Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 8 mars 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i DU N 1895
»Vill du jag ska läsa litet högt för dig?» frå-
gade han, när de åter kommit in i salongen.
»Hvad är det värdt? De kunna ju vara här
hvilket ögonblick som helst. Se så, nu slår kloc-
kan! Det här tycks bli riktigt trefligt. Nu får
man naturligtvis springa benen af sig.»
»Var lugn, Malin lilla, den kommersen sköter
jag,» sade pappa, i det han drog fram en anteck-
ningsbok och började göra kalkyler.
»Jag begriper inte fru Tibell, som håller kvar
dem så oförsvarligt länge,» sade fru Malin, då hon
en halftimme senare kom in från köket.
»Kära du, hon kan väl inte köra af dem heller,»
invände pappa, som ögnade i en illustrerad tid-
ning.
»Kan hon inte? Jo, hon både kan och bör, om
de inte hafva vettet att minna sig själfva. Det
ska jag låta henne veta, nästa gång vi träffas.»
Fru Malin ryckte till sig en manschett ur sy-
korgen, blåste energiskt i fingerborgen och fort-
satte nervöst ett påbörjadt knapphål. Men det
slog knut på tråden. Då hon sökte få bort den
genom att gång på gång draga den mellan tum-
men och pekfingersnageln, gick tråden af. Att
nödgas fästa midt i ett knapphål var det harm-
ligaste mamma visste.
»Nej se, här är ett porträtt af Frankrikes de-
serterade president!» utbrast pappa intresserad.
»Den karlen är bestämdt bättre att ha till vän än
till ovän.»
»Tyst!» afbröt mamma otåligt. »Jag tyckte det
bultade på porten. Snälla du — Nej vänta, jag
går själf.»
Hon rusade upp. Ett ryck i bordduken — och
lampan gjorde en öfverbalning, och kupan knäckte
glaset, sä att bitar af detta flögo kring och en
svart rökpelare uppsteg mot taket.
»Ja jag säger då det! Är det inte, så man kan
bli tokig!» skrek mamma. »Tag fast kupan!!...
Häll!... Akta! Släck! Jag måste ju —»
Flämtande af sinnesrörelse, störtade hon ut i
salen, slog upp rutan och slungade ut ett häftigt
»Är ni där?»
Intet svar. Lik en ursinnig magister, som luf-
var om sina pojkar, tog vinden och ruskade trä-
den på andra trottoaren, så att småkvistar röko
omkring dem.
En dof oro började jäsa inom Malin. Skogs-
stigen på Liljeholmen var bestämdt igenyrd. Tänk
hvad drifvorna där skulle vara höga! De räckte
nog Tuttan upp till magen. Så hon skulle snubbla,
den lilla stackaren! Och kanske gråta till på kö-
pet, så sömnig som hon var. Greta höll henne
kanske inte ens i handen. Förfärligt med. så’na
där tanklösa, egoistiska slarfvor! Visen kunde man
ju inte räkna stort på. Hon var ju bara barnet
än. Och pojkarne! Tacka Gujl, att de togo vara
på sig själfva!
Men ängen — ängen!!! Tänk om de ginge åt
vänster — ut på viken — där man dagarna förut
huggit vakar —
»Men, Malin då, du tar ju rent lifvet af dig för
ungarnas skull,» ljöd pappas röst från salongen.
»Vill du komma in, och det genast! Annars blir
det jag, som hämtar dig med tjänliga medel.»
Den glada, godmodiga rösten verkade som olja
på sjudande vågor. Med en smäll som åt sin
egen dumma rädsla slog Malin igen fönstret och
skyndade in till sin man.
Allt var åter ordnadt där inne. Taklampan var
tänd, och glasbitarna hade blifvit utsopade af
jungfrun.
»Hör du, Malin, du, jag sa’ åt Stina, att hon
och Johanna kunde lägga sig,» förkunnade pappa
och snappade i förbifarten åt sig en af mammas
händer, som han kysste. »Vi vänta väl själfva
ut ungarna, eller hur?»
