Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 8 mars 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 I DU N 77
Kvinnoarbetet i ämbetsverken.
Hvilketdera önskar ni?
En fråga angående illustrationerna
i Iduns romanbibliotek.
B
lit mera ofta ingå till oss skrifvelser, i
hvilka än den ena, än den andra bland
våra ärade läsarinnor uttalar sig emot illu-
strationerna i vår romanbilaga och förmenar,
att det vore vår läsekrets kärare, om dessa
alldeles uteslötes och i stället ersattes af mot-
svarande sidor text. Det är icke utan, att vi
själfva börja luta ät den uppfattning, som ligger
till grund för dessa framställningar: icke alla
romaner ägna sig lika väl för illustrerande,
ej heller kan alltid utförandet bli så tillfreds-
ställande, som vi skulle önska, på grund af
det forcerade arbetet vid de stora upplagornas
tryckning. Dessutom skulle illustrationernas
ersättande genom text motsvara en vinst för
läsarinnorna af ett hundratal sidor följetong
om året — och det literära utbytet är väl
ändock härvid hufvudsaken.
Naturligtvis ha vi emellertid ej velat rygga
vårt gifna löfte att illustrera romanbiblioteket,
så länge vi kunde antaga, att flertalet af
våra läsarinnor helst såge illustrationernas bi-
behållande. Skulle däremot motsatsen vara
fallet, då blir ju saken omvänd, och vi gå
lika beredvilligt tillmötes med att utesluta
illustrationerna och ersätta dem med text. Yi
tro oss numera nästan ha funnit, att opinio-
nen pekar åt detta senare hållet.
Ett starkt stöd för vår uppfattning ha vi
just i dagarne erhållit genom ett bref från
vår värderade medarbetarinna fru Vilma
Lindhé, af hvilken vi för våra läsarinnors
räkning inköpt en synnerligen intressant svensk
nutidsroman »Skattepenningen», afsedd att
efter »Fru Holmfrids» afslutande ingå i ro-
manbiblioteket. Vi tillåta oss citera föl-
jande rader ur fru Lindhés bref:
»Är det alldeles nödvändigt, att min roman
illustreras? Illustrationerna i Idun äro ju
mycket väl gjorda och rättfärdiga därför sin
tillvaro, och en del läsare anser dem kanske
för en vinst, men för den finare, mera literärt
anlagda publiken verka de frånstötande. Det
blir ovillkorligen något af godlköp öfver illustre-
rade romaner. Så taga illustrationerna äfven
bort eller förvränga de bilder man under
läsningen själf målar eller skapar, och de bli
dock både vackrare och individuellare — i
eget tycke åtminstone — än de på papperet
framställda. I en medeltidsroman som »Fru
Holmfrid» äro illustrationerna mindre till ska-
da — kanske till nytta genom ökad tidsfärg.
Men i nutidsromaner skada de blott.»
Ja, så långt fru Lindhé, och helt visst de-
las hennes mening af många. Om vår läse-
krets så önskar, äro vi därför betänkta på att
från och med nästa romans början utesluta
illustrationerna och ersätta dem med text.
Ty naturligtvis illustreras den redan påbörja-
de »Fru Holmfrid» till slut.
Vi bedja därför våra ärade läsarinnor så
allmänt som möjligt uttala sig i frågan:
illustrationer eller icke illustrationer i
Iduns romanbibliotek? —
på det vi må hafva den bästa ledning,
som kan åstadkommas, för fattande af vårt
beslut i denna sak, hvilket helt och hållet —
som all vår sträfvan för öfrigt — endast
afser våra läsarinnors egen fördel och behag.
Stockholm i mars 1895.
Red. af Idun.
Några erfarenhetens ord af en manlig
f. d. chef.
Herr redaktör!
Jag vågar hoppas, att ni, fastän målsman
för »damernas egen tidning», för en gång
skall tillåta en medlem af det otäcka könet
taga till orda i densamma. Jag skall fatta
mig så kort som möjligt och icke länge taga
vare sig edert eller edra läsares tålamod i
anspråk.
I numret af Idun för den 22 februari stod
att läsa en märklig artikel angående de vid
järnvägen tjänstgörande fruntimrens ställning.
De kvinnliga medlemmarna af mitt hus hafva
gjort mig uppmärksam därpå. Jag må säga,
att innehållet intresserade mig på det högsta,
och i egenskap af en afskedad gammal byrå-
chef, som på sin tid haft ett stort antal
kvinnor att kommendera (ber om ursäkt för
ordet!), må det tillåtas mig att yttra några
ord i frågan. Jag ställer dem till den re-
presentant för det kvinnliga könet, som ge-
nom er reporter så decideradt frambär sina
kraf på lika lön för lika arbete.
Ja väl! Däri är jag fullt enig med henne.
Har alltid varit det och alltid på mitt om-
råde och i den ringa mån mitt inflytande
sträckt sig arbetat på att tillförsäkra kvin-
nan tillräcklig lön eller — närmare bestämdt
— lika med mannen på de lägre tjänste-
grader hon bekläder. Jag tycker, liksom
järnvägsfröken, att då mannen har tillfälle
till befordran, så uppväger denna utsikt mång-
faldigt de löneförmåner, som en kvinna, äfven
i bästa fall, kan skaffa sig. Det har svarats
mig: icke alla män kunna vinna befordran
till högre ämbete. Ja väl! staunen då på
den plats I hafven, varen sparsamma och ar-
betsamma och glömmen ej, att både genom
kostnadsfria skolor, stipendier och andra hjälp-
medel är på mångfaldigt sätt sörjdt för, att
en man kan vinna sin utkomst.
