Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 15 februari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 53
handen öfver sitt ansikte, som om ett plöts-
ligt ljus ginge upp för honom. Och nu steg
han fram, — ordföranden lät honom välvil-
ligt tala.
»Herr domare, värt — endast värt är fe-
let — värt, hans föräldrars. Vi voro sä dum-
ma, sä dumma, herr domare, vi ha satt ho-
nom i hufvudet, att han kan allting. Vi äro
obildade, herr domare, och — vi ha beundrat
honom sä mycket!»
Allmänna åklagaren påyrkade en varning,
och ordföranden sade till gossen, som med
sänkt hufvud stod vid skranket: »Se mig
nu ordentligt i ögonen! Du tog korgen, en-
dast för att visa dina kamrater, hvad du kan?
Men ni ha väl ändå ätit af äpplena ? Berätta
mig nu ärligt förloppet af saken.»
Den anklagade säg honom öppet i ansiktet
och började med tydlig, fast stämma: »De
hade retat mig; jag hade pä morgonen fått
det bästa betyget för mitt tema, — som all-
tid — »naturligtvis,» hade läraren sagt, —
och på vägen från skolan munhöggos vi, men
jag hade alltjämt öfvertaget, och så ropade
jag: »Jag kan för resten allt!» Och så slogo
de vad, att en sak kunde jag ändå inte: —
midt på ljusa dagen nappa korgen från frukt-
gumman, — till det hade jag ändå inte ku-
rage. — Men jag gick bort och gjorde det, —
ja, och så,» tilläde han dröjande, »så åto vi
alla af äpplena — jag tre.»
»Saken förhåller sig just som du sagt,» tog
ordföranden åter till orda, »jag har frågat
både din lärare och dina kamrater om dig.
Hvad du har gjort, var illa och oöfverlagdt!
Du skulle dock för denna gång icke komma
i fängelset, men äfven om du bara erhåller
en rättslig varning, blir du för hela ditt lif
en straffad människa och det kan aldrig
tagas från dig!»
Den bleke mannen stönade högt, och hos
gossen strömmade blodet så häftigt till hjär-
tat, att han ett ögonblick vacklade.
»Hvad menar ni,» hviskade domaren till
åklagaren, »den unge mannen ser ju så hygg-
lig ut, — är ni inte också böjd för en liten
oformenlighet i detta fallet?»
De båda herrarne samspråkade en stund i
hviskande ton, därpå vände sig ordföranden
åter till gossen: »Vill du gifva mig ditt ord
att bli en hederlig man och aldrig mer för-
gripa dig på främmande egendom, hvartill nu
detta dumma högmod, denna farliga tro, att
du kan allt, har förledt dig? Vill du lofva
mig att bli en god och präktig son, som en
gång rikligen lönar dina föräldrar för alla
deras mödor, all deras kärlek?»
»Ja, det vill jag,» svarade den anklagade
med hög, beslutsam stämma.
»Så kom fram och gif mig ditt handslag
på den saken.»
Gossen sträckte sin lilla darrande hand
öfver bordet, men den hade ett fast grepp,
ett så fast, att en fuktig glans steg upp i
ögat på den grånade rättsskiparen.
»Håll ditt ord,» sade han och omslöt hårdt
barnahanden, »att hvad som skett må lända
dig till välsignelse och du må uppstå från
ditt fel som en bättre människa. Tag emot
det som en skänk från julens heliga ängel,
att du ostraffad lämnar detta hus!»
Fadern brast ut i en våldsam snyftning,
men gossen såg med stora ögon upp på den
människovänlige domaren och bugade sig där-
på djupt, djupt, oförmögen till ord.
Ett par minuter senare stodo de därute,
far och son, utan att rätt veta huru. Och
framför dem, snöhöljd och orörlig, stod modern,
frågande med ögon, ur hvilka en dödlig ån-
gest lyste.
»Nej, nej mor,» stammade mannen, »oroa
dig ej, mor! Han är fri, han är inte en
straffad människa!»
