Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 9. 1 mars 1895
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 I DU N 71
Ur notisboken.
Framtidens kvinnoläkare. Aderton kvin-
liga studerande finnas för närvarande vid Karo-
linska institutet härstädes, nämligen kandidaterna
Anna Ahlström, Elin Beckman, Anna Dahlström,
Maria Folkeson, Thora Granström, Sofia Holm-
gren, Hertha Johansson, Signe af Klintberg, Signe
Knoch, Matilda Lundberg, Sigrid Molander, Ada
Nilsson, Siri von Porat, Julia Rosenbaum, Ellen
Sandelin, Berna Skog, Anna Stecksén och Alma
Sundqvist.
*
Restaurering af gobeliner har hittills i
Sverige varit betraktad, om ej som en omöjlighet,
så dock såsom ett arbete, förenadt med så stora
svårigheter och kostnader, att ägare af gamla med-
farna gobeliner hellre låtit tiden fortsätta sitt för-
störelseverk än vidtagit åtgärder för deras repa-
ration. Handarbcieis vänner har emellertid nu
beredt en möjlighet till renovering af gobeliner.
I dessa dagar har den intresserade allmänheten
å föreningens lokal vid Brunkebergstorg kunnat
öfvertyga sig om, huru lyckligt detta försök slagit
ut. Någon har hittat en gobelin från, som det
synes, midten eller slutet af 1600-talet i ett mise-
rabelt skick med hål vid hål, stora stycken upp-
slitna eller i trasor. Kanske har detta mästerverk
tjänat som en golfmatta i något tarfligt hus. Så-
dant har man hört talas om. Af bårdens mönster
har man insett konstverkets stora värde. Så har
man vändt sig till Handarbetets vänner, som, så-
som man vet, redan drifvit gobelinsväfnadskonsten
mycket långt.
Här har emellertid förelegat ett ytterst svårt,
tålamod och grundliga insikter kräfvande arbete.
Den senare egenskapen besitter bland föreningens
många dugande krafter företrädesvis fröken Ha-
milton, som för kort tid sedan med statsunderstöd
företagit en studiiresa i Frankrike, och särskildt
satt sig in i gobelinväfnadskonsten. Det är hon
som nu är föreståndarinna för denna afdelning af
föreningens verksamhet. Tålamodet har fått ett
vackert uttryck i dessa tusen sinom tusen nålsting,
som under månader genomfarit den väldiga väf-
ven och fullbordat ett af de mest omsorgsfulla
renoveringsarbeten man gärna kan tänka sig. Ty
det är väl att märka, att nästan hvar enda lucka,
för att ej tala om hvarje litet hål, måst ifyllas
genom broderi och ej genom väfnad. Där denna
senare metod användts, märkes skilnaden mellan
den äldre väfven och den nyare på ett ganska
framträdande sätt.
Denna nya sida af föreningens verksamhet har
också genast tagits i anspråk. På dess verkstäder
håller man nu på att renovera en hel serie af
vackra gobeliner, och från k. förrådskammaren
komma troligen Here sådana att öfverlämnas till
behandling.
*
Svensk kvinnoslöjd i London. »Scandina-
vian Art Industries» är namnet på en affär, som
fru Agnes von Walterslorff från Stockholm förli-
det år öppnade vid Brook Street i London för ut-
ställning och försäljning af hufvudsakligen sveu-
ska konstslöjdalster, ungefär i samma stil som
fröken S. Giöbels affär i Palmeska huset härstä-
des. Butiken vid Brook Street befanns emellertid
snart vara för trång och obekväm, hvarför affä-
ren från och med detta års början flyttades till
n:r 19 South Molton Street. Men äfven där är
lokalen för liten, hvarför en ny förhyrts från 1
april i n:r 440 Oxford Street, som bekant en af
Londons förnämsta och mest trafikerade butik-
gator. I ett rum innanför den nya butiken kom-
mer det för engelska ladies oundvikliga eftermid-
dagsteet att serveras af flickor, klädda i skandi-
naviska folkdräkter.
4%
Teater och musik.
