Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 10. 8 mars 1895
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78 IDUN 1895
Ej sågs en tidning vårdslöst slängd,
Ej lampan på en bordskant vägde,
Och i den ljuiligt sälla ängd
Ej mannen ännu skrifbord ägde.
Och aldrig Eva var på jakt
Att efter något papper leta,
Som aldrig låg, där han det lagt,
Och som »dom tagit», kan man veta.
Men att han ändå var en slarf,
Därom är man förvissad vorden,
Då dessa anlag gått i arf
Till nästan alla män på jorden.
Lyd ni mitt råd, tag saken gladt,
Det tjänar intet till att pipa,
Ty ordning skall er äkta skatt
Dock aldrig lära sig begripa.
Ack! mannens dumhet är så stor,
Han ej förstår ert kval och kvidan.
Och därför är det bäst, jag tror,
Att ta’ det från den glada sidan.
I tio år ni ägt ert hem
Och denna pröfvosamma maken,
Men håll ni på i — tjugufem,
Så vänjer ni er nog vid saken.
Men har ni söner, sträfva då,
Att deras fel ej bli desamma,
Så kanske deras fruar få
Mer lycklig lott än deras mamma.
Snorre.
* *
*
Nej, nu kan då icke ens jag tiga längre, då
»en hårdt pröfvad» klagar på sin stackars man,
för att han uraktlåter att iakttaga åtskilliga till
ordningen börande småsaker. Jag har snart varit
gift i fyra år och tror mig vara någorlunda
ordentlig, men aldrig har det då fallit mig in att
förarga mig öfver, att min snälle gubbe ej skulle
ställa sin stol i ordning, när han ätit, men många
gånger bar jag helt omärkligt ställt den tillrätta
igen. Likaså brukar jag städa i hans byrå någon
gång hvar månad och då skilja de smutsiga kra-
garna och manschetterna från de rena. Handdu-
ken brukar min man hänga upp efler sig, och om
han ej gjorde det, skulle jag då skämmas öfver
att beklaga mig därför. Hans serviett lägger jag
i ordning, då jag dukar af bordet, och tänker ej
på, att det är något besvär. Har ej den »hårdt
pröfvade»» något mer att beklaga sig öfver, och
kan hon ej uppräkna något mera graverande slarf
hos sin stackars man, kaii hon då skatta sig lyck-
lig. Till sist vill jag endast tillägga, alt en verk-
ligt älskande kvinna ej kan beklaga sig öfver dy-
lika småsaker. Belåten fru.
* &
*
Då ni, min »hårdt pröfvade» vän, genom de
sisla orden i eder uppsats så godt som uteslutit
hvarje gift kvinna från möjligheten att besvara
edra frågor eller gifva eder ett råd till sakens
botande, tager jag, en ensam gammal mö med ett
ganska starkt utveckladt ordningssinne, mig den
friheten att med några ord svara eder. Af de af
eder anförda exemplen på eder mans slarf anser
jag endast det sista, mr 5 af den långa förteck-
ningen, vara af svårare art. Månne det ej kunde
botas därigenom, att ni alltid själf lade fram rena
kragar och manschetter åt honom, då han nog ej
skulle göra sig det besväret att »för sin bekväm-
lighets skull» öppna lådan för att inlägga de
orena, utan troligen, såsom hvarje annan ej allt
för illasinnad mansperson, lämna dem endera på
bordet, stolen eller golfvet.
Ofta drömmer en, som sitter ensam, om ett
idealhem, det kan hvar och en väl förstå, men
att mannen där skulle uppträda såsom den stä-
dande, det har aldrig ens i mina djärfvaste tan-
kar framstått såsom en möjlighet. Kanske det
dock är det sanna idealet?
Den blinda om fårgen.
* *
■f-
Jag bar en mycket lugn karaktär, men det pinar
mig bokstafligen, att en kvinna, som varit gift i 9
år, kan anse sig så hårdt pröfvad af »bagateller».
Då jag varit gift i 85 år, anser jag mig kunna ge
ett godt råd: Plåga ej er man längre — utveckla
endast edra söners ordningssinne, och ni skall
säkert på ålderdomen välsignas med lyckliga son-
hustrur.
Den råd följer år eis.