Då störtade hon, i högljudd gråt, i man-
nens armar. På det förskräckliga var hon
beredd, på denna glädje icke.
Och de gingo hand i hand genom den
hvirflande snön under julklockornas högtidliga
ljud, förbi otaliga boningar, fulla af högtids-
glada människor, utan att säga ett ord, en-
dast tätt tryckta till hvarandra. Här och
hvar strålade en liten julgran ur bottenvånin-
garna eller böljade ett haf af ljus ut öfver
gatan från de högre upp belägna fönstren.
Äfven jublande barnastämmor trängde dämpadt
ut på de nu tysta, folktomma gatorna.
De tre hade blifvit helt varma af sin inre
lycka, trots de hvita snöbräm, som lagt sig
öfver dem. De skyndade icke hem, ty dem
väntade intet julträd, inga gåfvor, ingen öf-
verraskning. De hade redan fått sin skänk,
den största, som de kunde önska sig: skän-
ken af deras ära, deras oantastade människo-
värde.
Nya Idun.
»fllet är bra ledsamt den första lördags-
étSyjgü aftonen i hvar månad, då våra män
regelbundet bevista sällskapet Iduns samman-
komster,» yttrade för tio ar sedan en fru,
hvilken bjudit några vänner för att hjälpa
henne förkorta en af dessa ledsamma lördags-
aftnar. »Hvad skall man hitta på för att
också vi fruntimmer under dessa timmar kun-
de få något förädlande nöje?»
Dessa ord blefvo upprinnelsen till stiftan-
det af fruntimmers sällskapet Nya Idun. Jord-
månen var färdig, idén behöfde bara kastas
ut för att slå rot. Det väckande och lifvan-
de arbetet för kvinnosaken, som främst på
initiativ af Tidskrift för Hemmet under flere
år pågått, hade verkligen åstadkommit så
mycket, att där nu fanns en skara framstå-
ende kvinnor, hvilka försökt sina krafter och
sin begåfning inom många riktningar i and-
ligt utvecklande och praktiskt nyttiga lifs-
uppgifter; det fanns inom hufvudstaden stoff
för en sådan förening.
Till sällskapets stamtrupp eller styrelse
utvaldes tjugu medlemmar, hvilka första gån-
gen sammanträdde i hushållsskolans lokal,
Jakobsbergsgatan 11, den 7 februari 1885.
Men genom nya inval vid nästan hvarje sam-
manträde har dess medlemsantal nu ökats till
167. Under de 80 sammankomster sällska-
pet haft, hafva föredrag hållits öfver exempel-
vis sådana ämnen som: »Svenska kvinnors
affärsverksamhet på 1600-talet», »Om Bal-
kanhalfön», »Om stil», om »Det moderna
Athen», om »Yrkesskolor i Paris», om de s. k.
»Settlements» i östra London, om »Växter-
nas transpiration» m. m. m. m. Uppläsnin-
gar från manuskript antingen i form af en
skiss eller ett kapitel ur en roman af de fle-
sta af våra svenska författarinnor, musik af
våra mest talangfulla amatricer eller yrkes-
konstnärer, tafvelutställningar af framstående
målarinnor, slöjdutställningar m. m. hafva
dessutom gifvit sammankomsterna en estetiskt
utvecklande prägel. Däremellan hafva diskus-
sioner hållits öfver viktiga frågor för dagen.
Men hvad som företrädesvis gjort Nya Idun
så angenämt har varit den vänliga och hjärt-
liga stämningen, glädjen att träffa likatänkan-
de eller att lära sig förstå, om också icke
antaga och omfatta audra åsikter än sina
egna. Det är den hjärtliga, förbrödrande an-
de, som besjälar Iduns sällskap, hvilken för
de flesta gör dess sammankomster så dyrbara.
När det beslöts, att Nya Idun skulle fira
sin tio-års-fest, och att hvarje medlem skulle
få medföra en gäst, visade det sig ,att sällska-
pet äfven utomkring tillvunnit sig intresse, ty
det bief en liflig efterfrågan efter inträdesrätt.
