Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 10. 8 mars 1895
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 79
Från London for hon till Frankrike, därifrån till
Tyskland, så till Danmark och därifrån till Sverige.
Härifrån går färden via Norge tillbaka till Frank-
rike, därifrån till London, och sedan reser miss
Reynolds, hvilken som äkta amerikanska ej drager
i ringaste betänkande att ensam resa jorden rundt,
till fjärran Australien, där äfven skott finnas af
den stora föreningen K. F. U. K.
Alvilde Pryds, den norska författarinnan, som
för närvarande gästar oss, och hvilkens porträtt
vi nyligen meddelade, uppläste vid Kvinnliga Iduns
samkväm i lördags ett af sina stämningsstycken,
»Et Liv». Sånger af Söderman, Grieg m. fl. ut-
fördes af fröken Hel/rid af Wetterstedt och piano-
stycken af Godard och Lack af fröken Emilie Ulf-
sax. Konstutställningen för aftonen utgjordes af
programmet till 10-årsfesten samt en serie vid den
samma förekommande skämtsamma målningar af
fröken Ellen Jolin och af en hedersadress till säll-
skapets stiftarinna, fru Calla Carman, utförd af
fröken Emy Meyer.
*
En hedrande utmärkelse bereddes härom-
dagen fröken Gunilla von Vegesack, hvilken under
en lång följd af år varit anställd vid lifförsäkrings-
bolaget »Oden» i Stockholm, men nu lämnat sin
plats för att inträda i ett annat »bolag för lif-
vef» — äktenskapet. »Odens» styrelse lät därvid
som ett hedersminne till fröken von V. öfverlämna
ett utmärkt vackert silfverskrin under uttryckande
af sin tacksamhet för hennes nitiska arbete i bo-
lagets tjänst.
Teater och musik.
Kungl. operan har dag efter dag nödgats uppskjuta
d’Andradeföreställningarna, emedan den celebre
gästens hitkomst fördröjts på grund af de ogyn-
samma kommunikationsförhållandena. På tisda-
gen anlände emellertid hr d’Andrade och på ons-
dagen skulle den första föreställningen äga rum
med uppförande af »Don Juan». I afton gifves
»Vihelm Teil» med hr d’A. i titelpartiet samt om
söndag åter »Don Juan». Yi taga för gifvet, att
de föreställningar, vid hvilka den från föregående
gästspel härstädes så högt värderade och| framstå-
ende operasångaren uppträder, skola samla en
fulltalig publik.
Vasateaterns nya program, Harald Molanders vå-
devill Vasariddare», rönte på premièren i tis-
dags icke den odelade framgång, som man hade
väntat efter de loford, hvilka från vissa håll redan
i förskott slösats på pjäsen, Publikens förhopp-
ningar voro därigenom också högt uppdrifna —
alltid en farlig omständighet, om premiérestäm-
ningen sedan icke visar sig bära den starka på-
känningen. Det kan då lätt brista med buller
och bång, och efter den andra aktens minst lyck-
liga aktslut med dess varietémässiga »Skans»visa
på äkta stockholmsk gatslang var det ej heller
långt ifrån, att så hade skett och att hyssjarne
behållit sista ordet.
Nekas skall annars icke, att ej den efter en
fransk idé i det hela väl lokaliserade pjäsen inne-
håller både lustiga situationer och pikanta ku-
pletter — det nyss nämnda undantaget, som icke
passade i ramen, frånsedt — och att de medspe-
lande ärligen gjorde, hvad på dem ankom, för
att föra hem en seger. Fru Anna Norrie hade
tlere tillfällen att glänsa med sitt fulländade ku-
plettföredrag och sitt friska spel, fru Emma Berg
gjorde med verksamt pikanteri en kosmopolitisk
varietédiva från Sveasalen, och hrr Warberg och
Svensson företrädde styckets mer eller mindre äkta
män med orubbad fattning i de mest växlande
situationer. En icke föraktlig förtjänst ligger däri,
att sista akten är den roligaste. Ett delvis lifligt
bifall blandades därför ock med missräkningen,
och vi våga knappast ställa den nydubbade »Va-
sariddarens» horoskop, när vi nu omedelbart efter
första föreställningen söka samla intrycken. Publi-
kens tycke är ofta — ja, oftast — oberäkneligt,
och denna inympade gren på den svenska lust-
spelsdiktningens träd bär, som vi framhållit, frak-
ter till både ondo och godo. Beror nu på, hvilka
längst skola behålla smaken.