Kungl. operan bjuder under den närmaste tiden
på ett synnerligen intressant gästspel. Den från
ett par föregående besök härstädes bekante och
högt uppburne operasångaren d’Andrade kommer
nämligen att uppträda i några af sina mest fram-
stående partier. Början göres i morgon lördag
med operan »Don Juan», i hvilken som bekant
hr d’Andrade innehar titelpartiet. Den framstående
sångaren kommer vidare att sjunga titelpartiet i
»Vilhelm Teil» och Volframs parti i »Tannhäuser.»
Vasateatern ger i morgon lördag en med ej så litet
intresse motsedd nyhet: Harald Molanders våde-
vill »Vasariddare». Vi kunna först i nästa num-
mer ,-inberätta något från premièren, af hvilken
man väntar sig så mycket vissare framgång,
som hr Molanders nya stycke, då det nyligen före-
drogs i en enskild literär krets, gjorde synnerlig
lycka. Särdeles skall fru Anna Norrie i hufvud-
rollen ha en högst tacksam uppgift.
Sädra teaterns nya program bar fått alla skrat-
tarne på sin sida, och då väl åtminstone hälften
af mänskligheten ej har något emot att hjärtligen
le, bör detta betyda detsamma som en varaktig
framgång. Den lilla inledande enaktaren »Gräs-
hoppan» kan sak.löst öfverhoppas, men Daschs
lustspel »Neckens dotter» är genomgående lustigt
och uppfriskande, nästan galliskt trots den tyska
källan. Hr Bergström finner i hufvudrollen till-
fälle att utveckla sin saftiga komik från dess allra
bästa sidor, och bland öfriga medspelande må
särskildt nämnas fruarna Chrisliernsson och Lam-
bert, fröken Paldani samt herrarne "Wagner och
Stemvall.
Violoncellisten Henry Bramsen gaf i tisdags sin
första offentliga konsert härstädes i Musikaliska,
akademiens stora sal inför en sorgligt fåtalig, men
dess mera tacksam publik. Den unge konsertgif-
varen visade sig vara en verkligt framstående vir-
tuos på sitt välklingande instrument. En solid
teknik, känsligt föredrag och god uppfattning kän-
netecknade hans spel. Särskildt dokumenterade
han sig som en mycket framstående flageolett-
spelare. — Fru Dina Edling föredrog på ett för-
träffligt sätt några visor, och ackompagnementet
sköttes förtjänstfullt af fröken Emelie Ulfsax.
En andra konsert gifves i afton fredag med bi-
träde af konsertmästaren F. Book och fröken Alf-
hild Larson.
Fjärde kammarmusiksoarén gifves nästkommande
tisdag i Vetenskapsakademien efter ett som van-
ligt godt program.
Oupplösliga band.
Novell för Idun
af
Sylvia.
(Forts.)
Tants egen historia, aldrig herättad,
endast anad.
Några sirliga promenadpolonäser, förtju-
sande blomsterbuketter, ett offer åt principer
eller ett uteblifvet frieri och en doft af viss-
nade rosor.
På detta sätt genomgick jag hågkomster och
förhållanden, möjligtvis icke riktigt i en följd-
riktig ordning, utan en smula hit och dit.
Ieke heller kunde jag för min inre syn fram-
trolla de bilder, som jag mest älskade, ty i
stället för farbror Gabriel, tyckte jag mig se
Magnus, och då jag ville skåda Göstas fina,
bleka, tillbedda anletsdrag, förvandlade de sig
till ett solbrändt, skarpt, energiskt ansikte,
som oförsynt hviskade: »jag kan inte lefva
utan dig!» Men jag inbillar mig, att om man
sanningsenligt skulle ge form åt sina inre
syner eller på papperet sätta upp sina fun-
deringar, tankar, föreställningar, hågkomster
och idéer i den ordning de infinna sig, så
fruktar jag det skulle bli ett sådant virrvarr,
att det lätt nog kunde ge anledning till en
och annan Tufvaprocess.
Emellertid satt jag nu här i min månbe-
lysta enslighet, en f. d. arftagerska eller åt-
minstone med dåliga utsikter att en gång få
öfverta min arfvedel.
Hvad det närvarande eller den närmaste
framtiden beträffar, så voro mina förhållanden
icke särdeles lysande. Ty vid kusin Magnus’
uppträdande visade det sig snart, att han,
hvad mig beträffar, ej hade lust att träda i
sin faders fotspår.
Tant hade naturligtvis varit outtröttlig att
skildra den ställning jag intagit där i huset
och de donationer, som säkert skulle tillför-
säkrats mig i och för en framtida utkomst,
därest farbror ej hade trott sig vara barn-
lös o. s. v.
