Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 1 mars 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 69
Och utan att de visste, hur det gått till,
hade alla samlat sig på stranden i en svart
klunga, och där i rnidten låg han, den bäste
och den störste af dem alla, genomvåt och
isig, utan anda cch utan lif.
Det var ingen som sade något, deras stru-
par voro som hoptorkade, och deras ögon
hängde som i förtviflan fast vid hans döda
ansikte, som var hvitare än snön. Men hade
någon vågat se upp mot den närmaste stu-
gan där i backen, skulle han ha sett en
svart skugga, som stirrade ut genom fön-
stret liksom i en påträngande anings stelnande
skräck —- —
Gruf-Karin.
Ni har väl hört sagan om Bergfrun? Har
ni inte det, så behöfver ni endast vandra ge-
nom skogarna upp till Finngrufvorna, som
gömma sig i vildmarken längst norr upp i
socknen. Där skall ni fråga efter Gruf-Karin,
då finns det alltid någon pojke, som kan
visa er vägen till en gruföppning litet afsi-
des från de andra, den svartaste och djupa-
ste af dem alla, och där vid randen af bråd-
djupet sitter hon, som kan berätta er sagan
om Bergfrun.
Jag kom dit en vinterkväll här om sistens,
och det var en kväll, som jag inte så snart
glömmer. Det var i första skymningen, det
var ännu ljust däruppe på höjden, men da-
larna, som löpte ut ät alla håll djupt under,
lågo i dunkel, och långt bortom bergen på
andra sidan lyste solnedgången med varmt
eldsken och slog röda flammor upp genom
kvällens kallt grönblå himmel. När vi kom-
rno fram ur skogen, som allaredan stod svart
och dödstyst, sågo vi ofvanom oss grufbygg
naderna resa sig dunkla och stora, och bred-
vid en, som låg afsides från de andra, syn-
tes den spöklikt svarta silhuetten af en män-
niskogestalt mot den sidenröda bakgrunden.
Det var Gruf-Karin — folk sade mig, att
hon suttit där dag ut och dag in, så iångt
de mindes tillbaka, både sommar och vinter,
tidigt om morgonen gick hon dit, och hon
satt där till sent om kvällen, hon satt där
och väntade att få se Bergfrun. Hon talade
om sin historia för hvem som ville höra, men
aldrig gaf hon sin åhörare en blick eller tan-
ke, det var som om hon berättade endast för
sig själf, för att smekas af det vemodiga
tonfallet i sin egen röst, för att höra sin
stämma alltid besjunga detta enda, som var
hennes lif.
Och det var så här hon talade:
»Se, att Bergfrun lefver än, det tror inte
ni, men jag vet det, jag. Jag har sett skym-
ten af henne, många gånger, fast jag aldrig
kunnat komma henne nära — hon är rädd
för mig, det är hon, hon vet, att jag skall
hämnas en gång, hämnas, därför att hon tog
min käraste ifrån mig. Ni tror, att det är
sprängskotten, som dåna och mullra därnere
i gångarna, och att det är dynamiten, som
bänder klippan i stycken därnere i under-
jorden. Anej, det är nog Bergfrun, det; det
är hennes dofva röst och hennes vrede som
skrattar. Hon har sitt slott därnere, hålorna
äro hennes gemak och schakten hennes kam-
rar. Men stundom får hon längtan till da-
gens ljus, och då svingar hon sig upp ur
djupet på vingar, som glänsa som bergens
alla metaller, och då dansar hon öfver gruf-
öppningen. Hvarför, tror ni? Inte vill hon
fröjda sig åt solens sken och åt markens
fägring —■ ånej, hon trånar efter älskog,
efter våra mäns starka famntag och våra
gossars varma läppar. Och fager är hon,
hon tar deras håg och vänder bort deras tan-
kar, följa måste de, ned störta de utefter
klippväggarna, och hvad som blir kvar af
deras ungdom, det är ett liflöst stycke kött
och ett par stirrande, döda ögon. De ögo-
nen, de ögonen — de vidgade sig, när de
sågo Bergfrun, och de sluta sig aldrig, de
stirra alltid lika isigt, lika liflöst. Bergfrun
tog lif och själ ur dem, och det var till hen-
ne de talade sina sista ord, innan de föllo
— det var fagrare ord, än de talat nånsin i
lifvet. Hur var det, min käraste sjöng, Där
han sett henne och när han visste sitt öde.
