Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 22 februari 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 1895
DUN
här, liksom pâ de flesta andra områden, där
båda könen samarbeta, högst olika. Då en
manlig kontorsskrifvare har 2,400 kr. pr år,
måste en kvinnlig nöja sig med högst 1,800
kr. Grundsatsen att lika arbete fordrar lika
lön har likaså litet vid järnvägen som an-
norstädes kommit till genombrott.
Yid denna punkt af samtalet steg en fin
rodnad upp på min kvinnliga interlokutörs
kind, och ögonen fingo eld, då hon tilläde.
»Hvarför skall det så vara? Må den man
som är klokare och kraftigare än en kvinna
arbeta sig upp till höga äreställen — alla
banor och alla möjligheter ligga öppna för
honom. Men vi kvinnor, som stanna på de
lägsta poster och där arbeta utan utsikt till
avancement och all den lifvande uppmuntran,
som ligger häruti, vi borde hafva lika myc-
ket betaldt som våra manliga kamrater. Vi
göra samma arbete (stundom mer!), och alla
verkliga lefnadsförnödenheter äro lika dyra
för oss som för mannen. Och det öfverskott
af arbetet, som heter nöje och vederkvickelse,
behöfva äfven vi. Nu pressa de i stället ned
lönerna så mycket som möjligt för oss. Om
besparingar kan aldrig blifva tal, och kom-
mer en sjukdom eller annan olycka, så äro
vi på balans i kassan.»
»Men mannen skall vara familjeförsörjare,»
dristade jag invända. »Ah — fagert tal!
Om han också icke det är, får han lika
mycket betaldt. Och,» tilläde hon, »ett
giftermål är icke alldeles liktydigt med en
förökad utgift för mannen. Bland folk i vår
ställning gör den gifta kvinnan lika stor in-
sats i hemmet genom sitt arbete som man-
nen. Hon kokar, hon stryker och syr och
allt det där, som mannen eljes måste betala
en tjänarinna eller en handtverkare för. Han
sköter sin befattning utomhus, hon inomhus,
det är hela skillnaden — eller bör åtminstone
vara det, om allt är riktigt stäldt. För resten,
om nu mannen har en hustru att glädja sig
åt, så kunde vi på gamla dagar med vårt
lilla öfverskott, i fall lönen vore tillräcklig, få
skaffa oss ett hem med moder, syster eller
annan kvinnlig anhörig. Därpå förlorade ej
samhället. Men», tilläde hon spetsigt, »istäl-
let lägga de sig till pensionsafgifterna, som
så många kvinnor förgäfves inbetala.»
»Jaså, det är en sådan omsättning,» svara-
de jag småleende. »Ja visst! alldeles otro-
ligt! — Inte må ni tänka, att vi sitta som
»prinsessan på glasberget» hos oss. Nej, det
går friskt undan med förlofningarna, och den
gyllene bojan blanker på mången hand.»
»Får jag anteckna också detta?» frågade
jag. »Ja, om ni anser det så synnerligen
nöjsamt,» svarade hon. —• »Kanske kunde
ni dela er rapport i två kapitel och sätta
till öfverskrift för det sista: »Utsikter till
befordran för damerna vid järnvägen,» och
så taga upp den senare notisen däri.»
»Ni är trött på min frågvishet, min nådiga!»
sade jag, »men blott ett ögonblick till! —
Detta extra arbete på eftermiddagarne, som
jag ser eder utföra, är det ej ansträngande?»
»Jo, obeskrifligt. Men vi äro ju ej tvungna
därtill, utan taga det stycke för stycke, efter
som man förmår. Alla tycka om att förtjäna,
det är för den frestelsen man faller. Egent-
ligen duger man ju ej till mer än 6 timmars
stillasittande, intensift arbete pr dag och bör
ej arbeta mer. Ja, mången människa kan
ej ens göra detta i längden, utan att en be-
tänklig rubbning i alla lifsfunktioner inträder.
