Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 8 mars 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 76
guvernauten, kan inte lära mig något mera,
det har hon själf sagt. Och här går jag nu
och förnöter mina bästa är, utan att komma
en tum längre. Jag är säker om, att det
finnes hundra flickor i Stockholm, som gärna
ville byta med mig, om de kunde. Och jag
skulle vilja ge hvad som helst för att komma
dit, men jag känner ingen däruppe, och här
får jag sitta, tills det växer mossa pä mig.»
Anna-Stinas mor är fullkomligt ense med
sin dotter i denna sak. Hon tycker, att »det
är hjärtinnerligt bedröfligt, att flickstackarn
inte skall fä fortsätta med sin musik, som
hon har sådana anlag för.» Och dessutom
vore det sä behöfligt för henne att fä komma
ut litet; hon är ju gamla flickan snart och
har knappast varit utom socknen.
Men man har inte råd.
Alla Anna-Stinas stormande böner, förtvif-
lade suckar och längtans tårar, alla moderns
förståndiga resonnemang stranda mot prostens
obevekliga: »Jag har inte råd.» Prosten har
nog med att underhålla två gossar vid Jön-
köpings läroverk och en odåga till son i
Upsala.
Och så blir det. Anna-Stina får gå hemma
och studera naturen, som hon afskyr.
II.
Frisk luft!
Vid en af de mest trafikerade gatorna på
nedre Norrmalm i Stockholm bor kommissio-
nären D. Bostaden är vackert belägen utåt
gatan, endast en trappa upp. Herr D. —-
en gammal affärsman, som trampat Stock-
holms gator i öfver fyrtio år — har egent-
ligen inte råd att hyra en så fin lägenhet;
den tid då han hade eget kontor och många
bokhållare och gjorde stora affärer i spann-
mål är längesedan förbi. För närvarande får
han nöja sig med att förmedla hus- och egen-
domsköp, och strängt rättrådig som han är,
har han lyckats förvärfva sig så mycket för-
troende, att han äfven i dessa bistra konkur-
renstider kan påräkna en säker, om också
icke riklig utkomst. Nere på Norrmalm måste
han bo, ty där har han sin kundkrets, och
hans kunder äro sådana, som icke gå långa
vägar.
Herr D. är sedan flere år. änkling, men
han har tre döttrar i huset. Den äldsta, som
redan öfverskridit trettio-talet, sköter med stor
berömmelse hushållet; den andra är »på tele-
fonen» och den tredje, Marta, gör just ingen-
ting. Hon har just »slutat skolan», och hela
hennes rikedom utgöres af ett betyg med
många »AB» och »lilla a» från ett af huf-
vudstadens bäst renommerade läroverk för
flickor.
Men detta betyg har varit henne dyrköpt.
Det har kostat henne barndomens rosor och
den första ungdomens spänstighet och lefnads-
fröjd. Hennes aldrig starka hälsa har fått
en knäck genom det långvariga och ihärdiga
skolarbetet. Och nu, när hon står redo att
gå ut i lifvet, att på allvar taga ihop med
dess svårigheter och dess strider, nu är kraf-
ten att arbeta förnött, nu har sinnet förlorat
den lefnadslustiga vigör, som alltför väl be-
höfves, då en sjutton års flicka utan medel
och relationer skall taga sig fram i världen.
De vackra kunskapsbetygen ligga där som
ett dödt kapital; flitbetyget, »stora A», är
tyvärr en ironi öfver hennes närvarande lef-
nadssätt, som består i ett ändlöst, ofruktbart
grubblande öfver lifvets problem.
Se henne, där hon står vid fönstret i för-
maket, stödd mot väggen och till hälften dold
bakom gardinen, medan blicken trött stirrar
på det rastlösa lifvet där nere på gatan!
Bröstet är insjunket, kinderna ha en matt,
gråaktig färg, under de stora, vemodiga ögo-
nen har bleksoten dragit skarpt markerade
blåa ringar. Hon lyssnar till det monotona
rasslet på gatan, som aldrig tystnar, vare sig
natt eller dag. Detta rassel kan göra henne
förtviflad. Hur välgörande det skulle vara
för hennes marterade nerver att blott en enda
dag njuta af landets fridfulla, rogifvande still-
het, att i stället för att stirra sig trött på
den grå husväggen midt emot, som obarm-
härtigt utestänger sol och luft, låta blicken
fara ut öfver solbelysta skogar och fält!
Läkaren säger, att ett års vistelse på lan-
det skulle vara ytterst välgörande för henne.
»Tösen behöfver taga igen sig,» sade han
senast i går. »Det här skolarbetet har all-
deles medtagit hennes krafter, och det är nöd-
vändigt, att hon grundligt hvilar ut sig, innan
hon kan tänka på att med allvar taga ihop
med någonting nytt.»
I ett förtroligt meddelande till fadern har
han tillagt, att lilla Marta har predisposition
för lungsot och att det nuvarande svaghets-
tillståndet lätt kan blifva ödesdigert för henne.
»Hvad hon behöfver är stillhet och frisk luft,
barrskogsluft och god omvårdnad på landet,»
voro hans sista ord.