Fi.harmoniska sällskapets konsert måndagen den
11 mars, vid hvilken J. S. Bachs >->Matteus-passion»
bildar programmet, kan med allt skäl varmt anbe-
fallas i så väl de speciella musikvännernas som
menige mans åtanke. Man torde ej ha glömt,
med hvilket allmänt erkännande detta storartade
verk mottogs, då det för jämnt fem år sedan här
introducerades af samma musiksällskap. Ifriga
uppmaningar från skilda håll ha nu afgjort säll-
skapets beslut att återupptaga det och därigenom
förbereda åt detsamma en närmelsevis så fast
ställning bär som i Tyskland, hvarest det har
vuxit in i allmänhetens andliga behof.
Hr Salomon Smith sjunger denna gång Jesu
parti. Fru Edling och hr Max Strandberg (Evan-
gelisten) innehafva samma solopartier som förr;
i de öfriga inträda fröken Alma Hulling och hr
Agnar Strandberg. Orkester är k. hofkapellet.
Oupplösliga band.
Novell för Idun
af
Sylvia.
(Forts.)
f
ag vet livad du vill säga och det är mer än
dumt, om du för en chimer stöter bort
— din lycka... En framstående position...
en ställning i samhället, Gabriella, jag ber dig
på det hjärtligaste, att du måtte fundera på
saken. Men bur jag lägger mina kort, så
har jag för tillfället inte någon tur. . . Vet
du, jag har lust alt kalla den här paliencen:
Sofia Albertina,» tilläde hon med ett litet
småleende. »Det låter ju infe oäfvet, eller
hur? Med alla sina älskvärda egenskaper, så
kunde nog prinsessan också vara lite krång-
lig ibland ...»
»Det ringer på tamburklockan,» inföll jag
och kaslade hastigt en mönstrande blick i
spegeln.
»Jag vill bara säga dig,» återtog tant, som
nu talade i flygande fläng, »alt du gjorde
mig en verklig glädje, Ella, om du vore en
smula vänlig mot John. Han reser ju snart...
senast om en tre, fyra veckor. Jag ville så
gärna att vistandet här skulle lämna hos ho-
nom ett behagligt intryck och ett kärt minne.»
Hon gaf mig en liten nick, i det dörren
öppnades, men jag hade hvarken behöft kasta
en blick i spegeln eller rodna. Den jag vän-
tade kom icke.
»Käre John,» sade tant upplifvad, »nu
skall ni hjälpa mig att fundera... Ella är
inte det ringaste intresserad af mina kort.»
»Jag kunde just tro, att tant höll på med
det här och . . . »nu gaf han mig en sido-
blick, »jag kunde omöjligt motstå frestelsen ...»
»Det blir förfärligt tomt efter er,» utbrast
tant, i det hon vänligt sköt fram en stol åt
honom. »Förfärligt tomt... har jag inte rätt,
Ella?»
»Jag har aldrig funderat på, hur det kom-
mer att bli,» svarade jag. Men hon hade
nog rätt. Johns sällskap hade medfört åt oss
en verklig hemtrefnad. Det låg något gladt
och hjärtligt i hans sätt, något redbart, som
jag lärt mig allt mer och mer värdera. Till
och med i småsaker var hans sanningskärlek
omutlig — huru hade han till exempel icke
rodnat, då tant talade om en viss protegé?
Jag vet någon annan, som icke skulle känt
sig det ringaste berörd af ett dylikt påstående,
utan med en världsmans fyndighet, i händelse
af behof, varit tant behjälplig att bevara ske-
net. Nej, jag ville icke vidare göra några
jämförelser! Mer än en gång hade det känts
plågsamt att i många af lifvets förhållanden
icke kunna sätta Gösta främst. . . Äfven i
obetydligheter ville jag . . .