Vår lagliga ordinarie arbetstid är 6 timmar,
från kl. 9 till 3 hvarje dag. Någon gång i
bråda tider, vid jul och midsommar t. ex.,
kan en kommendering upp till extraarbete på
söndagen förekomma. Men då ser vår kon-
trollör idel mulna ansikten omkring sig,» sade
fröken och såg oppositionell ut. »Då säga
vi: denna veckan har fjorton dagar.»
»Nå, men ni friska väl upp er med permis-
sion emellanåt och med resor?» »Ja, rätt
till permission skulle vi egentligen ha sam-
manlagdt 30 dagar under årets lopp. Men
begär jag mer än 15 dagar i följd, så göres
ett litet afdrag på lönen, ungefär 1/-J af den-
samma. Detta gäller de ordinarie, de extra
erhålla i regeln ej mer än 15 dagar fria pr
år. Men så ha vi ju, förstås, vår sjukper-
mission, hvilken får gå upp till ytterligare 30
dagar utan afdrag, ifall sådant skulle visa
sig nödvändigt. Vi gå dock och hoppas i still-
het, att någon barmhärtig riksdagsman skall
motionera om obligatorisk tjänstledighet för
oss under sammanhängande en månad minst
hvarje år. Vi behöfde det så väl!»
»Nå, men resorna då? o— Ni göra väl en
och annan utflykt?» »Åhja, från lördags
middag till måndags morgon kan man ju
hinna långt, särdeles om man tager natten till
hjälp för hemresan,» tilläde hon leende. »Och
så är det då inte alldeles omöjligt att få en
hel måndag ledig emellanåt, fastän den skrif-
ves upp och summeras vid årets slut samt
afräknas från de trettio lagliga dagarne.»
»Icke taxera de edra biljetter så högt som
för andra resande?» — Denna fråga verkade
som en elektrisk stöt. »Nej, det fattas bara
det, att de skulle göra detta med våra små
löner! Då skulle vi väl dö utaf trånsjuka,
att endast sitta och se på hur andra reste.
Ni känner ju det gamla mosaiska kärleksbu-
det: »Du skall ieke binda munnen till på
oxen som drager tröskverket.» Detta har
järnvägsstyrelsen besinnat (i vårt land och i
alla land), och därför låtade oss göra en
och annan liten gratistripp, där arbetet så
tillåter. Men ni utomstående göra alldeles för
stor affär af detta. Man får minsann hos oss,
som på andra ställen, tänka på sina plikter
först och på sitt nöje sedan.»
Jag stod upp och bugade mig, tacksam
för den erhållna, uttömmande skildringen.
Vid afskedet tilläde fröken, som så varmt
fört sina medsystrars talan: »Ja, detta är
nu de allmänna dragen af kvinnornas ställ-
ning vid järnvägen för närvarande. En komité
är nedsatt sedan mer än ett år tillbaka för
att utarbeta ett nytt administrations- och af-
löningsreglemente för järnvägen. Hvad de
visa männen där besluta, ligger ännu i gu-
darnes knän.»
F—d—f—.
Ur minnets laterna magiea.
Af E. R-y.
“Här ska’ städas!a
Frågan om En rationell städning af våra bo-
ningsrum synes på det allra lifligaste ha intresse-
rat våra läsarinnor, att döma af den massa skrif-
ter, som till den 15 februari ingått i den härom
utlysta täflingen. Icke mindre än 88 kortare eller
längre uppsatser ha inkommit. Genomgåendet
och vägandet af dessa skatter af husmoderlig vis-
dom ta naturligt nog sin tid, men vi skola göra
vårt bästa att raska på med arbetet för att därpå
kunna bjuda våra läsarinnor de pärlor, som gå
segrande ur konkurrensen.
ii.
varje tid har väl en särskild prägel, och
ju längre man kommer från den man
vill skildra, dess skarpare framträda dag-
rarna och skuggorna. Man må älska århun-
dradets slut så mycket som helst, ett är dock
visst: midten af detsamma var enklare i sam-
lifsförhållanden, innerligare, mera okonstladt
och vida mer efter major Schenströms idéer,
än slutet tyckes ämna blifva. Kvinnans ställ-
ning var ej så oberoende, bildningen ej så
grundlig, det måste erkännas, nöjena voro
anspråkslösa, men tillika bildande, och ung-
domen hade verkligen roligt utan stor atti-
ralj, som nu fordras.