Bergfru, Bergfru, sade han, du är hvitare i
barmen än någon jordens kvinna, ingen är
så mjuk och fager som du, när du dansar
öfver det svarta djupet, din kjol blixtrar af
guld och ädla stenar, och du har krona af
röd koppar och blyets glans droppar kring
dig, och när du sjunger, är det malm som
klingar, och när du ser på mig och 1er oeh
bjuder mig din barm att hvila vid fråu allt
lifvets ångest och möda, då vet jag, att jag
skall dö, då måste jag väl följa dig, ned i
djupet. . . Tror ni han hade öra för mig,
när han sade de orden, fast jag ändå var
hans käresta? Och så på natten föll han,
och det var inte likt att få lif i honom,
Bergfrun lämnar ingenting kvar, hon. Där-
nere på botten låg han, hans kropp hade
jag kvar, armen kunde jag lägga om mitt
lif, och läpparna kunde jag känna mot mina
— men hans tankar hade jag inte, han3 lif
hade hon tagit ifrån mig, hon Bergfrun ■—
men väntay vänta, jag skall väl komma hen-
ne på lifvet en gång, och då skall jag fråga
henne, hvad hon har gjort med honom, min
gosse, och då skall det bli en dans neri
djupet! ...»
Gruf-Karin slutade med ens, hon gaf till
ett hårdt skratt, och så var det tyst. Det
var inte godt för mig att säga nånting hel-
ler, jag smög mig bort och vände åter mot
dalen. Jag såg mig om, innan jag gick in
i djupa skogen, och där satt hon än och stir-
rade ned i grufvan, hennes orörliga silhuett
tecknade sig svart mot den blodröda solned-
gången.
Det är länge sen dén kvällen nu, men
Gruf-Karin sitter nog kvar däruppe än i dag.
Karl Erik Forss/und,
Kvinnofrågorna vid årets
riksdag.
f
vinnofrågan och arbetarefrågan lära ju vara
tidens viktigaste, allvarligaste, till sina kon-
sekvenser mest genomgripande spörsmål. I littera-
turen märker man det granneligen — men i poli-
tiken?
Hvad särslrildt angår frågor berörande kvinnans
ställning i samhället, kan det visserligen inte på-
stås, att riksdag och regering helt och hållet non-
chalera dem — det vore för mycket sagdt —
men inte heller lägga statsmakterna i dagen något
synnerligen varmt reformnit på kvinnolagstiftnin-
gens område, det är åtminstone fullt säkert.
Vid innevarande års riksdag har man att an-
teckna en k. proposition angående barnmorskors
pensionering, en motion-öm statsanslag till under-
stöd åt läroanstalter, som utbilda lärarinnor i
hushållsgöromål och en dito om strängare lag-
bestämmelser i fråga om faders skyldighet att
lämna uppfostringshjålp till sitt oäkta barn.
Den sistnämnda motionen är väckt af kontrakts-
prosten J. G. Hazén, som i Andra kammaren re-
presenterar Vestbo härad af Jönköpings län.
Motionären framhåller skarpt det orättvisa i att
modren, kanske oftast den minst felande, i fler-
talet fall blir den, som ensam får bära bördan af
barnets uppfostran, medan fadren genom att af-
flytta från orten och — som det heter — göra
sig osynlig, lätt nog undandrager sig hvad som
borde vara och äfven enligt lag är hans ovillkor-
liga skyldighet.
Föräldrar skola i mån af behof och hvar efter
sin förmåga hjälpas ät att försörja hvarandra och
sina gemensamma barn, så bjuder lagen, och den
gäller äfven för illegitima förbindelser. Men flyttar
fadren, som sagdt, sin kos, eller saknar han ut-
mätningsbara tillgångar, så faller hela bördan på
modren, och hon har ingen möjlighet att gent
emot den försumlige eller tredskande barnafadren
göra sin rätt till uppfostringsbidrag från hans sida
gällande. Modren kan lagen nå, men icke fadren.
