Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 8 mars 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80 I DU N 1895
S»
m
S
VH
Gô3tas oeh mina blickar hade därvid mötts.
I samma sekund hade han dragit sig ett steg
tillbaka för att nästan ögonblickligen skynda
fram till oss. Med idel småleenden, men
kanske något blekare än vanligt, uttryckte han
lifligt den stora glädje han erfor öfver att vi
ändtligen sammanträffade.
Jag vet icke rätt hvad jag kände, då han
häftigt tryckte min hand. Jag vet endast, att
jag med en känsla af obehag vände mig från
honom.
Mitt lynne är icke sådant, att jag låter mig
förtrampas. Kanske ville jag också visa, att
jag fullt ut kunde mäta mig med Ada, och
snart hade jag samlat omkring mig en mängd
kavaljerer samt bar mitt hufvud så högt, alt
jag tror det tant med förnöjelse i sitt stilla
sinne kallade mig: la reine.
Jag dansade, jag var med i tablåer, jag
föredrog på piano mina briljantaste nummer
och hade af mig själf och mina talanger en
förevisning som . . . nå, vare det nog sagdt,
jag var icke missbelåten öfver mig själf och
min succés.
Gustaf von Herbet insåg nog hvad han i
mig förlorade.
Delta var åtminstone min mening, och jag
hoppas, det var med tungt hjärta han vid
hemgåendet — tant lät ett stycke framför oss
eskortera sig af öfverste Adlers — att Gösta,
som sagdt, vid hemgåendet med tungt hjärta
talade om det omöjliga i vår förening.
Kusin Magnus hade ju i fråga om peku-
niär hjälp varit alldeles omedgörlig. Skuld-
satt oeh med ringa årsinkomst måste Gösta,
hur smärtsamt och påkostande det än var,
dra’ sig tillbaka. Han ville icke längre hålla
mig bunden. Jag var fri — fri — och hans
högsta önskan var, att jag med snaraste skulle
välja en make, som försatte mig i den ly-
sande ställning, hvilken en kvinna med mitt
namn och mitt värde kunde pretendera.
Han talade och jag teg. Med en känsla
af förstening gick jag bredvid honom, lik ett
slags med rörliga leder sammanfogad marmor-
staty. Det enda jag förmådde lägga märke
till var, alt han måhända blef något förbryl-
lad af min tystnad, samt att han troligtvis
tillfölje däraf talade allt ifrigare. Slutligen
höll han formligen ett litet föredrag öfver det
allvarliga i äktenskapsfrågan, då det för man-
nen gäller att försörja en hustru.
Jag hade kanske bort säga honom en ar-
tighet öfver hans vältalighet, men jag för-
mådde icke röra mina läppar, och då vi skilj-
des åt, sedan han i mina öron hviskat ett
ömt farväl, följde jag tant lika stum och lika
känslolös.
»Det var trefligt att vi i afton sammanträf-
fade med öfversten . . . således hade jag ändå
en af våra intima umgängesvänner att språka
med. Fru Holterman,» här småskrattade tant,
»fru Holterman har visst den egenheten att
genast efter en presentation invitera de per-
soner, som äro en smula framstående.»
»Ack, petite, om du ändå ville vara för-
nuftig,» fortfor hon, sedan vi tagit af oss våra
ytterkläder och höllo på att rusta oss för
natten ... »Du kan inte föreställa dig hur vac-
kert öfversten talade om sin ensamhet och
sin önskan att äga ett kvinnligt väsen, till hvil-
ket han kunde trygga sig ... om du . . .»
»Hvarför är det precis jag, som skall lyck-
liggöra honom?» Vid detta mitt svar erfor
jag nästan en viss förvåning öfver, att jag
ännu hade mål i mun. »Hvarför,» tilläde jag
otåligt, »hvarför kan det inte likaså väl vara
tant?»
»Mon dieu!» Tant sjönk ned på den mjuka
bädd, som var anordnad för henne i en soffa,
där hon syntes färdig att svimma. Men jag
drog hastigt täcket öfver mig, nöjd med den
effekt mina ord hade frambragt och viss om
att åtminstone för tillfället vara befriad från
allt vidare ordande i denna fråga.
Plötsligt höjde tant på hufvudet och såg
bort till mig. Antagligen fick hon i samma
ögonblick en aning om hvad som händt samt
att det således varit i en olämplig stund, hon
fört talet på den käre öfversten. Hon reste
sig hastigt, och i sitt fladdrande nattlinne
skyndade hon fram till mig.
(Forts.)
Rättels e.
Med anledning af att i vårt senaste nummer i artikeln
»Damernas älsklingsdryck» felaktigt uppgafs, att Kathreinei’s
Kneipp-Maltkaffe innehåller »koffein» har »A.-B. ’Svenska
Maltkaffefabriken Kathreiner’s Patent» meddelat, att till ira-
pregneringen af dess fabrikat mycket riktigt ett ur kaffe-
frukten utdraget extrakt användes, men aflägsnas likväl vid
denna procedur det skadliga »koffeinet». Preparatet erhåller
det oaktadt kaffets a och o - dess smak och lukt.
Innehållsförteckning.
Lotten Eklund; af Anna Kockum. (Med porträtt). —
»Byta flickor;» af Ej. Cassel. — Vaka; ett litet nattstycke
för Idun af Bell Grot. — Hvilketdera Önskar ni? En fråga
angående illustrationerna i Iduns romanbibliotek. — Kvin-
noarbetet i ämbetsverken ; några erfarenhetens ord af en
manlig f. d. chef. — Från Iduns läsekrets: Oordentliga äkta
män ; af Snorre, Fanny m. fl. — Ur notisboken. — Teater
ocb musik. — Oupplösiiga band; novell för Idun af Sylvia.
(Forts.). — Tidsfördrif.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
