själf kan igenkänna och som till
namn och utseende äro mera allmänt kända.
Jag börjar då med den lika vanliga som miss-
prydande hudåkomma, som kallas finnar.
Den uppträder vanligast i åldern fjorton till
tjugofyra år, oftast i utvecklingsåren, den så
kallade pubertetsåldern ; den kan vara ärftlig,
men oftast träffar man finnarna hos bleksiktiga
flickor, vanligen i samband med några rubb-
ningar i magens och underlifvets funktioner.
Det är därför så godt som alltid nödvändigt
att med allmänna, hygieniska medel i samband
med lämplig inre medicin söka förbättra dessa
rubbningar, om man skall vinna önskadt resul-
tat. En stor roll spelar härvid dieten, som
därför måste anordnas särskildt för hvarje fall
efter magens och tarmkanalens olika symptom,
men för alla patienter med finnar gäller det
att undvika öl (och maltdrycker i allmänhet)
samt spirituösa och kaffe. Hvad den yttre be-
handlingen beträffar, så pläga lättare fall vä-
sentligt förbättras (om dieten samtidigt ordnas)
genom tvättningar med varmt vatten och någon
lämplig tvål, t. ex. svafveltvål eller s. k.
Krankenheilerseife ; tjärtvål är däremot mindre
lämplig. Hjälpa ej dylika tvättningar, kan man
lämpligast försöka en 10—20 % stark svafvel-
salva (med benzoësyradt ister), som ingnides
några kvällar å rad, tills huden genom salvan
blir sträf och fjällig, då man gör ett uppehåll,
tills huden med eller utan användning af litet
borvaselin fjällat af och åter är slät och mjuk,
hvarefter svafvelsalvan åter användes o. s. v.
Ännu bättre verkan hafva starka resoreinsalvor
eller sublimatbehandling, men dessa medel måste
utskrifvas af läkare och deras verkan öfver-
vakas, så att retningen afpassas och hålles inom
lagom gräns. Finnar äro oftast förenade med
pormaskar, och i så fall måste tvättningarna
göras ännu mera energiskt och upprepas 2—3
gånger dagligen; de största pormaskarna måste
dessutom utkramas (med urnyckel eller mellan
ett par naglar). En svårare och ännu mera
vanställande art af finnar äro s. k. rosfinnar
eller »kopparros». Dessa kräfva ännu nog-
grannare dietisk behandling och starkare yttre
behandling samt därjämte oftast en kirurgisk
behandling med s. k. scarificationer för att för-
störa en mängd blodkärl och därigenom minska
den starka rodnad, som alltid åtföljer denna
hudsjukdom. I nio fall af tio lida patienter
med pormaskar eller finnar samtidigt af mer
eller mindre stark mjällbildning i hufvudet, ett
sjukligt tillstånd i den hårklädda delen af huf-
vudet, hvilket äfven kan förekomma utan att
samtidigt pormaskar eller finnar förekomma och
som ofta nog beror på liknande inre orsaker
som dessa sistnämnda. Mjällen bestå till största
delen af abnormt ökade afsöndringsprodukter
från talgkörtlarna jämte afstötta öfverhudsfjäll.
Behandlingen af denna åkomma är viktig där-
för att den ofta medför håraffall, om också
anlaget till detta i många fall medärfves. Be-
handlingen af mjällbildning (och därpå beroende
håraffall) består icke i de afgjordt skadliga »fin-
kamningarna», utan hufvudsakligen i väl ut-
förda tvättningar. Dessa tvättningar göras bäst
med s. k. såpsprit (lika delar grönsåpa och
koncentrerad sprit) och gå så till, att såpspriten
först gnides in enbart rikligt på hufvudsvålen,
så att denna blir väl fuktig och slipping däraf.
Sedan pågjutes litet varmt vatten, hvarefter
gnides med en borste eller ännu bättre med
fingertopparna, då det bildas rikligt med såp-
lödder, och det är genom grundliga gnidningar
med det så bildade såplöddret, som mjällen
skola upplösas. Såplöddret afsköljes därefter
väl med ljumt vatten, hvarefter hufvudet torkas
mycket väl. Slutligen ingnides litet salicylolja
(1 %) öfver hela hufvudet. Det hela är en
tidsödande och svårutförd, men nödvändig pro-
cedur, som bör göras första tiden 2—3 gånger i
veckan, sedan en gång i veckan. Oftast är det
nödvändigt att jämte tvättningarna begagna någon
lämplig (helst af läkare ordinerad) hårtinktur en
gång om dagen. 1 lättare fall kan därtill användas
en blandning af 3 delar cognac och 1 del ricin-
olja. I samband med frågan om mjällbildning
bör påpekas, att, om mjällen uppträda i mera
begränsade, runda fläckar och håren på dessa
fläckar visa benägenhet att falla af, man då
bör fortast möjligt rådfråga läkare, emedan denna
form af mjällbildning ofta beror på svamp (»ond-
skorf»), som är ytterst svårbotlig och vanligast
förekommer hos barn.