»Ja, det blir väl bäst, i synnerhet som de inte
gärna kunna dröja länge till,» svarade mamma, i
det hon tog upp en kvarlämnad skärfva.
»Men nu ska vi försöka ställa det så bra som
möjligt,» föreslog pappa. »Jag har gjort upp en
krigsplan. Nu är klockan tolf. Längre än til!
half ett kunna de inte dröja. Jag läser högt, an-
tingen du hör på eller ej, för annars somnar jag.
Och hvar femte minut ränner jag ut och kikar
efter gryllingarna.»
»Käre, välsignade Ludde! Du är då den allra
raraste pappa, som finns!» utbrast Malin med
verklig hänförelse.
»Se så, för sjutton, nu har sex minuter gått!»
skrek Ludde, skinande af belåtenhet öfver loftalet
och mån om att ytterligare göra sig förtjänt af
detsamma.
»Ännu hörs ingenting af,» upplyste ban ögon-
blicket därefter med orubbligt jämnmod.
Nu slog sig pappa bekvämt ned i gungstolen,
harskade sig och började läsa. Malin, som sjun-
kit ned på braskudden vid hans fotter, nickade
sömntyngd. Dock hann hon aldrig somna, ty
hvar femte minut vältrade sig Ludde ur gungsto-
len med ett om de gamla väktareropen påmin-
nande: »Tio minuter öfver tolf!» »En kvart öfver
tolf!» »Tio minuter i half ett!» etc., hvarefter
han kilade ut i salen och vräkte sig halfvägs ut
genom fönstret.
Då pappa klockan half två återkom från ännu
en misslyckad expedition, vek han högtidligt ett
lmndöra i boken och sade till sin yrvakna hustru:
»Nu lägger du dig. Du gör hvarken ungarna
eller dig själf någon tjänst genom att sitta här
och bli utvakad, din lilla stackare. Jag tar päl-
sen på mig och går ett par slag här utanför, för
jag är som en is om fotterna.»
»Sakramenskade byke!» mumlade han en half-
timme senare, där han, snöig som en julgubbe,
trafvade fram och tillbaka utanför porten. »Jag
hade, min själ, lust att lägga upp dem, hela ra-
den,, och låta dem smaka på färskt björkris, dop-
padt i saltlake, eller, som det heter på konstsprå-
ket, smällimentos i stjärtamentos.» Han skrattade
godlynt midt i förargelsen vid minnet af den upp-
fostrande verkan dessa mystiska slagord, uttalade
med fruktansvärd röst och min, fordom utöfvat
på hans lilla skara. »Men tänk,» han tvärstan-
nade med en knyck, »tänk om de skulle stanna
där öfver natten! Värre har man sett. Tuttan
och Otto ha somnat i någon vrå, och fru Tibell
har inte hjärta att släppa ut dem i detta hund-
väder. Det är alldeles tydligt och klart. Men då
ska också tusan gå här längre och stöfla.»
Porten föll igen efter honom. I den becksvarta
tamburen slog han näsan i kanten af en garde-
robsdörr, som för luftväxlingens skull lämnades
öppen om natten. Med en halfkväfd ed förde han
sina fingrar undersökande längs näsan. Därefter
slog han sig lugnad ned på vedlåren och drog af
sina stöllar för att icke störa Malin.
Men vid sängkammardörrens knarrande vaknade
mamma. Under det pappa drog fram sina tofflor
under sängen, hugnade han sin hustru med den
försäkran, att ungarna naturligtvis stannade hos
Tibells öfver natten, att de fått hvarsin kudde och
filt och mådde som göken, och att hon tryggt kunde
lägga sig igen och »snusa på».
»Än du själf då?» frågade Malin, tacksam för
den henne bibragta öfvertygelsen.
»För säkerhets, skull lägger jag mig inte förr än
klockan tre. Men sehr ska ingen mänsklig makt
förmå mig att vara uppe längre.»
