Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 15 mars 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 IDUN 1895
Från Iduns läsekrets.
»Järnvägsmän» oeh »järnvägskvinnor».
Den unga dam, som af herr F-d-f- intervjuats
och hvars redogörelse för »järnvägskvinnornas»
ställning och förhållanden fått lämna stoff till den
intressanta artikeln i Iduns nummer för den 22
sistlidne februari, har, synes det mig, icke varit
fullt rättvis, då hon yrkat på samma aflöning för
kvinnliga och manliga järnvägstjänstemän.
Man måste vid aflöningens bestämmande taga
tvänne faktorer med i beräkningen, nämligen kun-
skapsfordringarna och det arbete, som utföres.
Jämföra vi nu till en början de fordringar, som
ställas på en man, som aspirerar till den högre
tjänstegraden, kontorsskrifvare, och motsvarande
fordringar på en kvinnlig aspirant, finna vi, att de
äro väsentligt olika. Han måste numera hafva
maturitetsexamen, hon däremot behöfver endast
hafva genomgått fullständigt läroverk för flickor
eller äga motsvarande kunskaper. Hvar och en,
som är det ringaste hemmastadd med våra skol-
förhållanden, vet att skillnaden är stor mellan
dessa två kvalifikationer.
Då nu staten fäster så mycket afseende vid
kunskapsmåttet hos den kvinnliga aspiranten, att
betyget från fullständigt läroverk för flickor be-
rättigar till den högre tjänstegraden med en lön
till 1,800 kr., under det att saknaden af detta be-
tyg gör aspiranten endast berättigad till den lä-
gre graden med en lön af omkring 1,100 kr., kan
man förstå, att staten äfven gör afseende och bör
göra afseende på skillnaden i kunskapsmåttet hos
manliga och kvinnliga tjänstemän. Detta är icke
mer än rättvist.
Gå vi så till arbetet, som fordras af tjänste-
personalen vid statens järnvägar, så finna vi, att
detta heller icke är det samma för kvinnor och
män.
Kvinnorna i den högre tjänstegraden arbeta i
allmänhet på kontrollkontoret i Stockholm. En-
ligt hvad jag från ganska tillförlitligt håll försport,
är deras arbete där af betydligt lättare beskaffen-
het än deras manliga kamraters. De utföra det
mera maskinmessiga och mindre maktpåliggande
arbetet; och därtill kommer en annan sak; hur
många kvinnor kunna täfla med män i säker och
snabb räkning? Arbetet bör betalas efter arbets-
förmåga, och min öfvertygelse är, att det kvinnliga
arbetet vid kontrollkontoret i genomsnitt är värdt
mindre pr timme än det manliga.
I den lägre tjänstegraden framträder skillnaden
ännu mera. Arbetet är där mera mångsidigt och
ofta af den art, att en kvinna icke kan eller vill
utföra det. Hvilket kvinnligt kontorsbifräde vill
t. ex. i ur och skur och midt i natten inspektera
växeln eller på ögonblicklig order begifva sig af
vid hvilken timme af dygnet som helst till en an-
nan station och ensamt sköta den?
Kvinnorna vid statens järnvägar äro befriade
från dylika obehagliga saker liksom från all natt-
tjänstgöring. De erhålla sällan ansvaret att före-
stå någon expedition, utan utföra helt enkelt ett
mekaniskt skrifarbete. Hvem vill då undra på, om
deras aflöning är mindre?
Jag har framkommit med dessa anmärkningar,
icke därför att jag missunnar »järnvägskvinnorna»
förbättrade lönevillkor, ehuru jag bestämdt påstår,
att dessa villkor i närvarande stund ej äro alltför
dåliga i jämförelse med andra verksamhetsfälts,
utan emedan jag ansett rättvisan fordra en gen-
saga mot påståendet, att män och kvinnor vid
järnvägen förtjäna att lika aflönas.
Rättvisa framför allt!
11. G.
Veka känslor — hårda konsonanter.
Antingen är Erny en rätt gammal, bitter ung-
karl eller en ogift kvinna utan kärlek till barn,
som kan tala så förståndigt som i uppsatsen om
»pjollerspråk». Då jag undervisade barn, gjorde
jag samma reflektioner, då det var svårt att lära
ett barn något af ljuden; »Ack, om föräldrarne
ej pjollrat bort barnet, hade jag ej haft ett så-
dant arbete!» Nu öfverraskar jag mig själf med
att i tankarne säga: »Älkade min lilla laling»,
om min systers lilla 3-åriga flicka. Så i tankarne
och till henne själf! Ja, när hon kommer där, i
sin lilla hvila hufva, med körsbärskinder och mun,
kan jag ej med min bästa föresats, vilja och öf-
vertygelse säga: »God dag min kära, lilla flicka!»
