Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 15 mars 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84 IDUN 1895
ögonen, först varm till barnet, sedan hotande mot
dörren, strax vid hvilken ytlerporlen låg.
Den porten utgjorde ett plågoris för henne och
barnet. Från gatan ledde den direkt in i förstu-
gan, och för att den ej skulle stå öppen och släp-
pa in alla spelande vindar, var den försedd med
en inrättning, som gjorde, att den af sig själfföll
igen efter de ut- och ingående. Och med hvilken
kraft det skedde!
Först rörde den sig långsamt, liksom samlande
in styrka, för att sedan kunna smälla igen med
en skräll, en väldig skräll, som skakade hela hu-
set och isynnerhet hördes in till de två i rummet
närmast intill.
Gamla farmor flög ofta högt upp i vädret af
förskräckelse därvid. Isynnerhet om hon möjli-
gen på eftermiddagen, då det understundom gan-
ska länge kunde vara helt tyst, nickat till litet
grand öfver stickstrumpan, kunde hon blifva helt
förskrämd och börja sucka öfver porten, som skräll-
de så illa.
»Porten är så stygg, så stygg» — jämrade sig
också barnet. »Den är ett stort troll, som bara
vill plåga oss.» —
Men farmor sade, att troll och dylikt otyg icke
fanns i världen. Porten gjorde, Jivad den skulle,
då den gick upp och igen; om han därvid skräll-
de och lät illa, var det människornas fel, som
icke hade hjärta i bröstet att tänka på andra.
Signe teg, men hon hade sin egna mening om
saken. På den tiden, då hon ännu var frisk och
kunde springa omkring och leka som andra barn,
hade hon naturligtvis ej fäst sig vid en sådan
småsak som skrället i ytterdörren, hon hade tvärt
om ibland haft lust alt skratta åt farmor, när hon
bief skrämd, men nu sedan hon blifvit sjuk och
måste ligga till sängs långa stunder af dagen,
plågades hon obeskrifligt däraf.
Medan kroppen var overksam, arbetade tankar-
na så mycket rastlösare, och bland annat gjorde
hon upp för sig en lång historia om porten. Den
var ett troll, som ville henne och farmor illa,
därför passade den på alt slå och skrälla så ofta
den kunde.
Men hon hade naturligtvis sina »vänner», som
ofta gjorde trollets onda anslag om intet. Dessa
»vänner» voro de, som hade för vana att utan
buller draga igen porten efter sig. För dessa män-
niskor, af hvilka knappt någon visste, att hon
fanns till i världen, slog hennes lilla hjäria af
tacksamhet. Den pålitligaste var kaptenen i an-
dra våningen. Ingen kunde väl tänka sig, att han,
som manhaftigt med klingande sporrar kom iitför
trapporna — en skräck för jungfrurna, när de
glömt sopa dem, — kunde vilja gifva sig tid att
försiktigt öppna och stänga dörren, en liten gär-
ning, för hvilken, utan att han hade aning där-
om, ett par tacksamma barnaögon beundrande
sökte uppfånga en skymt af hans resliga gestalt,
när han på bestämda tider gick till eller från
arbetet.
En annan »vän» var mamsell Spira, som re-
gelbundet hvarje morgon med en liten tunn sjal
öfver axlarna smög sig ut för alt skaffa sitt fru-
kostbröd. Hon öppnade aldrig porten mer, än alt
hon nätt och jämnt kunde komma igenom, således
kunde det icke ens blifva fråga om någon skräll.
Vidare hade hon fru Berg och underligt nog
äfven hennes gossar till bundsförvanter.
Signe hade många gånger suttit vid fönstret och
sett och hört, hur deras mamma lärde dem att
gå stillsamt. Lät t. ex. Gustaf porten slå efter
sig, hette det så; »Var det lille Gustaf, som ej
orkade hålla igen porten efter sig. Tänk att alla
i hela huset skola höra en sådan liten stackare
han är, försök en gång till!» Och Guslaf fick gå
ut och in, tills han och på samma sätt alla de
andra fingo för vana, att det kunde ske utan bul-
ler och bång.