•Jf. *
*
Att hon, den hårdt och verkligt bittert pröfvade,
i nio långa år så tåligt töfvade,
förr’n hon sin tunga lott, sin stora nöd
uti en »hjärtesuck», som dystert ljöd,
för sina systrar uti ldun klagade,
det genast för oss alla ju uppdagade,
hvad själf hon vitlnat om sin karaktär,
hur tålig, lugn och mild och god hon är,
samt hvilket tungt och pinsamt kors hon bär.
Det är en orättvisa ju så skrikande,
att mannen aldrig nà’nsin är den vikande.
Dock, det är hvars och ens erfarenhet,
och detta icke blott om en — servet.
Kan det för er, min fru, då vara lugnande
att veta och tillika litet hugnande,
så minns det nu. Och så tillägger jag:
om »Paul» skulle »vika» någon dag —
så gjorde han det inte er i lag.
En annan regel också alltid gällande,
är den, att hvad som angår stolens ställande,
och särskildt den, som han vill sitta på,
han låter gärna frun bestyret få.
Och under det han af cigarr’n är njutande,
så får hon gå där städande och »skjutande».
Men gäller det ett skåp må tro, ja då
förklarar mannen så bestämdt: »Se så,
just här min gumma, hår skall skåpet stå!»
Och att han alltid endast är den slängande
och hustrun åter alltid är den hängande —
det är en orättvisa detta ock!
— Men kära! Kanske att uti sin rock
han någon hängare ej varder finnande.
Och litet rädd att vara den påminnande,
han lägger den blott från sig tyst och snällt.
Ty om ett ord om »sy» och »tid» han fällt,
ni genast kanske som martyr er ställt.
Ej undras öfver, att ni varder gråtande
sä bittert öfver »Pauls» uraktlåtande
att hänga upp sin handduk på en krok.
Men ni, som är så omtänksam och klok,
bör kunna lära honom den förrättningen.
Låt honom, till exempel, efter tvättningen
sin handduk — dår han lagt den — själf få ta.
Då får han se, hvad tid det dock kan dra,
då ej hvar sak sin rätta plats får ha.
Nog borde det för mannen vara främmande
att öfver egna kragar ha bestämmande
och öfver skjortor och manchetter med
samt dem i egen låda lägga ned.
Jag undrar ej uppå, att det vill gräma er.
Men se! Jag tror dock, att ni får bekväma er
att tåla detta utan något knot
och inte göra något däremot,
så vidt er man ej är en — idiot.
Och något ditåt är ni ju antydande:
Han först och främst ej vara vill’den lydande.
De »enklaste begrepp» ej fattar han.
Ja, mycket fattas denne stackars man!
Och hvem utaf de två är nu den pröfvade?
Den »pinade», »förargade», bedröfvade,
hvars man ej vill begripa, hvad hon vill?
Eller kanhända han, som lugn och still
blott för nâ’n enda gång kan »ilskna till»?
Fanny.
* *
*
Den där lilla »hjärtesucken» öfver mannens oor-
dentlighet finner nog genklang hos både unga och
gamla — förlåt — äldre husmödrar och skulle, för
några år sedan, genljudil som ett doft eko från
mitt eget bröst, om icke ...
»Jag reste en gång» — det hör nu alldeles till
undantagen — och bief en dag introducerad i ett
vänligt danskt hem. Det var på förmiddagen och
frun i huset gjorde, icke utan orsak, afbön för en
viss oordning i det ändå mycket trefliga hvardags-
rummet, hvilken tydligen härledde sig från man-
nens sorglöshet i fråga om småsaker, dem frun
nu i hast förpassade till sina ordinarie platser.
Detta gjorde hon utan någon sorts humör annat
än det goda, hvarmed hon mottagit mig, och jag
yttrade en önskan att få veta, hur detta var
möjligt, då jag, å min sida, icke kunnat lära mig
det fördelaktiga jämnmodet.
»Det är mycket lätt,» sade hon, »jag tänker
bara som min grannkvinna: Tänk, om han icke
gick hår og svinede!»
A. M.
# *
Af hela mitt hjärta beklagar jag er, som fått en
sådan man, som ej har minsta smak för ordning
i fråga om sina kläder.
Jag förstår er så väl, jag som i sju år varit i
samma predikament. Och kan ni tänka er, under
alla dessa sju år kan jag ej minnas, att min man
mera än en enda gång hängt handduken på sin
rätta plats, och då skedde det i ren distraktion,
ja, jag tror nästan att han var färdig att taga ned
den igen. Och hvad strumpor, kragar och näsdu-
kar beträffar, så nog vet jag hvad det vill säga
att dagligen gå och plocka upp dem och lägga
det orena på sin plats. Ja! hvad få ej vi stackars
gifta kvinnor lida!