Det går ej, det passar ej till den ömma omfam-
ningen och min innerliga glädje, då jag får se
henne; jag måste utropa: »God dag älskling,min
lilla laling» ! (Nej, hu så det ser ut på papperet!
Hvad Erny skall tycka, att jag är dum!) Men jag
tror visst ej, att det låter fult, hvarken för den,
det gäller, eller för den, som kan förstå känslan.
Det är kärlekens språk, långt, långt ifrån bok-
stafsriktigt och rätt, men ack, så ljuft!
AUt urartar ju här i världen, så ock detta:
»Pjollerspråket» varar för länge, talas för ofta,
blir en vana; det får det ej, däremot skola vi
gemensamt strida. Ty ingen kan vara mer rädd
för ett i allmänhet slarfvigt uttal af vårt vackra,
kraftiga språk än jag; men snälla Erny, ibland,
så där! Hör ej alltid på »kärleksspråket» med
så bittra tankar och stor afsky! När känslorna
bli för varma, då äro somliga konsonanter för
hårda. När lilla moster kan tycka så, hvad skola
då ej hela världens mammor tycka! Aina.
Färgaretyranni.
Hos en känd skönfärgare i hufvudstaden in-
lämnades för en tid sedan en hvit ylleklädning,
som var ny och endast en gång användts, näm-
ligen som bruddräkt. I butiken utvaldes en lämp-
lig ljus färgnyans. Färgningen blef emellertid
ojämn. Ännu sämre blef omfärgningen, ity att
lifvets färg, för öfrigt mycket obehaglig, alldeles
skilde sig från kjolens. Då en tredje orhfärgning
dels ansågs skadlig för tygets hållbarhet, dels i
öfrigt ändamålslös, vägrades tillåtelse därtill, och
mail vände sig till fabrikören med anhållan om
öfverenskommelse om någon ersättning för den
fördärfvade dräkten samt färgningsafgiftens åter-
fående. Fabrikören vägrar hvarje uppgörelse och
färgar i stället på eget bevåg och efter egen smak
om tyget i någon slags tegelröd färg och anser
sig härmed hafva uppfyllt allan rättfärdighet.
Då hvarje rättslig åtgärd i dylikt fall torde
vara lönlös torde ej en varning till Iduns läsa-
rinnor vara ur vägen att betänka sig mer än
en gång, innan de lämna präktiga klädningar till
färgning åt personer, som ej ens be om ursäkt
för, än mindre godtgöra sitt slarf. E. H.
Till tjänst åt en »Hårdt pröfvad« meddelas här
nedan ett för många år sedan, bland »småplock»
i en amerikansk tidning funnet:
Reeept på en god äkta man.
Då man iakttagit, alt mången äkta man, en gång
i besittning af alla förutsättningar för en god och
förträfflig make, om ej rätt behandlad, blifvit för-
störd och bortskämd till följd af bristande insik-
ter om, huru med dem bör förfaras, vilja vi med-
dela några råd. En del kvinnor hålla sina män
beständigt i hett vatten, under det att andra låta
dem stelna till is genom att hålla temperaturen
inom äktenskapet under fryspunkten. Somliga
kvinnor fördärfva männen genom sin ifver och ett
oaflåtligt jäktande, medan återigen andra anse dem
böra hela lifvet igenom liksom pickles hållas i
saltlake eller ättika. Sådana fruar servera dem
med harang-sås. Att män, underkastade ett dylikt
förfaringssätt, skulle bli goda och mjuka, är inga-
lunda att antaga, hvaremot de bli synnerligen ut-
märkta, om följande föreskrifter noga efterföljas.
Man tar en stor kruka, omsorgernas kruka kallad,
och den hvar och en god husmoder har till hands, i
denna inneslutes mannen och hålles här under
jämn värme från äktenskapskärlekens eld, som
måste vara bra nog häftig och noga tillses, att den
brinner frisk och klar, men att den framförallt är
konstant. Mannen öfvertäckes med ett lager af
det glädtiga och angenämas kryddor, och i fall man
låter dessa ålföljas af kyssar och andra sötsaker,
bör sådant användas utan all slags offentlighet
samt med varsamhet och inåtta.