Signe önskade innerligt, att många, många an-
dra, både äldre och barn, som gingo där, hade
haft en likadan mamma.
Att direktörens husa, fastän hon »hade sig»
som ett fint fruntimmer bädé med krusadt pann-
hår och annan glans, ändock kunde regera omänsk-
ligt både i trappor och port, det kunde hon nå-
got förstå, ty det var nog som farmor sade: »fina
kläder fås för pengar, men fina fasoner följa ej
med i köpet», — däremot förstod hon icke, att
fru direktörskan själf, som var så svag, att hon
ej tålde maltpiskning före klockan 12, icke blef
sjuk på fläcken, då porten skrällande föll igen
efter henne, och att hon icke brydde sig om att
en annan gång med ett litet tag hindra den från
att föra sådan olåt. Signe frågade farmor härom,
och farmor svarade i liknelse, att när tuppen själf
gal, hör han inte om det är falskt.
Gamla farmor blef allt mera bekymrad. Barnet
blef svagare och låg ofta i balfslummer, ur hvil-
ken det oroligt spratt upp, för hvarje gång porlen
slog. Då blef farmor ond på människorna, som
icke unnade barnet ro, men strax därpå böjde
hon sitt gamla hufvud i blygsel. Ack, knappt nå-
gon visste ju, att det var sjukt. Hade människor-
na bara kommit att tänka på, att någon kanske
led af de dånande slagen i porten, förvisso hade
de då varit så barmhärtiga, att de sträckte ut
handen för att hindra den. —
Ja, hade de blott kommit att tänka därpå, så
hade ju så lätt den pinan kunnat blifva gamla
farmor besparad! Men det är nu så här i lifvet,
att vi både medvetet i vredens och hämndens stund
med ord och gärning förgå oss mot hvarandra
samt äfven, genom bristande hänsyn för andra,
säga ord och begå handlingar, som, utan att vi
ens i vår tanklöshet ana det, kunna förorsaka en
stackars medmänniska lidande.
Det kan ske genom bagateller, icke större än
att vi ovarsamt låta en dörr skrällande falla igen
efter oss. Lika lätt, som vi kunna bespara vår
granne det obehaget genom att sakta draga igen
dörren efter oss, lika lätt skulle det nog också i
andra fall gå för sig. Man kan »göra väl mot
andra» på mångahanda sätt, ett är att gifva, men
ett annat är förvisso att bespara, bespara hvar
andra ömsesidigt, i hvad mån man kan, lidande
och obehag.
&
DufVopna.
Af Iwan Turgenjeff.
Öfversättning fr. ryskan af Elin Scli—y.
f
ag stod på krönet af en sakta sluttande
kulle; framför mig böljade den mogna
rågen — som ett skimrande haf, än i guld
än i silfverglans.
Men iDga vågor skummade fram öfver
detta haf; mgen fuktighet svalkade luften:
ett häftigt oväder var i annalkande.
Rundt omkring mig strålade solen ännu
matt oeh brännande, men där borta öfver
rågfältet hade lägrat sig ett tungt, hotande
åskmoln, som förmörkade horisonten med sin
väldiga massa.
Allt lefvande flydde undan oeh dolde sig
af förskräckelse vid de sista strålarnes olycks-
bådande glans. Icke en enda fågel hördes
eller syntes till; hvar liten sparf hade skyn-
dat att gömma sig. Då och då hördes blott
ett svagt kvitter och ett sakta prasslande
från några enstaka, stora kardborrblad i
närheten.
Så starkt malörten doftade på åkerrenen 1
Jag betraktade den mörka molnväggen . . .
och en känsla, af ängslan grep mig. Må det
då bryta löst, snart, snart! Må blixtar och
flammor slungas fram inför mig, må åsk-
knallarne dåna! Må det hotande molnet
stiga, ’ vältra fram, utgjuta sig — och så
göra ett slut på denna tryckande ångest!
Men molnet rörde sig ej ur stället. Det
hängde fortfarande blytungt öfver den tysta
naturen . . . tycktes endast bli allt tjockare
och mörkare.
