Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 15 februari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 1DUN 1895
Och där, det sista verket pä staffliet,
En duk, så underbar, så skön, så stor!
Det pärlan är i hela galleriet,
Ett tankedjup — oändligt däri bor!
Det högsta, skönsta, det kan ej beskrifvas,
Och gudagnistan kan ej tas, men gifvas,
Du dödlige, dess dolda mening sök.
Om fantasi du fått, då skall ditt öga
Förstå, att duken där, den stora, höga,
Dig ger en bild af Konstens Ragnarök.
Thalias medverkan bestod i en pjäs, bearbetad
efter en grekisk komedi af Aristofanes. Den kal-
lades Kuinnoförsamlingen.
Eftersom Idun är damernas tidning, så kan jag i
tysthet tillstå (om den vore herrarnes, så skulle
jag visst icke göra det), att den utmärktes af åt-
skillig drift med fruntimmerna. Kvinnorna i Athen
hade nämligen lyckats komma till herraväldet, men
snart utvecklade sig ett betänkligt split mellan de
styrande. Praxagora, deras anförarinna, hade ut-
färdat en mängd stadgar om sparsamhet för att
rädda den af slöseriets kräfta angripna staten.
Stadgarne innehöllo åtskilliga förbud i toalett- och
hushållsväg, hvartill husfruarna i Athen på inga
villkor ville bekväma sig, och snart stod Praxagora
ensam med sina reformplaner. Slutet på all denna
förvirring blef, att styrelsen måste återlämnas i
männens händer.
Att pjäsen slutade med ett sä stort fiasco
för kvinnoregerÎDgeD, få vi naturligtvis skylla
på den gamle Aristofanes; hade handlin-
gen passerat i våra dagar, hade resultatet säker-
ligen blifvit helt annat. Den, liksom alla
de öfriga scenerna, utfördes i lysande greki-
ska dräkter och med säkerhet, lif och verve.
Uranias roliga verser samt den glänsande
sluttablån, där alla de nio muserna visade
sig i en vackert anordnad grupp, och där
Melpomene i svart med lagerkransen om pan-
nan, en hög för att icke säga högtidlig ge-
stalt, tog sig präktigt ut mot de öfriga i ljusa
färger och graciösa ställningar framträdande
muserna, afslutade på ett lyckadt sätt den
dramatiska afdelningen. Belåtenheten var all-
män både hos de åskådande och de uppträ-
dande.
Men så var det också en tacksam publik
att uppträda för. Det var en växelverkan
mellan gifvare och emottagare, som var högst
lifvande. Hvarje kvickhet senterades hörbart,
och det endast förhöjde stämningen, om någon
af de gudaborna själfva ej kunde återhålla
ett leende. Applåder för öppen ridå före-
kommo i mängd.
Efter den animerade supén började talen,
omväxlande med vackra sångnummer af en
mångtalig fruntimmerskör. Telegram från
fjärran och när upplästes. Bland de sistnäm-
da mottogs den vänliga hälsningen från det
manliga Iduns sekreterare, bibliotekarien Wie-
selgren, med lifligt jubel.
Till sist kan jag ej neka mig nöjet att,
trots det trångt tillmätta utrymmet, meddela
några rader ur det tal, hvarmed ordföranden
hälsade sällskapet.
Att fira en minnesfest, det är att i främsta rum-
met blicka tillbaka. Och när här en hvar nu för
sig upprullar de flydda åren, är det en mångskif-
tande väf vårt ödes trådar danat. I hvardagarnes
gråa ränning finnes både sorgens svarta och gläd-
jens röda inslag. Här och där lyser en gyllene
tråd — de nya, stora lifsvärden, som kommit in
i vår tillvaro. För ingen af oss hafva de gångna
åren varit så fattiga, att icke någon guldblank
tråd skimrar bland de mörka, för ingen hafva de
varit så rika, att icke någon mörk slinga går ige-
nom lyckans gyllene röda väfnad.
Ack, så som lifvet varit för Iduns medlemmar, så
har det varit för sällskapet själf. Iduns åttio kvällar
hafva haft mer hvardagligt entoniga eller merfestligt
brokiga färger. Också i Iduns minnesdukglimmar en
och, annan oförgänglig guldtråd, också där hafva
svarta trådar blifvit inslagna. — — Om den påtagliga
nyttans händer skulle tryckasamman våraldunsmin-
nens stoff, då skulle den skimmerlättaväfnaden för-
vandlas till en handfull sköratrådarallenast. Tydetta
stoff är icke väfdt af handlingar eller händelser,
af arbetskraft och mödor. Det är danadt af idel
flyktiga ting, af vänliga blickar, af glada leenden, af
sångeroch toner, af tankarsblixt och af stämningars
färgspel, af gnistrande infall och af varma hjärte-
slag. Men också det flyktiga har sin uppgift. In-
tet i lifvet är för ro skull allenast. Barnets lek
främjar också dess växt, och äfven för oss, vuxna
barn, som samlats att leka i Iduns lund, har le-
ken under de flydda tio åren främjat ett djupare
syfte än endast nöjet för stunden.
Utrymmet förbjuder oss att lämna talet i
sin helhet. — Efter ännu ytterligare några tal
pâ vers och prosa skildes man åt, och jag tror
att alla i festen deltagande skola medgifva,
att Nya Idun på ett fullt värdigt sätt firat
sin tioåriga minnes- och högtidsdag.
.........a..................t.
angående innehållet eller utstyrseln af Idions
julnummer för i år, hvilket insändes till re-
daktionen före denna månads utgång, erhåller
ett pris af 25 kronor
XJp notisboken#
Ett kvinnligt rösträttsmöte hölls härstä-
des i tisdags afton uti Arbetareföreningens stora
sal, hvilken var alldeles fullsatt, så godt som ute-
slutande af kvinnor utaf olika samhällsklasser.
På uppdrag af Stockholms allmänna kvinnoföre-
ning, hvilken anordnat mötet, höll fru Bugge-
Wicksell inledningsföredraget. Huru skulle kvin-
norna bäst bära sig åt för att få del af rösträtts-
arbetet? Jo, de skulle göra som männen: gå in i
rösträttsorganisationen. De kvinnor, som ej hade
tid att deltaga i själfva agitationen, kunde bidraga
med anskaffande af agitationsmaterial. De kunde,
om ej annat, skicka sina hushållsräkningar. Kvin-
norna måste göra något själfva, taga del i röst-
rättsdiskussionen och därvid häfda sin egen sak,
ty det var alldeles gifvet, att den allmänna röst-
rätten borde omfatta äfven kvinnan.
Vid den därpå följande diskussionen hade den
allmänna rösträttens anhängare sin hufvudtala-
rinna uti fru Kata Balström. Hennes mening blef
den segrande, enär mötet slulade med att uttala
sig för, att kvinnorna borde arbeta för den all-
männa rösträtten. Vidare beslöts att ingå till röst-
rättsvännerna med begäran om att få vara med i
organisationen, under villkor, att kvinnornas röst-
rättsfordran äfven kom med uti programmet. •
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