»En sådan skriande åtskillnad,» säger motionä-
ren, »vid i grunden likartad förseelse måste förr
eller senare vika för den ur kristendomens djup
framsprungna humanitetsidé, hvilken framtränger
i denna tid och kännetecknar sig äfven däri, att
den häfdar den svagares rätt. Inför densamma
är det visst, att det bör komma till kraftigare
erkännande och klarare uttryck, att sedlighetens
plikt och upprättelsens förbindelser äro lika för
man och kvinna — och detta icke allenast till
fromma för sedligheten själf, utan jämväl till för-
mån för de arma, vanlottade barn, hvilka redan
från början äro ställda utanför ett föräldrahems
ljuflighet och därför böra i de öfriga samfunds-
formerna vinna ett ökadt stöd.»
Hr Hazén har i den danska lagstiftningen funnit
förebilden till den reform han påyrkar. I Dan-
mark är en moders ställning i det fall, hvarorn
här är fråga, långt bättre tryggad än hos oss. Ar
det så att det henne tilldömda uppfostringsbidra-
get icke i rätt tid betalas, och kan hon förete attest
från den kommun, hvari hon vistas, att hennes
förmögenhetsförhållanden och arbetsförtjänst icke
tillåta henne att ensam sörja för barnets försvar-
liga underhåll och uppfostran, så är hon berätti-
gad att fordra bidraget för det sista året fråu fattig-
vården i den kommun, hvari fadren uppehåller sig,
utan att detta betraktas som en henne meddelad
fattighjälp. Lyckas det icke att finna hans uppe-
hållsort, kan bidraget affordras den kommun, han
i fattigvårdshänseende tillhör. Modren erhåller
sålunda under alla förhållanden det henne tiller-
kända bidraget, och den kommun som utbetalat
det, äger sedan att gent emot den försumlige fadren
med rätt stor kraft göra sin rätt gällande, vare
sig genom införsel i hans inkomster, utpantning
eller tvångsarbete.
Med hänvisning till den danska lagen begär nu
motionären af riksdagen, att den måtte hemställa
till regeringen om förslag till liknande bestäm-
melsers införande i vår fattigvårdsförordning.
Att i dylika bestämmelser skulle komma att ligga
förödmjukelse och kännbart tvång för den försum-
lige fadren, erkänner motionären villigt, men han
anser ock, att farhågan för ett sådant tvång skulle
verka hälsosamt och manande till frivillig upp-
görelse. Därigenom skulle också »en mera kraftig
förnimmelse göra sig gällande, att förseelse kräfver
uppgörelse, och att denna uppgörelse från mannens
sida éj är så att säga en nädegåfva, utan en verk-
ligt borgerlig plikt inför en icke allt för vanmäktig
lag.»
Den andra här ofvan omnämnda motionen är
väckt af Göteborgsrepresentanten i Andra kamma-
ren, folkskolläraren A. F. Liljeholm.
Mat och dryck äro minsann inga oväsentliga
faktorer för lösningen af det oss alla intresserande
problem, som heter huslig lycka. Men likasom
vi i katekesen lärde oss att med »dagligt bröd»
menas allt hvad till lifvets nödtorft och uppehälle
kräfves, så måste vi då också till maten räkna
duken, hvarpå den framsättes, noggrannheten hvar-
med den serveras. Så fattadt, ligger det icke så
litet sanning i den utmärkte doktor Hagdahis hu-
moristiska sats, att hustrun tillägnar sig mannens
hjärta tvärs öfver middagsbordet.
Emellertid ingår en hel massa annat godt i hvad
man kallar hushållsgöromål, hvilket icke torde be-
höfva närmare utvecklas för denna tidnings älsk-
värda läsekrets. Det har i Iduns spalter skrifvits
så mycket om bästa sättet att med små tillgångar
få ett mindre hushåll att |»å ihop, så nog skall
hr Liljeholm senteras, när han skrifver:
»Man vågar tryggt påstå, att hustrurnas brist-
fälliga kunskap i hushållsangelägenheter är en af
de väsentligaste orsakerna till arbetsklassens då-
liga ställning,» hvilket yttrande väl ändå torde
tåla vid någon liten afknappning.
Med rätta påpekar dock motionären, hvilken
demoraliserande inverkan ett oordnadt, vanvårdadt
hem måste utöfva på samtliga familjemedlemmarne,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