Plötsligt var det någonting, som glimmade
mot det entoniga, mörka blå — något rundt,
sväfvande föremål; det såg nästan ut som en
liten hvit duk eller söm en snöboll. Strax
därpå kom en hvit dufva flygande bort
ifrån byn.
Framåt — framåt flög den i ilande fart. . .
och slog ned i skogen.
Så förflöto några ögonblick — alltjämt
samma olycksbådande lugn . . . Men se där!
Nu skymta två dukar fram, två små snö-
bollar hvina blixtsnabbt förbi: det är två
hvita dufvor, som skynda hem med snabba
vingslag.
Ändtligen bröt stormen lös, — och leken
började!
Jag kunde knappt komma hem. :— Vinden
tjöt och rasade ursinnigt, rödskimrande, sön-
derslitna molnflikar jagade fram långt nere
mot jorden, allt rycktes med af stormhvirf-
veln, slungades omkring och öfverhöljdes af
det häftiga slagregnet, som föll ned i lodräta
för stormen vajande strålar; bländande blixtar,
som goto eldglans ut öfver grönskan, genom-
korsade det mörka grå, åtföljda af skarpa
knallar, smattrande som kanonskott . . .
Men på fönsterkarmen, tätt under lider-
taket, sutto två hvita dufvor bredvid hvar-
andra — densamma, som nyss oroligt ilade
bort, och makan, som han sedan förde med
sig hem och kanske räddade.
De mjuka dunen svällde ut — och den
enas vinge hvilade tätt intill den andras . . .
Lyckliga de båda! Och äfven jag kände
en fläkt af lycka vid att se på dem . . .
Men jag var ensam . . . ensam som alltid!
En rationel städning af våra
boningsrum.
Prisbelönad uppsats af Dixi.
(I dm öfver detta ämne utlysta täflingen
har nu det utfästa priset — 25 hr. — efter
samråd ined erfarna husmödrar tilldelats nedan-
stående uppsats af signaturen Dixi, hvilken
snarast behagade uppgifva namn och adress tilt
redaktionen för prisets öfversändande. Bland
de talrika skrifterna funnos för öfrigt rätt
många af förtjänst, och afgörandet har icke
varit så alldeles lätt. Med särskild mention
omnämnes den insända artikeln af Beata Iivar-
dagslag.)
Se där Iduns första pristäflan för år 1895!
Och i sanniug, man kan väl knappt önska
sig ett tacksammare ämne att skrifva öfver
än just detta, ty hvad skulle väl ligga oss
husmödrar mer om hjärtat äu att lära hvar-
andra bästa sättet för dammets förgörande i
våra bostäder och att därigenom i ännu
högre grad än hitintills bereda trefnad för
och bevara hälsan på våra kära i det egna,
väl omsedda hemmet.
Möblementet i ett hem må nu vara huru
enkelt eller praktfullt som helst, dekoreringen
huru anspråkslös eller öfverflödande som möj-
ligt, så finnas hemtrefnad och behag endast
där, hvarest metodisk rengöring och noggran-
het utan allt pedanteri iakttagas.
Dock utan mödor och besvär ingen vin-
ning, så ock här, men mot mödorna sätta vi
plikten och mot besväret ett godt resultat,
hvarigenom vi säkert blifva benägna för ett
försök.
Att i minsta möjliga måtto upprifva och
kringsprida dammet vid städniDg af våra bo-
städer är således det problem, som vi skola
försöka att lösa.
Antag att man har en våning, låt oss gå
medelvägen, på blott fem rum, serveringsrum,
tambur och kök, att dagligen hålla i bästa
skick, så väl hygieniskt som presentabelt, så
börjas denna »förrättning» i det rum, hvilket
först af alla skall begagnas för dagen, salen.
Det är ju dit familjemedlemmarne tåga för
att intaga gemensam kaffefrukost.
Där börjar man med att elda en duktig
brasa, ett riktigt bål, som brinner så, att det
dånar i kakelugnen ; ju friskare eld, dess mindre
dam får man kvar, hvarefter borddukar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