(Slut i nästa n:r.)
”Straffad... ?”
Skiss af Hermine Villinger.
S
et snöar, och bland de glimmande hvita
flingorna ila människorna fram, som
hade de alla uppskjutit sina bestyr, inköp
och öfverraskniugar till dessa sista timmar
före den heliga julkvällen. Trots den mängd
af färdande, som brådska framåt, förlorar sig
hvarje ljud af steg i den nyfallna snön, och
man förnimmer endast slädbjällrornas klang och
det dofva sorlet från människorna, som trängas
och knuffas och ej ens gifva sig tid att
väja för hvarandra.
Hur många knuffar hade hon icke redan
fått mottaga, den torftiga kvinnan utanför
polisdomstolens byggnad, som ensam af alla
ej syntes ha någon brådska, utan åter och
åter vandrade den korta vägen från det ena
hörnet af huset till det andra — utan ro,
utan uppehåll.
Hon väntade på sin son, hennes lifs stolt-
het, på sin begåfvade, kloke, af far och mor
afgudade käre gosse. Äfven läraren hade
sagt om honom: »Det blir någonting af ho-
nom -—• en gång!» —
Och hon hade vakat nätter igenom, endast
för att han, den duktigaste bland skolgossar,
ej skulle behöfva gå i trasiga, dåliga kläder,
och fadern hade vant sig af med sin rökning.
»Det gör alltid ett par kängor åt honom,»
sade han.
»Och —- han måste ha det bästa,» hette
det vid bordet.
»Har du sett,» förundrade sig föräldrar-
ne, »hur fort han är färdig med sina läxor,
— knappt en timme använder han på dem
och är ändå den bäste af alla, — vår son,
så fattiga föräldrars son, — ja, han kan all-
ting, han kan allt, — tänk, hvad skall det
inte en gång kunna bli af honom!»
Och nu stod den trettonårige gossen där-
inne för domarens skrank, anklagad för stöld,
och hon, hans moder, väntade på honom.
Sedan klockan två gick hon fram och åter
därutanför och upprepade för sig själf, hvad
mannen hade sagt: »Han blir en straffad
människa för hela sitt lif, och det kan aldrig
tvås utaf honom!»
»Aldrig, aldrig!» stönade hon. — Det är-
liga namn, som hans fader gifvit honom, var
nu förspildt; den ljusa framtid, hon drömt
för sin son, var nu en brusten bubbla.
»Kanske,» hade far sagt i natt, »kanske
ta de nu inte ens emot honom i skolan längre,
och det blir aldrig något mera af honom än
af mig själf.»
Redan flämtade gaslyktorna genom snöyran,
och benen buro knappast längre den väntan-
de kvinnan.
»Gud i himmelen,» mumlade hon mellan
sina stelnade fingrar, »jag har kanske syndat,
som väntat för mycket af honom! — Gud i
himmelen, straffa mig ej för hårdt, gör en
ända på det, jag håller inte längre ut —!»
I samma stund kom därinne turen till det
mål, på hvars utgång modern bidade. Sedan
saken ropats upp, sköt en blek man en dar-
rande gosse framför sig till domarbordet.
»Det är min son, herr domare,» kom det
doft från den äldres läppar.
»Tag plats därborta,» sade ordföranden,
»ni kan öfvervara förhandlingarna.»
Mannen följde tillsägelsen, sedan han låtit
en kort, skygg blick glida genom salen. De
annars af nyfikna fyllda bänkarne voro i dag
tomma. Så kort före den stora helgen hade
ingen lust att ta notis om de stackars miss-
dådarne.
Domaren betraktade ett ögonblick tigande
den torftigt, men med omsorgsfull renlighet
klädde gossen. Den unge syndaren grät ej,
men under hans ögon visade sig mörka rin-
gar, och rundt om den hårdt sammanpressade
munnen, som röjde karaktär, ryckte det kramp-
aktigt.
»Du är tretton år gammal?» frågade ho-
nom rättens ordförande. Den anklagade nic-
kade.
»Hvad är din far?»
»Arbetare. »
»Har han inte sagt dig, att man ej får
stjäla? Har du inte fått lära dig det i
skolan?»
»Ack jo, jag vet det nog,» kom det tyst
från den anklagades läppar.
»Och vet du också, hvart de människor
komma, som begå stöld?»
»I fängelset.»
»Och ändå har du gjort det?»
»Ja. »
»Du har tagit en korg med äpplen på tor-
get och sprungit därifrån?»
»Ja.»
»Hvarför gjorde du det? Tänkte du äta
upp dessa äpplen?»
»Nej, jag ville visa kamraterna, att jag
kan allting.»
»Att du kan allting,» upprepade domaren,
men afbröts af gossens fader. Denne hade
vid gossens sista ord förskräckt farit med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