Och det är ej det värsta! Min vackra förmaks-
matta (brysselmatta för resten, som jag fått till
julklapp af min man), den spiller han cigarraska
på, när han munter och glad kommer hem ifrån
kontoret och med cigarren i mun dansar genom
alla rummen med vår enda lilla pys, Hvad skall
jag göra? Vi stackars kvinnor äro vana att tiga
och lida. Men nu kommer det allra värsta. Det
kan rent förarga mig till döds, att det alltid skall
vara så stört omöjligt för mig att känna mig olyck-
lig med all denna gräsliga oordenllighet ifrån min
mans sida, ifråga om hans nattrock, kragar och
andra tillhörigheter. Halfva min dag går ju ibland
åt för att hålla vårt hem prydligt och fint. Och
ibland har jag syndat så djupt, att jag varit fär-
dig att kyssa hans gamla trefliga nattrock, när jag
stått och hållit den framför kamin för att få den
varm, till dess min herre och man kom hem. Då
brukar det komma simpla och gammalmodiga
tankar öfver mig. Då tänker jag så här: Min
man har gifvit mig en aktad plats i samhället.
Han arbetar ifrån morgon till kväll för att kunna
göra lifvet behagligt och lätt för mig. Hvad ger
jag honom tillbaka? Och sådana tankar, och så-
dana känslor af tacksamhet för kärlek, trygghet
och ett lugnt lif äro ju så omoderna.
Men vet ni, »En hårdt pröfvad», jag håller än-
då på, att vi fruar gärna kunde hjälpa våra män i
dessa småsaker, som ni är rädd för att gifva namn
af bagateller. För ser ni, det ni beklagar er öf-
ver, det är och förblir endast bagateller. Det är
för oss våra män arbeta, de gifva oss det högsta
och bästa af sina känslor, de offra för oss sin
ungdoms och mannaålders kraft, allt för att göra
det lätt för sina hustrur. Då kunna väl vi också
offra något af vår bekvämlighet för att göra lifvet
och hemmet behagligt för dem, som göra så myc-
ket för oss.
Hvar skall ni få mod och råd ifrån att vara er
make till hjälp, om det en gång gällde allvar, —
verkligt allvar i kamp med lifvet, när ni nu för
sådana småsaker, som dem ni nämnt i er fråga till
Idun, anser er vara »En hårdt pröfvad»?
Fru Ellen.
* *
*
Ytterligare Here insändare ha yttrat sig, alla i
samma anda, hvarför det sagda må vara nog för
att öfvertyga deu stackars »pröfvade» frun, att
hon icke funnit någon synnerlig resonnans hos
sina medsystrar- Red.
Ur notisboken.
Sgskonringen på Liseberg liar blifvit bru-
ten genom den nära 82-åriga Charlotte Nonncns
bortgång. Hon har flere år varit sjuklig, ömt vår-
dad af de två systrar, som nu öfverlefva henne,
Mary Nonnen, två till tre år äldre, och Emily Non-
nen, ett par år yngre. Namnet Nonnen är väl
kändt och aktadt ej blott i Göteborg, utan ock i
det öfriga Sverige. Fadern kom till Göteborg så-
som bolagsman till Laurent i de stora fabriksan-
läggningar, som efter dem öfvertogs af hr David
Carnegie, medförande liksom bolagsmannen Lau-
rent en rätt betydlig förmögenhet; brodern Edvard
Nonnen har gifvit en stor insats i vårt lands jord-
bruk genom sin landtbruksskola på Degeberg;
Emily Nonnen har skrifvit åtskilligt godt och sant
på både svenska och engelska.
*
K. F. U. Ji:s generalsekreterare. En af-
skedsfest hade Kristliga föreningen af unga kvin-
nor i Stockholm anordnat i måndags sfton. Se-
kreteraren i världsföreningen, miss Reynolds, hvil-
ken under en vecka vistats i vår hufvudstad, läm-
nar nämligen nu åter densamma. Världsförenin-
gen har sitt hufvudkvarter i London, men miss
Reynolds är amerikanska. Hon är ute för att in-
spektera och sätta fart och lif i de olika filialerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:12 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1895/0080.html
