Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 15 mars 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82 IDUN 1895
Huru kan man lära känna sig själf? Aldrig genom betraktelse, men väl genom handling.
Försök att göra din plikt, och du skall snart lära känna hvad du duger till.
J. IF. v. Goethe.
måste han ge sin triumferande lärjunge
rätt. I denna skola stannade Gerda endast
två år, hvarefter hon kom på faderns kon-
tor som hans biträde, medan hon på fri-
stunder började roa sig med att skrifva
vers, dels original, dels öfversättningar från
svenskan, däribland Silfverstolpes »Se glad
ut», m. fl. De flesta af dessa små bitar
liafva varit införda i Newcastle Weekly
Chronicle, och för »Farmer Brown’s Field»
samt » One of poor Joe s brother’s » fick Gerda
Grass priset i en täflan.
Gerdas far, som själf alltid varit en stor
vän af litteratur, tog mycket intresse i dot-
terns gryende anlag, och i hans väl valda
bibliotek samt under samtal med honom
utvecklade Gerda sin begåfning. Hon hade
alltid haft lätt för att lära och varit myc-
ket flitig i skolan. Men när arbetet var
slutadt, kunde ingen vara mera glad och
yr än den lilla Gerda, ingen kvickare och
mer begifven på spratt och upptåg. Men
midt under barnets ysterhet visade hon
dock tidigt ett reflekterande allvar och en
vaken intelligent blick på lifvet och om-
gifningen, medan hennes hjärta rymde en
varm och innerlig kärlek för fadern och
mostern-uppfostrarinuan.
Gerdas allra första offentliga litterära för-
sök var en nedrifvande kritik öfver en ro-
man af Rhoda Broughton, hvilken kritik
hon författade vid femton års ålder under
märket Minnie Meagles. Den blef införd i
Newcastle Weekly Chronicle, norra Englands
största och mest ansedda veckotidning, i
livilket blad Gerda Grass sedermera blef
en flitig medarbeterska, i det hon lämnat
en mängd bidrag i form af kåserier, skisser,
poesier, kritiker i olika ämnen, skrifna med
oförskräckt mod, ledig stil och oftast hållna
i den humoristiska genren. Det troddes
länge af tidningens läsare, att »Minnie
Meagles» var en bedagad matrona, rik på lef-
nadsår och léfnadsvisdom, tills de en dag
öfverraskades af att i tidningen se hennes
porträtt, som visade den täcka bilden af
en flicksnärta med fläta utåt ryggen.
Vid sexton års ålder skref Gerda Grass
en dramatiserad berättelse på vers, kallad
»The Spanish Blacksmith» (den spanske sme-
den), hvilken ett år senare utkom på tryc-
ket i West Hartlepool imder hennes förut
begagnade signatur Minnie Meagles. Pressen
yttrade sig enhälligt mycket fördelaktigt
om denna dramatiska dikt, som behandlar
en episod från Napoleons invasion i Spanien.
Innehållet utmärker sig för poetisk fantasi
och målande skildringar, versen är ledig och
mjuk i sin ofta varierande rytm. Musik
har blifvit satt till dikten, och det var me-
ningen, att den skulle uppföras som operett,
något som dock af flere skäl icke kom till
stånd.
Ej nöjd med det beröm tidningspressen
gifvit henne och ännu tveksam om hon på
allvar skulle slå sig in på den litterära ba-
nan med alla dess törnen och dess osäkra
utkomst, beslöt Gerda sig att skicka sin bok
till mr W. T. Stead, då ännu utgifvare af
Pall Mall Gazette, och bad honom om ett
uppriktigt omdöme, då hon sade sig nog
hafva håg och energi, men ej var fullt viss
om, att hennes talang vore tillräcklig att
bana henne väg fram som författarinna.
Svaret kom med omgående och var ytterst
uppmuntrande. Han uppmanade henne ifrigt
att framför allt ägna sig åt den journali-
stiska banan och erbjöd henne därjämte
att blifva recensent för den skandinaviska
afdelningen i hans snart därefter börjande
Review of Reviews, en anställning, som hon
alltjämt innehar. När man läser den en
eller en och en half spalt långa anmälan
— detta är all den plats, som lämnas åt
den skandinaviska afdelningen — i Reviewn,
tycker man kanske, att arbetet är lätt nog.
Men det gäller för recensenten att hvarje
månad läsa igenom de tre skandinaviska
ländernas samtliga tidskrifter och sedermera
göra ett urval och gifva omnämnande af
hvad som kan vara af värde i en eller an-
nan riktning i Norden. Detta sitt arbete
tager Gerda Grass som en samvetssak och
försöker vara en rättvis och opartisk bedö-
mare. Det oaktadt får hon ofta skrifvelser
från redaktioner i Skandinavien, hvilka anse
sig antingen hafva blifvit oriktigt .bedömda
eller klaga öfver, att de alls icke blifvit
omnämnda. När man betänker det starkt
inskränkta utrymmet, som tillmätes henne,
kan man nog inse, hur svårt det måste
vara att göra alla till lags.