»Svep in dig i resfilten, käre lille Ludde!» ro-
pade Malin efter honom, då han på tåspetsarna
drog sig ut i salongen. »Den ligger på garderobs-
hyllan.»
»Svepa in mig!» puttrade Ludde, i det han åter
sjönk ned i gungstolen. »Det tjänar just inte
mycket till, när man ska upp på utkik hvar femte
minut. Jo jo, så är det att vara pappa, och ett
beskedligt fä till pappa till på köpet!»
Han ruskade på sig, sträckte armarna i vädret,
så det knakade i lederna, och gäspade så hörbart,
att han blef rädd och lyssnande vände örat mot
sängkammaren. Se’n grep han åter till boken för
att fortsätta den på egen hand.
Klockan tre kvart på tre begynte lampan, som
länge sett olustig ut, att flämta, smattra och osa.
Med ett vresigt: »Det fattades bara det!» slängde
Ludde ifrån sig boken, tände ett af stearinljusen
på spegelbordet och blåste ut lampan. Återstoden
af sina korta hvilostunder tillbragte han hopsjun-
ken i filten, som han slutligen måst gripa till för
att skydda sig mot kylan, med ögonen slött föl-
jande visarens gång på det framför honom lig-
gande uret.
När Ludde klockan tre för tjugusjunde gången
stängde ventilen — han hade bestått sig det me-
lankoliska nöjet att räkna sina fönsterpromenader
— utstötte han ett lättnadens: »Se så, nu är det
slut för denna gången!» Men då orden äfven för
hans töckniga hjärna tycktes båda ondt för fram-
tiden, tilläde han eftertryckligt: »Och för alltid,
såvida jag har något att säga i huset.» Därpå
började han skyndsamt kläda af sig.
Då pappa, i skjortan och strumplästen, med
famnen full af sina aftagna gångkläder, stod redo
att ljudlöst förpassa sig in i sängkammaren, öfver-
mannades han än en gång af sitt ömma faders-
hjärta. Försiktigt nedläggande sin börda, smög
han, fantastiskt draperad i fillen, åter ut i salen.
Snöyran hade upphört. I lyktan tvärs öfver ga-
tan fladdrade lågan som ett irrbloss och kastade
ett ostadigt sken på en bredvid lyktstolpen befint-
lig mörk massa, som oafbrulet ändrade form. För
Luddes grumlade blick såg den ut som en jätte-
stor polyp, hvilken slungade ut sina sugarmar hit
och dit samt åter drog dem till sig. Ännu halft
medvetslös stirrande på fenomenet, väcktes han
till besinning af en duns mot fönstret, som kom
rutorna att skallra.
»Det är ungarna! De kasta snöboll hit upp för
att väcka oss!»
Med af ifver skälfvande fingrar ryckte Ludde
upp ventilen, grep den i papper insvepta och vid
ett snöre fastbundna portnyckeln, firade ned den
och ropade med stentorsröst:
»Tag emot, där nere!»
»Se där är pappa!» »Så länge vi fått vänta!»
»Tack, lilla snälla pappa! Nu ha vi den.» »Tack
så mycket för i afton, ingeniör Wigert!» »Sof
godt och dröm om mig, fröken Greta!» »Hvad
vi ha haft skojigt!» »Kuckeliku, sof inte nu!»
»Kanske vi skulle sträcka ut promenaden, kandi-
dat Ström?» »Jag är våt ända upp till magen.»
Kläm inte min hand så med dina klometrar!»
»Säger du det, långskank?» »Så fånig du är!»
»Nej, nu måste vi gå! Godnatt, godnatt! Pax
för drogen i morgon!»
Så ljöd det förvirradt upp till Ludde. De hade
åtminstone haft roligt. Till och med Tuttans röst
smattrade som en liten trumpet. Men det har-
made pappa, att de ej hållit måttan och äfven nu,
i sista minuten, drogo ut på tiden. Ett ögonblick
frestades han att göra slag i saken genom ett
dundrande: »Upp med er, ungar, och det på eviga
momangen!» Men så blef han rädd att göra sig
löjlig för ingeniör Wigert och kandidat Ström och
hvad de nu allt hette, de okända storheterna. Och
så nöjde han sig med att demonstrativt smälla
igen fönstret.