»Ni ser ut, som ni hade sålt smöret och
tappat pengarna, Ella,» anmärkte John.
Med en liten skakning på hufvudet höjde
jag lätt på ögonbrynen åt denna tarfliga lik-
nelse. »Det rör mig inte hur jag ser ut,»
svarade jag snäft, ty det måste en gång för
alla bli ett slut på det nonsens vi förut språ-
kat med hvarandra. Han hade ju själf satt
en gräns för det obesvärade och nästan sy-
skonlika i vår sammanvaro.
»Inte lefva ulan migl» Ett så barnsligt
tilltag.
För att erkänna sanningen ligger det dock
alltid en viss tillfredsställelse i att se sig upp-
skaltad, isynnerhet om man ifrån ett visst in-
tressant håll börjar bli försummad — elt slags
angenäm erfarenhet af räknesättet att »låta
udda vara jämnt.»
Det oaktadt började jag likväl känna mig
orolig och nervös. Oafsedt all tacksamhet
för visad uppskattning fruktar jag nästan, att
jag i denna stund icke var det älskvärda före-
mål, som en ung man gärna förvarar i min-
net bland angenäma hågkomster. Ty vid god-
natt-lagandet sade John Wollert åt mig, att jag
lifligt påminde honom om Loths hustru, då
hon för alllid stannade i närheten af Gomorrha.
* *
*
Om det kan vara behagligt och tillfreds-
ställande för egenkärleken att erkänna sig vara
beundrad, så är det raka motsatsen, då man
upptäcker att personer, som svurit en evig
trohet, plötsligen anse denna evighet tämligen
begränsad.
Jag må undra hur en sådan menedare
egentligen är till mods?
Jag undrar, hvad han känner i den stund,
då han, efter längre eller kortare tids besin-
ning, säger sig vid närmare eftertanke ha
funnit det våra lynnen icke öfverensstämma?...
Att han älskar oss för djupt för att vilja göra
oss olyckliga i en sammanlefnad, under hvil-
ken man icke ständigt skulle vara ett »har-
moniskt helt» eller något dylikt vackert och
välklingande samt passande för tillfället. Jag
undrar hvad han känner, då han till exempel
säger, det han upptäckt, att det finnes en
alltför stor sympati mellan våra tomma por-
temonnaier, att man hvar för sig saknar ett
behöfligt brödstycke och att han därför vid
närmare besinning funnit, att man icke ute-
slutande kan lefva och frodas af erotik? Eller
något annat i samma ande och stil med re-
sultatet af en bruten förbindelse.
Jag skämtar en smula bittert, men då man
i ett dylikt drama själf varit en af parterna,
så kan man rörande detta ämne icke precis
vara alldeles okänslig. Och ändå är det
många är, sedan jag en natt kom hem från
fru Holtermans festtillställning, efter att på
hemvägen ha åhört en viss förklaring.
Alldeles oförberedd var jag icke på en
brytning. Under sommarens lopp hade ju
Göstas bref blifvit allt sparsammare, och han
hade icke hastat med att gåra oss besök.
Visserligen hade han en förmiddag varit uppe
hos oss. Visiten skedde just under vår pro-
menadtimma. Troligtvis hade han glömt, att
tant i sina vanor var så punktlig som ett
godt kronometerur, ty han hade inför jungfru
Lova uttryckt sin stora ledsnad öfver den
grymma oturen att ej få uppvakta oss. Emel-
lertid hoppas jag, det vi beredde honom en
angenäm öfverraskning, då han upptäckte, att
tant och jag tillhörde fru Holtermans umgän-
geskrets.
Då vi inträdde, stod han just bredvid Ada,
en ung flicka med vackra bruna ögon och ett
gladt ansiktsuttryck. Hon syntes redan vara
säker om sin eröfring, ty hon hade nådigt
tillåtit honom hålla hennes solfjäder, medan
hon fäste en blomma i knapphålet på hans
frack.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:12 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1895/0083.html