Detta meddelande förorsakar hr D. mycket
bekymmer. Hans affärer ha under senaste
tiden gått ganska dåligt. Afiarslifvet i hufvud-
staden är tryckt, och det ser inte ut att snart
bli någon lättnad. Hur skall han få råd
att inackordera sin flicka på landet? Om
han kunde hyra ut något rum? De ligga så
till, att detta är en omöjlighet. Nå, taga en
inackordering då? Ja, om han blott kände
någon. Annonsera lönar sig knappast. Tid-
ningarna äro fulla af dylika annonser. Och
medan han hör sig för hos aflägsna släktin-
gar och bekanta, som möjligen kunde vilja
inackordera en flicka hos honom, går tiden.
Och Marta blir allt mer modlös och svag.
III.
»Hade jag vingar ...»
»Mamma, jag skulle så gärna vilja ut och
resa!» ropade fröken Karin B—man, en glad
Göteborgstös om nitton vårar, då hon härom
dagen kom hem från »kontoret», där hon var
kassörska. »Jag ville resa, hvart som helst
— till Stockholm eller till Helsingborg eller
Kristiania eller Köpenhamn. Det vore så
lifvadt att komma ut på en liten tripp, då
man som jag är dömd att tillbringa sitt lif
på en skrufstol. Jag får nu fjorton dars
permission, och inte är det något nöje att gå
och drifva i det här gamla Göteborg hela
tiden.»
»Men, kära barn, du kan väl inte ge dig
ut och resa alldeles ensam?»
»Om jag bara kände någon familj någon-
stans, i Stockholm eller Köpenhamn t. ex.
O, hvad jag gärna ville se Köpenhamn!»
»Köpenhamn? Inte har du råd att resa
dit?»
»Jo, för all del, resan har jag nog råd
till. Men det är hotellen, som äro så dyra.
Och så har jag ju inte något sällskap.»
»Nej, så törs jag inte skicka ut dig.
Du får allt stanna hemma.»
»Ja, jag får väl det.»
De sista orden ledsagades af en resignerad
suck.
I Köpenhamn satt samtidigt en äldre, ännu
ungdomlig borgarfru tillsammans med en prat-
sam väninna framför ett inbjudande kaffebord
med de nättaste små koppar och många »dej-
lige» småbröd.
Värdinnan beklagade sig öfver, att henues
»lille pige», som, inom parentes sagdt, var
fyllda 23 år, ännu knappast sett mer af värl-
den än Tivoli och Klampenborg. Hon ville
så gärna skicka ut den »lille pigen» på en
liten tur till Sverige, som hon själf besökt
en gång i sin ungdom och funnit vara »et
meget smukt land». Men den »lille pigen»
hade nu en gång en »så forfærlig skrsok for
alt usedvanligt», och själf kunde hon inte
komma från hemmet och resa med. Visste
hon bara något »hyggeligt folk» i Göteborg
eller Stockholm, — Skåne tyckte hon inte
om; det var ju nästan som Köpenhamn —
som ville taga emot hennes Eulalia, så skulle
hon skicka henne dit.
Och väninnan, som också hade en »lille
pige», som ville ut och resa, men af ena-
handa skäl vackert fick bli hemma, instämde
och tog på sig samma min, som tillhör de
fromma önskningarna.
Min lilla novellsamling är icke slut på långt
när än, men jag afklipper den här, emedan
den, såsom så många andra, har en viss be-
nägenhet att upprepa sig själf och läsarinnan
således, utan att göra sig besvär att läsa
den, kan tänka sig de »nya uppslag», den
bjuder.
Jag hoppas emellertid, att den skarpsinniga
läsarinnan nu genomskådat sammanhanget
mellan själfva novellsamlingen och dess något
kuriösa titel. Som jag i början sade, lösnin-
gen till problemet ligger just i titeln. Låt
den med naturen missnöjda Anna Stina byta
ut sin friska, soliga prästgård vid den idyl-
liska B-sjön mot den stackars öfveransträngda
Martas studerkammare vid en af hufvudsta-
dens pulsådror. Låt fröken Karin B—man, den
glada Göteborgstösen, tillbringa sin korta se-
mester i Köpenhamn och njuta af Tivoli och
Klampenborg, som fröken Eulalia sett sig trött
på, och låt »den lille pigen», som har en
sådan »skræk for alt usedvanligt», komma ut
och stärka sina nerver och sitt själfförtroende
på en uppfriskande resa till Göteborg.
Svårigheten är just för de båda parter, som
ha behof af hvarandras hjälp, att finna hvar-
andra. Men jag tror, att äfven denna svårig-
het låter sig öfvervinnas — t. ex. genom
anlitande af vår goda vän »Iduns» annons-
afdelning.
Ej. Cassel.
Vaka.
Ett litet nattstyeke för Idun af
Bell Grot.
||lär de främmande gått, skrufvade mamma ner
salslampan och släckte den. Med ett frynt-
ligt: »Nu ska man kika efter kattsvansarna!» öpp-
nade pappa fönsterventilen och stack ut hufvudet.
Blåsten och snön piskade honom i ansiktet.
»Syns de?» frågade mamma.
»Det finns inte en katt, långt mindre en katt-
svans på bela gatan,» svarade pappa och strök
vätan från kinder och skägg. »Men ännu kunna
de godt hinna hem, innan porten stängs.»
»Det var ju för eländigt, att Greta, den slarf-
majan, skulle glömma portnyckeln. Om de nu
komma hem bara en endaste minut efter tio, så —»
»Då kan man släppa ner nyckeln på ett snöre,»
ifyllde pappa lugnande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
