Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 1 mars 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68 IDUN 1895
gång jag ser ett barn hänga öfver en tidning
och sluka dess brokiga innehåll. Äfven från-
sedt den omständigheten, att till och med de
bästa tidningar måste innehålla åtskilligt, som
i förtid öppnar barnens ögon för allt det
onda och sorgliga, som rymmes i denna värld,
så skämmer själfva tidningarnas sammansätt-
ning lätt deras smak för gedignare lektyr.
Inom tre eller fyra spalter få de till lifs små-
notiser angående tjugu, trettio olika ämnen;
deras tanke fladdrar från föremål till föremål
likt en ostadig fjäril, som omsväfvar femtio
blommor, förrän han slår sig till ro på någon
af dem. Därigenom förlora barnen förmågan
att koncentrera tankarne på ett bestämdt före-
mål, och få de sedan i handen en bok, som
kräfver en samlad uppmärksamhet, så lägga
de den snart nog åsido under påståendet,
att den är tråkig. Deras hjärna, van vid
den lösare maten, tål icke denna hårdsmäl-
tare föda; en viss ytlighet blir lätt följden
däraf. Äro nu barnen — jag tänker härvid-
lag företrädesvis på gossar — därjämte nå-
got näsvisa och förnumstiga, så få de lätt den
otrefliga vanan att vilja blanda sig i de
vuxnas samtal för att låta det ytliga vetande,
de uppsnappat ur tidningarna, lysa fram; de
tillåta sig omdömen om snart sagdt allt och
uppträda som små löjliga politici och »för-
ståsigpåare-». Öfverdrifver jag tilläfventyrs?
Är jag kanske den enda, som råkat på så-
dana obarnsliga, lillgamla små individer?
Hvilken af barnens själsförmögenheter får
en sund och passande näring genom tidnings-
läsandet? Att den skadar tankeförmågan, tror
jag mig redan lîafva påvisat. Jag vill gärna
tillägga, att barnens omogna omdöme lätt blir
förvirradt genom alla de olika åsikter och
framställningar, som ideligen möta i de dag-
liga tidningarna. De förlora kanske förmågan
att småningom bilda sig ett eget omdöme.
De bli vana att taga allt ur andra hand. Är
det svårt för en vuxen att behålla sitt and-
liga oberoende midt under alla dessa pres-
sens skärmytslingar och pennfäktningar, som
dagligen förekomma, hur skall det då gå för
ett barns outvecklade urskillningsförmåga?
Men kanske är det de ungas känslolif och
inbillningsförmåga, som fördelaktigt påverkas
af hvad de läsa i de dagliga tidningarna?
Jag tror det icke. Jag vill hellre se min
son sluka den ena indianboken efter den
andra, till dess han blir sexton år, än låta
honom fråssa i polisunderrättelser, själfmords-
skildringar och nervretande beskrifningar på
alla förekommande brott och olyckshändelser.
Jag vill hellre låta honom läsa litterära alster,
som kanske öfverstiga hans fattningsförmåga,
hellre tillåta honom läsa ett drama af Shake-
speare eller en roman af Viktor Rydberg,
hvilkas skönheter han ännu ej tillfullo kan
uppskatta, än låta hans känsla förslöas och
hans fantasi grumlas genom läsandet af allt
det moraliska elände, som återspeglas i de
dagliga tidningarna. Därmed vill jag dock
icke hafva sagt, att icke sådana böcker och
tidningar, som äro särskildt skrifna för ung-
domen, skulle vara den allra lämpligaste
lektyren.
Kanske vi nu äro ens om, att de dagliga
tidningarna äro en opassande föda för gossens
tankeförmåga, känsla och fantasi. Men nu
kommer den andra, vida svårare frågan.
Huru kan man förhindra detta onda? Barn
finnas, som ieke alls äro roade af läsning,
men dessa höra säkerligen till undantagen.
De flesta sluka med begärlighet allt, som de
kunna komma öfver, läxböckerna och veten-
skapliga arbeten naturligtvis undantagna. Att
se tidningar i deras händer är visst ieke
ovanligt; både följetongen och nolisafdelnin-
gen reta deras nyfikenhet. Skall man nu helt
enkelt förbjuda dem att röra vid de intres-
santa papperen? Den förbjudna frukten är
söt, och det kan lätt hända, att tidningarna
dragas fram i smyg, när föräldrarne vändt
ryggen. Nej, det finns en bättre utväg. Jag
vill taga mig friheten att åberopa min egen
erfarenhet, så att ingen må kunna säga, att
jag talar om omöjligheter.
Då vår äldste gosse blifvit så gammal, att
han började kasta nyfikna blickar på de af
de vuxna så begärligt slukade bladen, talade
jag till honom ungefär så här: »Min käre
gosse, du skulle nog ha lust att titta i tid-
ningarna, men vet du, af flere skäl föredrar
jag att du låter bli. Om du nu gör mig till
viljes och låter dem vara i fred, skall jag
i stället berätta för dig däraf så mycket, som
kan intressera dig.» Han uppfyllde min ön-
skan, och äfven jag höll min del af öfverens-
kommelsen. Jag berättade för honom en hel
del, exempelvis general Gordons sorgliga öde
och hjältemodiga död, Stanleys uppsökande
af Emin Pascha, drag af människokärlek och
mannamod —, kort sagdt, allt som kunde
intressera honom. Ibland, då det förekom
en artikel, som förlorade på att ej återgifvas
ordagrant, läste jag den högt för honom,
eller också lämnade jag honom tidningen och
sade: »Detta får du gärna läsa, om du vill.»