Magnus lyssnade till hennes ord, utan att
likväl själf fälla ett enda till min förmån, och
som han därtill icke syntes ha håg att skapa
någon egentlig hemtrefnad omkring sig, utan
var bäst. belåten, om man lämnade honom åt
sig själf, så erforo vi snart en förödmjukande
känsla af att vara totalt öfverflödiga.
»Han är rent af en fruntimrnershatare,»
sade tant, och som detta var en af de man-
liga känslostämningar, hvilka hon hvarken
kunde förstå eller tyckte om, så började hon
snart vantrifvas i hans närhet. »En riktig
fruntimrnershatare,» upprepade bon med lätt
höjda ögonbryn och en axelryckning. »Den
sköna Heloise måtte grundligt ha botat honom
■för den svaghet han en gång visat det täcka
könet,» tilläde hon och började efter denna
stund gärna själf gå ur vägen för honom, då
han ströfvade ut med bössan öfver axeln.
Efter ett bref från Gösta von Herbert fann
tant emellertid, att hon icke längre kunde
underlåta att rådgöra med familjens hufvud
angående vår förbindelse. Hon framställde
vissa omständigheter så som de kort före far-
brors frånfälle hade gestaltat sig. Men innan
hon ännu falat till slut om de förhoppningar
vi ägt och det ovissa i våra närvarande ut-
sikter, så fick hon del svar, att min kusin,
med salig dumbom, ansåg de äktenskap lyck-
ligast, som icke blefve utaf och, att han för
sin del icke ville lägga två strån i kors för
att störta oss i ofärd.
»Kärleken har en gång förvillat honom, nu
har han genom den blifvit förvildad,» sade
tant, som efter denna stund blef alltmera be-
nägen för en ändring i våra dagliga förhål-
landen.
»Kusin Gabriel har varit temligen generös
mot mig,» erkände hon, »oeh som jag har
några tusentals kronor i besparingar samt där-
till i lifränta och pensioner åtskilliga hundra-
tal i samma mynt, så känner jag mig verk-
ligen frestad att här skudda stoftet af mina
fötter.» Och så en dag tog hon gud i hå-
gen samt mig på köpet, hvarpå vi drogo bort
från Noregård, där vi en gång tänkt oss få
både lefva och dö.
Kusin Magnus rörde icke så mycket som
ett finger för att hålla oss kvar. Att se oss
på ryggen föreföll honom troligtvis: all right.
»Det är bättre att vara själfständiga här
än lefva där borta på nåder,» bedyrade tant,
och som hon fört med sig en del antika
möbler, hennes enda fädernearf och nu vår
salongs förnämsta prydnad, samt därtill den
oöfverträffliga jungfru Lova benäget följt med
i släptåg, så kände vi oss småningom täm-
ligen hemmastadda.
Oeh Gösta von Herbert? Ja om? . . . om
inte »om» hade varit! Tillfölje af detta ödes-
digra »om» började jag verkligen frukta, att han
under närvarande mörka framtidsutsikter små-
ningom skulle dra sig tillbaka.
Plågade mig denna föreställning? Jag vet
det icke. Det var mig alldeles, som om mitt
hjärta i denna stund blifvit förvandladt till en
isbit.
-t-
»Ella, hvart har du tagit vägen?»
Det var tants röst, som väckte mig ur den
°g3 S
« «ä3
OtH/Q
•SAoeä
■sa-s
^ o "
© w e
-= o
0 Q •—
S-ö «©
.2d =
© ®
01 OU>
1|8
dp t-
•t, £ ©
:e*E4ßQ
® a oi
a drö
■rS“S
fl 3 ©
ila*
”
43 :0 fl
s ï!
o
Oj ^
M flTäo
©2o
SS
■3 ©a
. a
u bo
, ce oj
^.5oS
S’A ft
fl «
3 “S ca
au S
2 ® fl
M ^ .2*
f ä ®
•o SPe#
Ja
-g fl &£
1 Ȍ
a * 3
Q
<ol
Äi
«♦-j
m
1
fl
cd
a*
a i
QA
•H 2
D
R s
© g,
(L S
W ca
■5
©a
ÖJo
gå
0
©«
M
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:12 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1895/0075.html