I den högre medelklassen, ämbetsmanna-
världen, där jag lefde, rådde en både fin och
spirituell ton. Enda barnet, sedan två yngre
syskon dött, följde jag föräldrarne tidigt bland
umgängesvännernas trängre krets, och den var
rätt stor, långt innan konfirmationens linie
var öfverskriden. Teatraliska föreställningar
gåfvos mycket ofta i smärre cirklar, och man
var ej rädd för storartade saker ur Shake-
speare, Schiller och Göthe. Med förtjusning
emottog den femtonåriga sina roller; man de-
klamerade mera än man agerade och tänkte
mera på ordens innehåll än på sin dräkt.
Det var nog Jenny Lind, som gifvit dessa
nöjen sin arom, ty de äro ju nu nästan af-
skaffade inom sällskapslifvet, och skall något
dramatiskt utföras, är det ej innehållets djup
eller tankarnas skönhet, som få företrädet,
utan någon lätt komedi eller skämt, ja, fars
för dagen. Man roas ej af annat.
Jenny Lind hade skördat ära och guld i
Tyskland. Med hvilken förtjusning väntade
man henne ej tillbaka hem! En stor väl-
komstfest skulle gifvas af Harmoniska säll-
skapet i Stora börssalen. Min far, genom-
musikalisk, en god tenor och skicklig kvar-
tettsångare samt pianist, var sekreterare i
detta på den tiden af en mängd öfverlägsna
förmågor sammansatta sällskap. Där voro
familjen Murray med sina döttrar, alla verk-
liga sångerskor och förtjusande flickor, famil-
jen Berg, äfvenledes storheter i den tidens
musikvärld — hofsångaren var min lärare,
och liksom c.lla andra var jag både rädd och
betagen under hans lektioner — vidare d:r
Graumhorst, dansk till börden, en lika älsk-
värd läkare som skicklig sångare och tvärtom,
jämte hans sköna maka, en danska, hvars
magnifika röst aldrig glömmes af dem, som
hört den. Dessa voro närmare umgängesvän-
ner i vår familj, men många andra namn
borde nämnas jämte dem, om utrymmet det
tilläte.
De kungliga voro äfven med och bland
dem prins Gustaf, den oförgätlige unge fur-
sten. Den som sett honom och känt honom,
om än så flyktigt, ser honom alltjämt i min-
net, ung och kraftig som då, när hans strå-
lande ögon följde Jenny Lind eller lyste af
inspiration vid hennes sång.
Harmoniska sällskapet hade beställt en bu-
kett, den var bland det utsöktaste den tidens
växthus på Haga kunde prestera. Att när-
mare skildra mina känslor, då man åt mig
uppdrog att framlämna den, vore omöjligt.
Vid min fars sida, blek af sinnesrörelse som
de hvita syrener jag räckte den firade, kände
jag mitt bröst fyllas af en hänförelse för
Jenny, hvilken säkerligen framlyste i mitt an-
S
ll fl r <î fl 111 111 a Handväfda Tvinnehevioter, Klädnlngs-, Kostym- Fäi
H och Kapptyger samt Gosskläder, Schalar, Filtar, mls
Färgning, beredning o ke-
. Kapptyger samt Gosskläder, Schalar, Filtar, mlsk tvät\l,™les mycket
F T U fl T! Garner, Gardiner etc. billigast, då. nil o. stickylle inlämnas. Alla färger äkta o.giftfriai
HIJLJ>UR ANBiäBSSON
Hufradaffär: Hötorget 12.
Kikstel. 1G3. Allm. tel. 76 53.
Filial: Södermalmstorg 4.
Allm. tel. 30 435.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
