Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 15 februari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1800 iDUN 55
förtjusningsfeber bland teaterns artister o. s. v.
i oändlighet. Vidare förespordes, att af styckets
stora bravurroll, »madame Sans-Gêne», revoluti-
onens dotter, den käcka tvätterskan- marketenter-
skan, hvilken slutar som hertiginna af Danzig, i
fru Hartmanns händer väntades ett glänsande prof
på hvad den rikt begåfvade konstnärinnan nume-
ra högst förmådde i en uppgift af vida mera om-
fattande kraf än de små ingenueföreteelser, som
så länge ansågos vara hennes enda rätta fack.
Ej underligt om efter allt detta en ovanlig spän-
ning i tisdags kväll hvilade öfver salongen, när
ridån höjdes till premièren.
Man väntade mycket, och därför kan ej heller
den obestridliga framgången i någon för teatern
hugnesammare eller hedersammare form konsta-
teras, än då vi säga, att publikens högt spända
stämning ingalunda sveks. »Madame Sans Gêne»
bief äfven här en triumf, en hel triumf för fru
Hartmann, en liten hit triumf åtminstone för Here
af de medspelande, ett stort stycke triumf för
regissören, dekoratören, kostymören — och helt
visst äfven en ganska varaktig för teaterns kassa.
Älskvärda läsarinnor, viljen 1 riktigt frossa i
åskådandet af eleganta toaletter, dyrbara stoffer,
praktfulla smycken och broderier, öfverdådiga
rumsinteriörer, gån och sen »Madame Sans Gêne»!
Men den ger mer än så. Den upprullar en spän-
nande historisk intrigroman, som knappast ett
ögonblick släpper ert intresse. Ytlighet och tek-
niska svagheter gifvas där nog, men så mycket
också af färg, stämning och lif, som kommer en
att glömma bristerna.
Fru Hartman är charmant i denna roll, och
hon har aldrig förr bättre förtjänt några blommor
än dem som i talrika väldiga buketter i tisdags
regnade ned för henne. Käckhet, naturlighet och
sann känsla präglade alltigenom hennes spel, som
nådde ganska långt ut öfver de vidder, hon hit-
tills behärskat.
Utrymmet befaller oss att endast helt kort näm-
na några af de öfriga mera framträdande roll-
innehafvarne. Hr Olssons Napoleon gaf en gan-
ska acceptabel porträttbild af den store härska-
ren, och äfven hans uppträdande var värdigt och
verkningsfullt. Ypperlig var hr Frcdrikson som
Fouché, hr Personnes Lefebvre likaledes förträff-
lig. Hr Palme som von Neipperg ådagalade en
naturlig enkelhet, som han ej alltid lyckas upp-
nå. Och att fruarna Hoeing och Fahlman med
framgång uppburo sina roller som Napoleons ly-
sande, men intriganta systrar, drottningen af Ne-
apel och prinsessan Elise, var ju blott att vänta.
Att »Madame Sans-Gêne» således blir ett styc-
ke för »hela Stockholm» och nog i sinom tid för
»hela Sverige», behöfva vi ej vara några profeter
till att förutsäga.
Södra teatern har föranstaltat en repris af den
välbekanta vådevill-operetten »Clairette i dragon-
lägret» för att låta sin populära unga primadonna,
fröken Lindsén, lysa i en ny bravurroll. 1 den
vackra Clairettes käcka skepelse utvecklar också
den begåfvade artisten alla sina goda egenskaper:
lif, friskhet, grace och en, med de jämförelsevis
små röstmedlen, ingalunda föraktlig natursång-
konst. Hennes aktier äro tydligen alltjämt i sti-
gande, och det bifall, som hvarje kväll hälsar
denna nya Clairette från välbesatta salonger, grän-
sar till entusiasm. Af öfriga rollinnehafvare ge
vi främst vårt erkännande åt hr Hirschs gemytlige
kvartermästare och hr Lamberts olycksfågel till
sockerbagare.
Hr Sven Scholanders Beilmansfest i måndags hade
fyllt Musikaliska akademiens stora sal ända upp
på estraden, där en vacker byst af den store skal-
den var upprest mot en grönskande bakgrund.
Sedan ledamoten af Svenska akademien, prof. C.