En lösning1 à la
Kolumbi ägg i »städningsfrägan».
tycker sig helt visst en insändare biand de 88 ha
funnit, hvilken söker klarera den för så många
husmödrar kvistiga uppgiften — »en rationell städ-
ning af våra boningsrum» — på följande enkla
vis:
»Som man vet, dödas bakterier i allmänhet, då
de utsättas för en temperatur af omkring + 70°.
För att nu kunna meddela de i dammet befintliga,
så hälsovådliga bakterierna denna erforderliga höga
temperatur är väl lämpligaste sättet att söka in-
föra dem jämte dammet i en behållare eller ugn,
uppvärmd till minst + 100° à 200° C.
För att åstadkomma detta synes mig lämpliga-
ste sättet vara att använda en slags pumpinrätt-
ning, som pumpar eller suger upp dammet från
golf, väggar och möbler och genom en mjuk eller
böjlig slang förer dammet in i den upphettade
behållaren eller ugnen. Uppumpningen kau ske
antingen genom en med handkraft (eller i större
våning en motor) drifven sugpump eller ock me-
dels en propellerfläkt, som upptager dammet och
inför det i slangen samt vidare i behållaren.
Klart är att man ej kan tänka sig, att dammet
får stanna kvar i behållaren, och detta behöfs
heller ej, ty endast några ögonblick behöfva bak-
terierna utsättas för upphettuingen för alt dödas
— därför kan man låta dammet passera genom
behållaren och ut i luften, genom ett särskildt
rör, eller i brist däraf, genom kakelugnsröret. Det
damm, som nu passerar ut i fria luften, är gjordt
oskadligt. Ett annat sätt vid dammets afledande
är att det vid passerandet från den upphettade
behållaren, utåt, föres genom en ny behållare eller
ett rör, där så mycken fuktighet tillsättes att dam-
met fastnar å väggarna eller bildar en massa, som
efter hvarje städning kan borttagas ...»
! ! ! Praktiskt och rationelt så det förslår —■ eller
hvad tycka våra läsarinnor?
■å$
Up notisboken.
Norges förnämsta författarinna, fru
Camilla Collett, har den 7 d:s gått ur tiden i den
höga åldern af 82 år. Idun har redan tidigare
bringat sin läsekrets den märkliga kvinnans
porträtt och lefnadsteckning, författad af en hen-
nes landsman, Kristian Winterhjelm (n:r 32, årg.
1892). Vi kunna nu därför inskränka oss till ett
mera kortfaltadt omnämnande af den hädangång-
nas personlighet och betydelse.
Fru Collet var i Norge redan genom sin börd
en historisk personlighet. Hon var nämligen dotter
till en af den norska själfständighetens märkli-
gaste män och syster till skalden Henrik Werge-
land.
1841 ingick hon äktenskap med den framstå-
ende norske juristen och ästetikern P. J. Collett
och uppträdde redan medan mannen lefde som
författarinna. Detta var dock först sedan hon
1851 blifvit änka, som hennes rykte började växa.
År 1855 utkom hennes berömda roman »Amt-
mannens döttrar», däri hon med en kraft och en
oförskräckthet, som väckte samtidens häpnad, drog
i härnad mot konvenans-äktenskapen. Romanen,
som väckte ett enormt uppseende och gaf anled-
ning till ytterst lifliga diskussioner, har lämnat
djupa spår efter sig. Af hennes öfriga, mera
betydande arbeten påminna vi om hennes »Be-
rättelser», »Under långa nätter», »Sista bladen»
och »Från de stummas läger». Under de senare
åren har hon i sina skrifter hufvudsakligen be-
handlat frågan om kvinnans sociala ställning och
varit en af kvinnosakens ifrigaste förfäktare.
Ingen enskild person i hela norden, med undan-
tag af Fredrika Bremer, har gjort så mycket som
fru Collet för att höja aktningen för kvinnans
personlighet och för hennes intelligens och för alt
utvidga hennes arbetskraft till områden utanför
hemmets bestyr. Då konst, literatur och veten-
skap, det offentliga och privata affärslifvets kretsar
nu beredvilligt och med glädje mottaga kvinnans
samarbete, då kvinnorna själfva väckts till insikt
om sin ställning, då lagstiftningen mer och mer
börjat taga hänsyn till hennes kraf och då hela
det bildade umgängeslifvet mellan man och kvinna
reformerats, så hade ingen här i norden fog att
med mera berättigad stolthet tänka på sitt arbete
i denna utvecklingsstrid än Camilla Collett.
Hon sörjes närmast af fyra söner, af hvilka en,
sonen Oskar, är kansliråd och arkivarie i här-
varande utrikesdepartement.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
