Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 15 mars 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895
Teater och musik.
Kungl. operan. I trenne olika uppgifter har, då
detta skrifves, Francesco d’Andrade haft tillfälle
visa de skiftande faserna af sin mångsidiga ta-
lang. Hans don Juan är sedan föregående gäst-
uppträdanden härstädes väl bekant, lika så hans
Vilhelm Tell. Hur olika dessa båda roller än äro,
finner man dock i hr d’Andrades utförande af
dem alltigenom samma helgjutenhet, samma för-
träffliga individualisering. Liksom man i den
förra ej gärna kan tänka sig den öfvermodiga,
sjudande lifsglädjen, det febrila jäktandet eher
nya njutningar och nya offer få ett sannare ut-
tryck, så måste man ock i framställningen af
fosterlandshjälten Tell beundra de olika skiftnin-
garna hos denna karaktär, där man finner, huru
den enkle alpsonen, som i början endast lefver
för sin familj, steg för steg utvecklas till den ener-
giske och oförskräkte fosterlandsbefriaren. Vi äro
nästan benägna sätta hr d’Andrades Vilhelm Tell
framför hans don Juan. Ett så gripande och för-
träffligt spel som i tredje akten af »Vilhelm Teil»
skulle hedrat den störste skådespelare. Och vid
allt detta gör sig naturligtvis den fylliga, malm-
rika stämman förträffligt gällande. Vi kunna dock
ej törneka, att i en sådan roll som Volframs i
»Tannhäuser» — hr d’A:s tredje gästroll — hr
Lundqvists varma och mera välljudande stämma
bättre tränger till åhörarens hjärta. Men äfven i
denna roll lade hr d’A. genom små medel sin
framstående skådespelaretalang i dagen. — Ett
gästspel sådant som detta måste ovillkorligen
hafva en uppfostrande inverkan på såväl de med-
spelande som publiken, och k. operans direktion
förtjänar det största erkännande för anordnandet
af detsamma.
Lady Vilma Halle, förut fru Norman-Neruda,
violinisternas drottning, konserterar på k. operan
nästkommande fredag den 22 dennes.
En Hamletföreställning hade af hr och fru
Engelbrecht anordnats å Kungl. operan i måndags,
och den till sista plats fulltaliga publiken ådaga-
lade tydligt, att det visserligen icke är brist på
intresse från allmänhetens sida, som numera gjort
det stora skådespelet så godt som husvillt i vår
hufvudstad. Tyvärr hvilade öfver måndagens
Shakespeare-afton väl mycket af en amatörföre-
ställnings brister. Hr Engelbrechts Hamlet var
dock en i Here afseenden erkännansvärd presta-
tion, hans deklamation vårdad och spelet be-
härskadt och klart, ehuru det djup, man gärna
vill finna hos en äkta Hamlettolkare, här felades.
Fru Hwasser-Engelbrecht som drottningen tillfreds-
ställde äfven fullkomligt, men de öfriga rollinne-
hafvarne verkade uteslutande sällskapsspektakel.
Fröken Petterssons Ophelia kunde ju passera, men
en Polonius sådan som hr Borgström, en Horatio-
Ringh och hofmännen Paterson och Hellegren
gjorde allt för framgångsrika bemödanden att
vända sorgespelet i löje. Emellertid hyllades hr
Engelbrechts Hamlet med talrika framropningar
af publiken, som tydligen, trots allt, var tacksam
öfver det sällsynta tillfälle, som beredts alt be-
vista en Shakespeareföreställning.
Vasateatern bar för några föreställningar för-
hyrts af dir. Albert Ranft i och för uppförandet
af Ibsens nyaste drama »Lille Evolf». Sällskapet,
som flerstädes i landsorten uppfört detta stycke,
har öfverallt fått de bästa loford för utförandet.
Särskildt briljerar fru Håkansson i Rita Allmers
viktiga roll.
Filharmoniska sällskapet gaf i måndags sin
andra abonnementskonsert i Musikaliska akade-
mien, hvarvid Bachs härliga Matteus-passion ut-
fördes. Det odödliga tonverket gafs visserligen
af samma sällskap för fem år sedan, men vi anse
det vara alldeles på sin plats att då och då låta
publiken förnya bekantskapen med en tonskapelse
af så framstående och så bestående värde. Den
sällsynta musiktillställningen hade ock fyllt kon-
sertsalongen till sista plats. Utförandet leddes af
sällskapets nitiske och skicklige musikanförare,
hr Hallen, och länder såväl honom som de upp-
trädande till all heder. Körerna gingo förträffligt
och de förnämsta solostämmorna voro i så goda
händer som fru Edlings, hrr Sal. Smiths och M.
Strandbergs. Därjämte biträdde fröken Hulling och
hr A. Strandberg. Orkesterpartiet utfördes af
k. hoflcapellet och orgeln sköttes af hr A. Lindholm.
Att ingå i någon närmare redogörelse för det väl-
diga tonverket nekar oss det begränsade utrym-
met. Vi vilja emellertid påpeka, att detsamma
uppföres äfven i afton och då i Östermalms kyrka
under hvars tempelhvalf dess många skönheter
torde ännu mera komma till sin rätt.
IDUN
Oupplösliga band.
Novell för Idun
af
Sylvia.
(Forts.)