Nu är han öfver femton år, han vistas ej
längre i hemmet, och naturligtvis hvarken kan
eller vill jag numera fordra en sådan åter-
hållsamhet af honom. Men jag är glad öfver,
att jag under de egentliga banaåren kunnat
afhålla honom ifrån de fördärfliga tidningarna,
och jag hoppas, att hans smak och urskill-
ningsförmåga numera äro så pass utvecklade,
att han ej mera skall röna samma skada
däraf som i yngre år. Med hans yngre bror
förfar jag på samma sätt och hitintills med
samma lyckliga resultat. Jag bör kanske
tillägga, att båda gossarne läsa ofantligt gärna,
och att det icke är af brist på läslust, som
de lämnat tidningarna åsido.
Detta tillvägagående förutsätter naturligtvis
tvänne saker: för det första lydiga gossar,
som äro rädda att göra sina föräldrar emot
och för deras skull gärna vilja bära en liten
försakelse, för det andra riklig lektyr af annan,
lämpligare beskaffenhet; ty näring kräfver ett
barns känslo- och tankelif, för att icke tala
om den lekande fantasien, som är denna
ålders skönaste, men äfven farligaste före-
träde. Hvad man undandrager barnet med
den ena handen, måste man i en annan form
återgifva det med den andra, annars blir
läsandet i smyg en nästan oundviklig följd
af en sådan njugghet. Därför, kära föräl-
drar, om I, liksom jag, insen faran af det
anticiperade tidningsläsandet, så skaffen många
godaböckerochungdomstidningar; sparen hellre
i något annat, men låten ej de ungas själs-
förmögenheter svälta eller få en dålig näring;
varen rädda om deras nerver, om deras käns-
lighet och icke minst om deras förmåga att
koncentrera uppmärksamheten på ett värdigt
föremål i stället för att låta den splittras och
förflyktigas bland tidningsspalternas många-
handa.
Incognita.
En ungdomstidning,
som för sitt friska, omväxlande innehåll och
sin rena, fosterländska anda vunnit såväl för-
äldrars och lärares varma erkännande som
den unga publikens lifliga tycke, är Kamraten,
illustrerad tidning för Sveriges ungdom. Den
har från många håll betecknats som Skandi-
naviens obestridligen förnämsta ungdomsblad
och vill göra allt för att fortfarande häfda
denna ställning. »Kamraten» utkommer med
två nummer i månaden hela året om, äfven
under skolferierna, då de unga ej minst upp-
skatta en hjälpare och deltagare vid syssel-
sättningar och lek. Ännu kunna alla nummer
från årets början erhållas, om prenumeration
med det första verkställes å närmaste post-
anstalt.
Vinter.
Två bergslagshistorier.
Änkans son,
S
et led mot kväll. Solnedgången brann
blodröd på andra sidan sjön, skogen
stod ogenomträngligt svart mot den flamman-
de bakgrunden.
Skymningen började falla, sänkte sig som
en slöja, snabbt och obevekligt. Ljus blin-
kade allt flere i stugufönstreu på stranden,
och reflexerna af aftonrodnaden böljade allt
blekare i sjöns spegelblanka is.
En änka bodde i en af stugorna på stran-
den; bon hade det smått, men hon hade en
son, som gjorde henne fattigdomen dräglig.
Vackrast var han af traktens barn, främst
var han i lek och allvar. Ingen jagade snab-
bare än han fram öfver den frusna sjön, in-
gen stod smidigare och ståtligare än han i
hoppet, när pojkarne hade skidtäfling där-
uppe i Björkebergsbacken. Och primus var
han i skolan — det fanns ingenting, som han
ej vid första blicken förstod och behöll i min-
net. Han var som skapad af ett annat äm-
ne än de andre, han var ämnad att stiga
högre i världen, än hans fäder förmått. Och
utan oro inväntade änkan den ålderdom, hvars
stöd han skulle bli.
Och hennes spinnrock surrade i kapp med
tankarna, medan mörkret föll. Solnedgången
flämtade och slocknade bakom skogen, och
sjön låg svart som natten.
Men därnere var det lif och lust i mörk-
ret. De voro samlade där, hela byns ung-
dom, som skyar i storm hvirflade de om hvar-
andra, isen yrde kring skridskornas skarpa
klingor, och skratt klingade. Däruppe i stu-
gorna vinkade ljusen, och de tyckte sig kun-
na höra brasornas hemtrefliga, inbjudande var-
ma visor —- men här var så friskt och skönt,
och isen var så härligt blank och fin — hej,
hör, hur det dånar och brakar, snart är vin-
tern slut, tag vara på stunden, kanske går
sjön öppen i morgon dag, tag fatt, tag
fatt! . . .
Det var då, som det blef tyst och stilla i
den myllrande skaran. Det gick som en suck
öfver isen, så en andlös tystnad, som om man
väntade något fasansfullt, ingen visste hvad,
ingen vågade röra en lem, för att ej det för-
skräckliga skulle vakna, skulle bryta fram
— så, kom det som en vind, det bief en oro-
lig brådska, det var som om mörkret själft
fick lif, som om det tog gestalt i mörka
skepnader, hvilka i ängslan lupo fram och
åter, man såg ingenting, men man hörde
snabba, olycksbådande hviskningar, halfkväf-
da, tröstlösa snyftningar . ..
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
