Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 15 mars 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 i DU N 83
Om så jag friar, kär och het,
Hon får ej dum och tillgjord stamma:
»Jag tror ej ... ati jag rikligt... vet. . .
Del blir visst bäst... att fråga mamma.»
Nej, smyger hon sin hand i min
Och ögonen blott ärligt svara:
Ack ja, visst vill jag blifva din...»
Då må hon gärna orden spara.
E. Tornérhjelm.
Systrar.
«plrogna vänskapsband knytas visserligen ej
sällan under lifvet, men månne något
så starkt och innerligt som det, hvilket för-
enar systrar, som uppriktigt hålla hvarandra
kära? Vi betvifla, att någon senare förvärf-
vad vän lär så som en syster känna vår
karaktär och våra naturliga böjelser. Upp-
fostran kan förändra oss och omständighe-
terna framkalla nya förmögenheter hos oss,
men vårt väsens innersta kärna förblifver
ändock alltid densamma, och näppeligen kän-
ner någon den så väl som en syster. Väl
måste vi instämma i Heines bekanta ord att:
Das schlimmste und das dümmste,
Das trug ich geheim, in der Brust,»
men var det någon, som tilläts en inblick
äfven däri — förvisso icke någon annan än
den förtrogna systern!
Ofta dela kvinnor med andra vänner nöjen
eller sysselsättningar, hvilka närma dem rätt
mycket till hvarandra; men förhållandet till
vänneD, till kamraten, jämfördt med det till
systern, lider likväl af en brist, som ej till
fullo ersättes af något annat: vännerna hafva
icke såsom systrarna — vi tala ej här om
barndomsvänner, hvilka ju af ödet vanligen
rätt tidigt åtskiljas — i hvarandras sällskap
genomströfvat den lustgård, där själfva ogräset
i minnet tyckes oss skönt — barndomens
yppiga lustgård. Just dessa gemensamma
minnen från deras tidigaste år — de må nu
ej alltid vara af oblandadt ljuft innehåll —
bilda systrar emellan varaktigare förenings-
band än de flesta andra, som senare i lifvet
knytas.
Om det i denna det rastlösa arbetets tid,
då till och med uDgdomen måste forceras
och så tidigt dragés in i lifvets allvar; i
denna tid, då äfven den sjukliga »lifsledan»
står på dagordningen, finnes en sann och na-
turlig glädje — riktig lifsglädje! — skall
man ej misstaga sig allt för mycket, om man
söker denna rara gäst, där unga systrar, mel-
lan hvilka tillgifvenhet och öfverensstämmelse
råda, sitta förtroligt tillsammans. I deras
sofrum om kvällen, då de berätta för hvar-
andra dagens små händelser, eller då de
kring förmaksbrasan efter middagen njuta
sin siesta, skall man ännu i dag kunna få
en rätt föreställning om, hvad ursprunglig
munterhet vill säga. Det skrattet är äkta,
det pratet är ej okonstladt eller »till för att
dölja tankarna». Huru lyckliga äro de ej
att för hvarandra, utan fara att blifva miss-
förstådda, kunna omtala hvad som ligger
dem på hjärtat! Hvilken lättnad ligger ej
i att åt närbesläktade väsenden förtro de
motigbeter och förtretligheter, som törhända
mött på vägen, hvilken glädje att åt sådana,
som utan afund kunna böra därpå, meddela
de små framgångar, man rönt! Delad smärta,
half smärta; delad fröjd, dubbel fröjd.
Under tider af pröfning, då sjukdomen tär
på lynne och krafter eller sorg och bekym-
mer pressa, är det emellertid vi intensivast
erfara värdet af en systers trogna kärlek.
Andra händer kunna nog sköta oss under
sjukdomen med lika mycken omsorg, och er-
farna vänner tala lika tröstefulla ord må-
hända, men för oss kännes det likväl på ett
annat sätt, när en syster vårdar och tröstar.
Ja, blotta åsynen af en syster, vi ej sett på
flere år, öfvar ett välgörande inflytande på
både vår kropp och själ, i det den äger för-
måga att för vår inre syn framlocka bilden
af en skönare värld, mättad af vårstämning,
som kommer oss att för stunden glömma
kroppsliga smärtor, glömma att lefnadssolen
gått i moln eller att höststormarna härjat
ungdomsförhoppningarna. Utan öfverdrift kan
det sägas om den kärlek, vi här åsyfta, att
»mycket vatten ej förmår släcka den, ej heller
floden dränka». Den är en källåder till
mänsklig lycka. Yäl dem, som funnit den!
Många se vi emellertid spefullt le åt denna
»blomstermålning». Den erfarenhet, de haft
af förhållandet systrar emellan, är en all-
deles motsatt. Tyvärr måste ock vi instämma
med dem däri, att detta förhållande långt
från alltid är det idealiska och ogrumlade,
vi i några korta drag sökt angifva. Ofta nog
— det kan ej bestridas — blir barndoms-
hemmets fristad förvandlad till en skådeplats
för- afund, tvedräkt och lumpet småsinne.
Starka viljor råka i strid med hvarandra, och
striden föres med en hårdnackenhet, som intet
förmår öfvervinna. Tvister uppstå rörande
lapprisaker, i sig själfva så fullkomligt värde-
lösa och oviktiga, att det i sanning kan väcka
förundran, att de kunnat orsaka vredgade
ord och bittra känslor, och saker af den mest
grannlaga natur, så väl som kännedomen om
ömsesidiga fel och svagheter, gifva anledning
till sårande skämt eller bitande sarkasmer.