Allt sedan Gerda Grass blef medarbeter-
ska i Reviewn, har mr Stead visat henne
en trofast vänskap och ett aldrig svikande
intresse. Flere gånger hafva de personligen
sammanträffat och dessemellan fört en liflig
brefväxling, ehuru de visst icke alltid öfver-
ensstämma i sina åsikter. Vid några till-
fällen af politiska kriser har mr Stead an-
vändt Gerda Grass som sin intervieware.
Vid tiden för Parnell-krisen skickades hon
till parlamentskandidaten Furness i Hartle-
pool, blef afvisad två gånger jämte ett par
manliga intervieware, hvilka rest enkom från
London, men då hon envist infann sig tredje
gången, blef hon till sist mottagen och fann
det själf ytterst komiskt, att hon, en ung
flicka, ännu med flätan utåt ryggen, satt
där och med djupsinnig min och största
allvar resonerade politik med en parlaments-
kandidat. Det var inte utan, att hennes
hjärta klappade häftigt, och hon hade först
svårt att ej låta märka sin blyghet och
osäkerhet. Men snart fann hon sig tillrätta,
och när hon gick, lyckönskade Furness henne
till hennes »framstående egenskaper som inter-
vieware» och tilläde, att han skulle berömma
henne för mr Stead, när han träffade honom.
Endast tvänne gånger har Gerda Grass
besökt Sverige. Första gången var hon vid
fyra års ålder på besök i Gefle med sin
moster, och hennes mest framträdande
minne från den staden är dess konditorier,
dit hon brukade gå in och med den blifvande
recensentens kritiska min fråga, om det
»verkligen var så fasligt godt, det som de
hade i burkarne.» Hvarpå fröknarna i kon-
ditoriet skrattande gåfvo henne prof på
varan, som den lilla damen befanns gilla
till den okritiska grad, att hennes moster
till slut måste sätta en gräns för hennes
allt för täta konditoribesök.
Den andra utflykten till Sverige gjorde
Gerda för fyra år sedan, då hon med sin
moster tillbragte en sommar hos släktingar
i Varberg. Vid återkomsten skref hon för
Newcastle Weekly Chronicle en skildring af
resan och sin vistelse vid badorten, som då
händelsevis hade haft ett besök af konung
Oskar.
För ungefär två år sedan fullbordade
Gerda. Grass en omfångsrik roman, »Phil’
Bawcroft’s son, » hvilken för närvarande på-
går i Newcastle Weekly Chronicle och väc-
ker stor uppmärksamhet. Romanen bjuder
på framstående karaktärsteckningar och spän-
nande situationer; den är en trogen verk-
lighetsskildring, där solsken omväxlar med
storm, kärlek med hat, leende med tårar;
dialogen är ytterst ledig och ofta kvick med
en sann, oöfverträfflig humor. Den skiljer
sig så vidt från de vanliga numera till ord-
språk blifna engelska »miss-romanerna», att
hennes penna blifvit liknad vid Charles
Dickens’. Romanen närmar sig nu sitt slut,
och från tidningens läsekrets hafva en mängd
kritiker ingått, såväl till redaktionen som
direkt till författarinnan, innehållande de
mest entusiastiska loford. Längre fram kom-
mer berättelsen antagligen att utgifvas i
bokform, och det är ju icke omöjligt, att
den också en dag på ett eller annat sätt
kan framträda i svensk öfversättning och
framläggas för den svenska allmänheten.
Måhända skola vi dessförinnan någon gång
blifva i tillfälle att i Idun få läsa en eller
annan liten bit, som flutit ur Gerda Grass’
penna.
Till dess önska vi henne emellertid lycka
och ytterligare framgång både som Skandi-
naviens recensent i Reviewn och som för-
fattarinna samt sända henne genom Idun
vår hälsning och vårt tack.
Elin Ameen.
Ij?
Min tillkommande.
Hon måste vara fin och nätt
Och hafva vackra, dinka händer
Sami vara kvinnlig i sitt sätt
Och kunna le — med egna tänder.
Inunder blonda lockars svall
Helst mörka ögon underbara . . .
Men uti allra värsta fall
Sä kunde de ju blå få vara.
Ty färgen jag ej pockar på,
Om blott de tindra varmt och härligt.
Att kalla, hvassa blickar få
Det tycker jag är rent förfärligt.
Att sladdra bör hon låta bli, *
Men veta väl och lagom tala,
Ty jag blir ondsint och förbi,
Om hon mig jämnt vill söndermala.
Till sir.net bör hon vara ren
Och tåla harmlöst skämt att höra,
Ej rodna för pianoben
Och sig till ett spektakel göra
* Sodan dotta skrefs, liar romanon börjat öfvor-
sätlas till svenska.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