R. Nyblom, på ett varmt och formfulländadt sätt
tolkat den odödlige sångarens storhet som skald,
härvid framhållande hans ovanliga välde öfver
formen, hans märkliga förmåga att få ord och
musik att på det innerligaste sammansmälta med
hvarandra, framträdde vår samtids berömdaste
Bellmanstolkare, hr Seen Scholander. Till sin
luta sjöng denne nu med den vältaligaste mimik
inemot ett dussin af Fredmans epistlar, alla väl
kända och aldrig för ofta hörda. Det hela var
en den vackraste illustration till Tegnérs ord:
Del finns ej tid, som dessa toner söfeer, detfinns
ej land, som deras like har. Och att den talrika
publiken nog var af samma åsikt, märktes granne-
ligen på det lifliga jubel, hvarmed särskildt vid
konsertens slut hr Scholander hyllades. En del
af denna hyllning gällde nog ock den för hundra
år sedan allidne nationalskalden.
Raoul Koczalski gaf onsdagen den 6 dennes sin
andra konsert i Musikaliska akademien härstädes
inför en ganska talrik publik. Erkännas måste,
att den unge hofpianisten, han må nu vara 10
eller snarare 14- år, är ett sannskyldigt fenomen.
Han föredrager ej sina nummer såsom inlärda
minnesläxor, utan inlägger verklig känsla och rik-
tig uppfattning i sitt föredrag. 1 tekniskt hänse-
ende är han ock mycket långt hunnen. Bäst tol-
kar han sin landsman Chopin. Valsen och scher-
zot erhöllo sålunda ett förträffligt utförande. Beetho-
vens djup förmår han däremot ännu ej fullt fatta.
I Liszts ungerska rhapsodi saknade man den tän-
dande rhytmen. Som tonsättare visar den unge
pianisten en god receptivitet; någon vidare origi-
nalitet kan man naturligtvis ännu ej begära. För-
vånande är att se, huru väl han har pianoklavia-
turen i sitt våld. Rätt länge kan han se ut öfver
salongen, under det han spelar ganska svåra sa-
ker. I alla händelser förtjänar Raoul Koczalski
att höras. Den tredje konserten, till nedsatta pri-
ser, har annonserats till onsdagen i denna vecka.
Negersångarne, »Fisk Jubilee Singers», konsertera
å olika lokaler nästan hvar enda dag och ständigt
för öfverfulla hus. Ett tjugutal konserter har väl
nu gifvits, och allt fortfarande är bifallet lika lif-
ligt, men ock lika väl förtjänt. Negermelodierna
äro mycket karaktäristiska, men verka i längden
något långtrådiga. De gladare numren slå ock
mest an. Bäst i hela sällskapet är den genom-
humoristiske basen mr Caldwell, en charmant
stämma för öfrigt, samt sopranen mrs Cole, hvil-
ken sjunger förträffligt, ehuru hennes stämma dock
börjar verka något nött; den måtte emellertid
hafva varit särdeles präktig för åtskilliga år se-
dan. Sällskapets samsjungning och nyansering,
särskildt dess pianissimo, äro beundransvärda.
Musikföreningens trettionionde konsert har utsatts
till torsdagen i denna vecka, och hinna vi sålunda
ej omnämna densamma förr än i nästa nummer.
Oupplösliga band.
Novell för Idun
af
Sylvia.
(Forts.)
B
vad man vidare talade uppfattade jag ieke.
Jag visste förut, alt min far ej förstått
samla några skatter, men då tant nu
vidrörde detta ämne, kände jag en nästan skä-
rande smärta. I denna stund fattade jag full-
komligt den stora tacksamhetsskuld, hvari jag
stod till farbror Gabriel. Att störta in till honom,
falla på knä oeh kyssa hans hand, därtill kände
jag ett starkt begär. Men om man här i huset
afskydde något, så var det en scen. Upp-
fostrad af tant, insåg jag också, att det lin-
drigast sagdt var indiskret att ha åhört ett
samtal, som hade den mest förtroliga anstryk-
ning. Jag lade därför band på mina känslor
och smög mig sakta ut, i det jag lofvade in-
om mig, att om jag inte kunde ersätta honom
den son han förlorat, så skulle jag åtmin-
stone vara för honom en lydig dotter. *
Detta blef mitt lefnadsmål.
»Du är ständigt la reine du bal,» försäk-
rade mig tant, då jag åtskilliga år varit med
i soeietetslifvet. »Jag undrar endast hvilken
af dina beundrare det är, som skall bli din
utkorade?»