Också samlades i Hotell W 6 stora våning
förliden torsdag den 7 februari en väldig
skara damer. Den vanliga stämningen för-
nekade sig icke. Festen började icke med
någon stel tillbakadragenhet, man var genast
inne i situationen, och under tedrickningen
försiggingo hälsningar och igenkännanden un-
der högsta gemytlighet och dito sorl. Man
måste ju betänka, att det var bortåt trehun-
dra damer! Flere främlingar, särskildt ame-
rikanskor och norskor, besökte festen.
Så skyndade man in i stora salen för att
skaffa sig platser till den sceniska föreställ-
ningen, där, enligt hvad ett behagligt måladt
program meddelade, gudinnan Idun, biträdd
af de nio sånggudinnorna, gaf en grekisk fest
i nordisk pelarsal.
Sällskapet har nog under föregående års
vårfester haft tillfälle att se, hvad som kan
åstadkommas i dramatiskt hänseende af dess
egna krafter, men denna föreställning var
dock en öfverraskning för Nya Idun själf.
Sedan gudinnan Idun i en prolog förklarat, att
hon, sorgsen öfver att se nordens kvinnor åldras,
öfvervunnit gudarnes betänkligheter och begifvit
sig till jorden för att glädja och föryngra dem
och för samma ändamål engagerat de nio muserna,.
uppträdde de hvar efter annan. Så representerades
tragedien genom den mästerligt utförda sömngångar-
scenen ur Macbeth, där man med rörelse återsåg^den
så länge saknade Olga Björkegren på tiljan, så ut-
förde Erato i Anna Zetterbergs person, accompag-
nerad af en smältande musik, en förträffligt fram-
sagd, från flamländskan öfversatt dikt om kärleken.
Därpå framträdde den väna Klio, historiens gu-
dinna, som i ett mycket roligt föredrag gaf en
liten »Världshistorisk öfversikt», bara från världens
skapelse och till 1200 år efter nuvarande tid-!
Kring Euterpe och Terpsichore, sångens och dan-
sens gudinnor (fru Edling och fröken Ek) sväfvade
lätta och täcka gratier i vackra danser. Den duett
de båda sångerskorna utförde, danserskorna med
luftiga slöjor, allt gaf åt denna scen^ ett idylliskt,
trollskt behag, som gjorde att den måste bisseras.
Så infördes man i Kluddiopes atelier med de vid-
underligaste skisser à la Munch. Kluddiope sjäif
står målande med en jättepensel framför en kolos-
sal tafla, som föreställer midgårdsormen, resande
sig i rödbruna bukter mo( en bakgrund af eld och
grådask. Polymnia (vältalighetens gudinna) förkla-
rar för sällskapet, hur Kaliope lämnat hjältedikten,
sedan hjältarne småningom försvunnit, och ändrat
namn och sysselsättning. Jag tillåter mig att ci-
tera några få af Polymnias med hög patos och
förträfflig komisk verkan framsagda strofer.
Här hos Kluddiope en stund vi dröja
För att beundrande, men varsamt höja
Af konstens täckelse en helig flik.
Dock tryta orden .äfven en gudinna,
Då hon skall tolka något stort och skönt.
Och där, som hvar och en af er kan finna,
Står konstens genius af lager krönt.
Se, hur hon målar och med färger kluddar,
Hon kaos lockar fram och mörker suddar,
Hon ger oss lifvet genom symbolik.
Hon målar sjukdom, målar stum förfäran,
Hon målar kärlek, och hon målar äran,
Hon målar kyssar, och hon målar skrik.
Hon målar döden och dess yngre broder,
Det bleka vanvett — ack, hur underbart.
Hon målar hafvet, målar berg _ocb floder,
Som de i kolsvart mörker te sig klart.
Hon målar färger uti regnbågsskala,
Hon målar det, hvarorn man ej kan tala,
Hon målar själfva himlens tåreskvätt.
Hon ger en bild af dagen efter rusen,
Och uti en åt oss hon målar tusen,
För allt resurs hon har på sin palett.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