Det är endast ett fåtal kvinnor, som till
döddagar stanna kvar på dessa väl aflönade
poster. De flesta gifta sig. Men de, som
äro kvar, göra i allmänhet ett ädelt bruk af
sin förvärfvade egendom. Nästan utan un-
dantag äro de ett stöd för syskon eller an-
dra fattiga anhöriga. Jag har gjort talrika
iakttagelser i den vägen! Jag har känt mån-
gen yngling, hvars studier bekostats af en
arbetsam kvinna. Och det tyckes hvila en
alldeles särskild välsignelse öfver gåfvor, så-
lunda utdelade af kvinnlig hand. Kanhända
kommer detta sig af den förpliktelse de
ålägga emottagaren. Säkert är, att en be-
tryggad kvinnlig maktställning höjer samhäl-
let i dess helhet och gör, att vårt kön med
större aktning ser upp till det andra.
Men då man från den enkla rättens grund
går till den praktiska tillämpningen, möta
invändningarna och visa sig skuggsidorna.
Låtom oss nu betrakta dessa.
Den vanligaste invändningen mot att be-
tala kvinnligt arbete lika med mans består
däri, att de icke arbeta lika mycket och
icke hålla ut så länge som männen. Till
en del är denna klagan berättigad, men jag
har trott mig finna en af orsakerna härtill
just i den låga aflöningen, som gör dem
hopplösa och ålägger dem hårda försakelser
— exempelvis i valet af födoämnen. Det
är otroligt, till hvilket minimum en kvinna
vet att nedbringa utgifterna för maten blott
för att ernå en vacker klädniug eller ett
nöje. Detta måste ändras, om hon skall
kunna konkurrera med mannen. För dem,
som från sitt arbete gå till ett välmående
hem, är förhållandet helt annorlunda. De
r.rbeta i allmänhet duktigt och visa en stor
uthållighet.
Den andra orsaken till dåligt arbetsresul-
tat är pratsjuka och nöjeslystnad. Jag bru-
kade använda de skarpaste medel för att
hålla dessa två fel inom tillbörliga gränser.
Den, som icke ville hålla sig tyst under ar-
betstimmarne, placerades i ett ensamt rum
eller tillsammans med två äldre herrar, hvar-
af den ene var döf. Icke alla ha en dylik
bromsinrättning att tillgå, men har man det,
gör man klokt uti att använda den. Det
är omöjligt att — som somliga kvinnor på-
stå — »arbeta lika bra, fastän man talar.»
Jag nämner med särskildt eftertryck denna
omständighet, emedan det är den sak, som
nästan mest af allt lägger sig hindrande i
vägen för kvinnors användande vid större
ämbetsverk. Detta oupphörliga småprat om
kläder, fester, släktingar och bekanta måste
lämnas vid hemmets dörrar och aldrig tagas
med upp på ämbetsrummet. Det är hindran-
de för arbetet och ytterst irriterande för den,
som har sig tillsynen af arbetet anförtrodd.
Att, då man inträder i rummet, hastigt se
spetsbitar och prof till balklädningar flyga
ned i bordslådorna eller höra sista dyningen
af ett fnissande skratt ljuda, under det alla
skynda att intaga en passande ställning, är
föga uppbyggligt. Jag kände en postdirek-
tör, som hade fyra kvinnliga amanuenser.
Han sade, att han pi måndags morgon al-
drig inträdde i deras rum, utan att först
bullra duktigt utanför dörren, på det de
skulle hinna att tystna och se arbetsamma
ut, då han kom in. Alla kvinnor äro dock
— som bättre är — icke lika dessa.
Jag lofvade eder att vara kort, men fruk-
tar, att jag länge sedan öfverskridit mitt löfte.
Åtskilligt vore ännu att tillägga, om utrym-
met medgåfve det. Vill ni bringa det ofvan-
stående till edra läsarinnors kännedom, så
tror jag det icke skulle skada.
Tillåt mig att teckna mig eder
ödmjuke tjänare
F. d. p—tjänsteman.
Från Iduns läsekrets.
Oordentliga äkta män.
Til! den ”hårdt pröfvade” i n:r 8 af Idun.
I ert bekymmer del vi ta’,
Er harm vid mannens fula vanor.
Men, tro mig, dessa felen ha’,
Se’n världen skaptes, sina anor.
Med alla mänskors första far
Det var nog på det samma viset,
Och Evas första göra var
Helt visst att städa paradiset.
Dock hennes nöd var ej så stor
Att vålla- »hjärtesuckar» djupa,
På Adams stöflar eller skor
Behöfde hon då aldrig stupa.
Ej någonsin vardt hans servet
Hopskrynklad uppå bordet funnen,
Han blott ett blad af busken slet
Att därmed torka sig om munnen.
Och aldrig hittades en kam,
Där den ej treflig var att skåda,
Och aldrig stucko skjortor fram
Utur en öppen byrålåda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