Kallsinnighet, ja, rent af ovilja, räckande
hela lifvet ut mången gång, alstras därigenom,
så att de, som af naturen äro bestämda att
för hvarandra mildra lifvets stränghet, äro i
stället de, som kanhända allra mest bidraga
till att göra tillvaron sur och bitter.
I familjer, hvilkas yttre omständigheter äro
och ständigt varit goda, hvilka varit skonade
för olyckor och sorger, är det man företrä-
desvis anser sig ha råd att misshushålla med
den skatt, som här blifvit påpekad, ett ka-
pital, på hvilket det vore godt att — så rik
man för öfrigt än må vara —- kunna draga
ränta lifvet ut; men äfven där det finns obe-
tydligt af detta jordiska goda, där lyckans
växlingar ingalunda äro okända, och där man
alltså kunde vänta att finna mer sparsamhet
i fråga om det goda man har, råder stundom
ett slöseri i detta afseende, som förvånar.
Äfven där kan man möta den beklagliga an-
blicken af systrar, som lefva i ofrid med
hvarandra.
Till ungdomens ursäkt må det dock fram-
hållas, att den ej reflekterar. De unga flic-
korna ha ej tänkt sig, att det »oskyldiga
gnabbet» är så farligt, som det i själfva
verket är, att det tilltager i oroväckande grad,
där det ej stäfjas, samt urartar lätt till något
allt utom oskyldigt. Ej ha de klargjort för
sig, att de genom att gnabbas störa ej blott
det närvarande, utan att de därmed ock be-
röfva sig för framtiden en af de största väl-
signelser naturen beskärt dem. De tro, att
nålsting betyda så litet, och att de små så-
ren läkas så lätt. Allt kan blifva lika godt
igen efteråt, mena de. —- Men o, huru grund-
falskt! Gnabbet är en lika listig fiende, som
den är farlig för kärlek, frid och lycka;
denna fiende har skilt många vänner, många
syskon, många makar åt, och ehuru han ope-
rerar med små medel, når han icke dess
mindre säkert sitt mål. — De ha aldrig be-
tänkt, att missunsamhet och afund äro en
eld, som måste släckas i sin början för att
icke förkväfva själens ädla känslor, och veta
knappt, att hatets och ondskans tistlar och
törnen äro det enda, som uppspirar på den
mark, där denna eld härjande gått fram. De
ha ännu ej kommit till inseende af, att det
oss människor emellan erfordras ett ej ringa
mått af öfverseende, grannlagenhet och takt,
för att ej missförhållanden skola uppkomma.
De fela sålunda snarare i lättsinnig tanklös-
het än med vett och uppsåt och böra ej dö-
mas allt för hårdt.
Men ett gif akt! kunna de därför be-
höfva.
Det är ett i människonaturen djupt rotadt
drag att skatta det ringa, som man äger, ja,
att rent af låta det gå förloradt för sig och
under tiden med sin själs hela åtrå efterfika
en drömbild, som man törhända aldrig skall
hinna, eller hvilken, i det fall att man hunne
den, kanske icke skulle motsvara förvänt-
ningarna eller tillfredsställa fordringarna.
Friaren, älskaren, den blifvande maken står
i ett magiskt ljus för flickans blick. Likaså
det egna hemmet. Att få ett sådant samt
att äga honom, som hon skänkt sin kärlek,
få tillhöra honom, därpå gå hennes diktan
och traktan ut; denna älsklingsidé smeker
och omhuldar hon på tusen sätt och åsido-
sätter och vårdslösar för den tyvärr ej så
sällan det närvarande: föräldrar, hem och
kära syskon.
»Du låter dina skattländer gå bort och
fikar i stället efter Norge,» förebrår Torgny
Lagman Olof Skötkonung, och få äro ej de,
på hvilka dessa ord kunna tillämpas.
»Världen är så kärlekslös, lifvet så hårdt,»
klagar mången och känner sig ensam och
olycklig. Detta låter sig visserligen i otaliga
fall ej bortresonnera; men vill hon, som så
klagar, gå till rätta med sig själf, skall hon
må hända nödgas erkänna, att hon i första
hand själf är skulden till sin öfvergifvenhet.
Månget godt, som Gud ämnat oss till en
motvikt mot skickelsernas stränghet och med-
människors likgiltighet, hafva vi själfva för-
spillt eller liknöjdt förbisett.
Det finns icke så få ämnen till lycka i
världen. Må vi blott ej gå med förbundna
ögon, så skola vi blifva dem varse!
Ellen Bergström.
Oekså ett lidande!
För ldun af J. K.
»AÄndtligen,» — suckade gamla farmor, när hon
klockan tio på kvällen hörde portvakten ute
i förstugan stänga gångdörren med dubbla lås.
Hon reste sig mödosamt och gick fram till en
säng, från hvars kudde ett blekt flickansikte titta-
de fram.
»Nu barn får du ändtligen sofva riktigt godt,»
— sade hon smekande — »nu skall ej den styg-
ga porten slå mera — slå så ofta» — rättade
hon sig dock strax, ty hon var en sanningskär
liten gumma.
Ett drag af lättnad spred sig öfver flickans an-
sikte, hon sträckte litet på lemmarna, vände sig
mot väggen och mumlade ett otydligt »god natt,
farmor», medan ögonlocken tungt slöto sig sam-
man.
Gumman stoppade lacket fastare kring barnet
och stod en stund lyssnande, tills jämna andetag
sade henne, alt det somnat in, då hon återvände
till sin plats vid fönstret.
»Om hon nu kunde få sofva en stund med ro,»
— mumlade den gamla med en blick öfver glas-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