I salongen kom han att tänka på, det barnen
förmodligen inte heller hade tamburnyckel. Sinå-
trätande skyndade han ut i tamburen, drog från
patentlåset, sköt rigeln för det och tillslöt åter
dörren.
Viss, att mamma ändå snart skulle bli väckt af
barnen, intog pappa sängen med mindre försik-
tighet än annars under liknande omständigheter.
Med ett klagande: »Det är då för väl, alt det ändt-
ligen blir ro i huset!» vände sig Malin otåligt om
i sängen.
»Kära du, nu äro de här,» underrättade Ludde
försiktigt.
»Kors i allan dar!» Malin blef genast spritt
vaken. »Du sa’ ju, att de hade stannad där i natt?»
»Ja, jag kunde väl inte tänka mig annat. Del
här är ju uppåt väggarna. Men vänta mej!»
En gäll ringning på tamburklockan afbröt ho-
nom.
»Se så, nu ha de kräken inte vett att känna
effer om dörren —»
En ny, ännu skarpare ringning ljöd.
»Det är nästan starkt, att inte Stina eller Jo-
hanna kunna idas stiga upp och öppna, utan att
jag ska sta’ igen,» utbröt Ludde förargad, i det
han slog tillbaka täcket och satte sina iskalla fot-
ter på golfvet.
»Kära du, du vet ju, att de sofva som stockar.»
»Så är det,» mumlade Ludde, i det han grep
det brinnande ljuset, »ju mer man skonar dem,
dess mer —»
»Kanske jag skulle —»
»Liksom det vore bättre!»
»Ludde lille, sätt för all del någonting på dig!
Du går ju rakt och förkyler dig,» jämrade Malin
och tog hvad som var närmast till hands — sin
egen röda yllekjol — samt kastade den efter pappa.
Men denne, som nu var mäkta förgrymmad, fort-
satte obevekligt sin gång, barfotad och i blotta
skjortan. I salen, hvars golf bestod af hart när
ohyflade bräder, fick han en tumslång sticka i
foten.
»Aj, för...!» skrek Ludde och hoppade till, så
att smält stearin flödade ned på hans hand.
I detsamma rycktes tamburdörren upp, och bar-
nen, som ändtligen börjat trefva på låset och fun-
nit dörren öppen, stormade in.
»Nej, se på pappa, så lifvad han ser ut!» skrek
Folke och slängde mössan upp i taket.
»Nej, men pappa, pappa då —»
»Tig, ungar!» röt Ludde, sårad i sin faderliga
värdighet och satte med kläm staken på pianot.
»Kläd af er på fläcken och laga er sen in i säng-
kammaren. Där ska ni få se på annat!»
Och stödjande blott på hälen af den skadade fo-
ten, linkade pappa in i sängkammaren igen, i det
uppbyggliga medvetandet att göra en slät figur i
barnens obarmhärtiga och skrattlystna ögon.
Kamraten är obestridligen vårt lands för-
nämsta ungdomstidning och den enda, som utkom-
mer hvar fjortonde dag hela året om.
Se vidare annonsafdelningen !
gpars amma
Fruar!
Handväfda Tvinnehevioter, Klädnings-, Kostym-
och Kapptyger samt Gosskläder, Schalar, Filtar,
Garner, Gardiner etc. billigast, då. ull o. stickylle ininmnas
Färgning, beredning o. ke-
misk tvätt verkställes mycket
billigt.
Alla färger äkta o.giftfriai
1IILDUK ANȣRSS03f
Hufvudalfär: Hötorget 12.
Rikstel. 163. Allm. tel. 76 53.
Filial: Södermalmstorg 4.
Allm. tel. 30 435.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