»Tycker tant, att farbror kan undvara mig?»
frågade jag och kände mig på intet sätt fre-
stad att åtaga mig andra plikter än de dot-
terliga. »Jag tycker det är bra som det är.»
»För mig må du gärna vänta,» sade hon
snäft.
»Än om jag hela mitt lif skulle vänta,»
inföll jag glädtigt. »Om jag skulle ta exem-
pel efter tant?»
»Det är i detta fall inte efterföljansvärdt...
Hvem vet, om jag hade några anbud. För
resten får man ibland offra sina tycken för
att stå fast vid vissa principer.»
»Det här låter intressant.. . tant har så-
ledes?»
»Principer och tycken böra följas åt,» af-
bröt hon och höjde sitt hufvud med en åt-
börd, som tystade alla frågor. »Men då du
verkligen har antagliga friare . . .»
»Gabriella kan gärna vara nogräknad i sitt
val,» inföll farbror, som ögnade i en tidning.
»Den som har Noregård i arf står på obero-
ende grund. Du behöfver endast låta sympa-
tierna tala, min flicka. Men om jag med
godt hjärta skall skänka bort dig,» tilläde
han efter en kort tystnad, »så gör jag ett
förbehåll. . . jag har inte samma vigor som
förr. . . den tillkommande måste öfverta går-
den. Du har rätt. . . jag kan inte undvara
dig... du måste ständigt vara i min när-
het ...»
»Att få bosätta sig här på Noregård och
därtill få Ella på köpet. En blifvande äkta
man kan väl inte begära bättre,» utbrast tant,
som på ett skämtsamt sätt sökte skingra den
sinnesrörelse, hvarmed farbror nyss hade talat.
»Han tål inte vid att bli upprörd,» sade
hon, så snart vi kommo på tumanhand. Den
minsta småsak gör honom altererad. På långt
när är han inte så kraftfull som för ett tio-
tal år sedan. Tjänare kunna nog vara bra
och pålitliga, men han behöfde någon, som
stod honom närmare, någon åt hvilken han
med fullt, förtroende kunde öfverlämna gårdens
skötande.» Och härvid gaf hon mig en upp-
manande blick.
Men tiden gick utan någon synnerlig än-
dring, då jag en dag måste tillstå för mig
själf, att jag låtit »sympatierna tala», och
som mina känslor öfverensstämde med far-
bror Gabriels »önskningar» och tants »prin-
ciper», motsåg jag med gladt hjärta kommande
dagar.
»Hans släkt är lika gammal som vår,»
sade tant, »fadern, baron von Herbert, var en
ståtlig man. Han var min kavaljer, då jag
togs in i Amaranten.»
»Jag tycker om hans öppna väsen,» er-
kände farbror. »Han har biktat sig för mig .. .
hm . . . visserligen har han lefvat öfver sina
tillgångar, men inte värre än det kan godt-
göras. Inte heller prutade han emot, då jag
bad honom för alltid slå sig ned ibland oss ...
att helt och hållet öfverta gården. Det skall
bli mig kärt att vägleda honom .. . Hufvud-
saken är emellertid, att jag får behålla dig,
Ella, och därtill gläder det mig, att han är
son till en af mina gamla värderade kamrater.»
De välvilliga omdömen, som mina närmaste
slösade öfver Gösta, fyllde mitt hjärta med
glädje oeh stolthet. Aldrig i sällskapslifvet
hade jag funnit någon, som fört sig med större
elegans. Han hade i sitt sätt något, som för
mig var på en gång tilldragande och blän-
dande, och dagarna vid hans sida försvunno
nästan som en dröm.
Och så . . . ännu i denna stund tycker jag
mig känna, hur vårluften strömmade omkring
mig, där jag i parken vandrade vid min äl-
skades sida.
Det är mig som hörde jag tants välbekanta
röst: »Gabriella 1» och jag tycker mig pä långt
håll se hennes svarta klädning fladdra mellan
krusbärsbuskarna.
»Hvad går åt tant,» sade jag skrattande.
»Hur har hon kunnat slita sig från tillredel-
serna för vårt förlofningskalas?»
»Ella, Ella, skynda till farbror!» fortfor hon,
och rösten var så ångestfull, att jag orörligt
stannade en sekund och såg efter henne,
medan hon lika brådskande skyndade bort,
som hon hade nalkats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