»pflffiära, kära Ella,» ropade hon och slöt mig
Mpm intill sig. »Alltfrån den stund då Mag-
nus inte ville ge med sig, så visste jag
hur det skulle gå . . . Jag har inte alls ansett dig
vara bunden vid Gösta oeh därför har jag sökt
vidtaga andra arrangementer för din framtid . . .
detta har kanske varit orätt af mig, men det
har endast varit af välmening, hvilket du nog
förstår. Jag tycker, du själf skulle ha be-
redt dig på . . . nej, nej, jag skall inte tala
mer om detta ämne och fattar mer än väl
att det måste plåga dig . . . o, mon dieu, pe-
tite!» Och hon fick tårar i sina gamla vän-
liga ögon, under det hon hårdt tryckte mina
händer. Men jag tror, alt hon i det hela
var rätt belåten öfver en afgörande brytning.
»Om du inte kan sofva, så tala till mig,»
fortfor hon. »I natt kan jag inte få en blund
i mina ögon.» Och lätt som en fågel flög
hon bort igen, släckte lampan, suckade Ijud-
ligt elt par gånger med några minuters uppe-
håll och sof snart som ett godt barn, medan
jag låg orörlig oeh stirrade i mörkret, allt-
jämnt med en tryckande tyngd öfver mitt
bröst. Ängestfullt frågade jag mig själf, om
det i vår förbindelse å ena sidan endast varit
beräkning med sviken förväntan och å den
andra flicklika svärmerier fulla af dårskap?
Var min känsla för honom totalt död eller
lefde den ännu?
Hade jag trots de bevis jag ägde på Gö-
stas ändrade åsikter, trots att jag hela långa
tiden sagt mig själf att en sådan stund som
denna skulle komma, likväl i grund och bot-
ten icke trott därpå? Hade jag trots allt lik-
väl hållit fast vid det ord vi gifvit hvarandra...
eller var det hela endast ett bländverk?
■ii ,-i:
«:
Med den gryende dagen kommo ej några kla-
rare tankar. Det låg fortfarande något dödt
och tungt öfver mig, som jag ieke kunde bli
kvitt, hur jag än bemödade mig om att vara
rörlig och verksam.
Tant såg emellanåt en smula spörjande
bort till mig. »Sök att återvinna jämnviklen,
kära Ella,» bad hon mig slutligen, oeh kan-
ske på det jag i och för detta ändamål ostörd
skulle få bearbeta min inre människa, var det
som hon icke anmodade mig om att följa med
på den sedvanliga middagspromenaden.
Och jag gjorde verkligen stora ansträng-
ningar för att bli af med denna tungsinthet,
som tryckte mig från hjässan och ned till
fotabjället. Jag målade, jag sökte i tankarna
sammansätta en förtjusande soffdyna med
schattersöm på sammet, och jag tvättade de
otaliga gnistrande glasen i den gamla böh-
miska ljuskronan. Detta klosterarbete var nätt
och jämnt slutadt, då tant kom hem, oeh vi
intogo vår middagsmåltid, hvarpå hon drog
sig undan för att fundera, medan jag fort-
satte att feja och polera i salen, där Lova
emellanåt sväfvade ut och in samt såg snedt
på mig
»Eftersom jag för tillfället inte behöfs,»
sade hon snäft, »så kanske jag kan få kvista
bort till min’ syster ... i förbigående är det
måhända bäst, om jag nere vid Nybroviken ...»
87
»Ja visst,» medgaf jag och skänkte henne
en bifallande nick, nöjd att i fred och ro få
stöka och ställa samt på bästa sätt ordna
mitt inre känslolif. Och som jag oinskränkt
kunde disponera köket, begaf jag mig direkte
dit för att stryka en del hundraåriga, äkta
spetsar, på hvilka tant satte ett högt värde
och hvars renovering hon, som ett bevis på
stort förtroende, hade öfverlåtit åt mig.
»Ar det ni, John?» sade jag möjligtvis en
smula långdraget, då jag efter en häftig ring-
ning på tamburklockan öppnade dörren.
»Om jag kunde förneka min egen person,»
sade han och steg dristigt på, »så tror jag
det skulle vara er till behag, Ella. . .»
»Gå inte in i förmaket. . , tant vill visst
gärna vara ostörd en stund . . . Men järnet!»
skrek jag till och rusade ifrån honom.
»Järnet,» ropade också han samt följde
mig hack och häl, ut i köket. »Är det er
mening att skrämma lifvet ur mig?» frågade
han.
»Jag håller på att stryka ...»
»Det ser jag väl. .. Jag undrar inte på
att Lova sa’, då jag mötte henne, att hon
skulle till Nybron för att köpa ved ... det
behöfs nog, när man brassar på sådär...»
»Sätt er inte på de gamla, dyrbara spet-
sarna,» bad jag, då han hoppade upp på
köksbordet och tog plats midt emot mig.
»Om ni kommer igen om en timma eller så
där vid pass, John, så är tant vaken. Här
är inte trefligt för er.»
»Tvärtom . .. här är alldeles som i ett
dockskåp.»
Häruti hade han onekligen rätt, tack vare
Lovas ordningssinne i förening med den yt-
terst enkla matlagning, hvarmed vi i hvar-
dagslag måste låta oss nöja.
»Men hvad går åt er, Ella?» fortfor han.
1 hans klara blå ögon låg en glimt af upp-
riktigt deltagande, som giorde mitt hjärta godt.
»Har något ledsamt händt?»
»Visst inte,» försäkrade jag och polerade
strykjärnet med alltmer tilltagande ifver.
»Om ni ändå ville ha förtroende för mig . ..
Ni vet ju,» tilläde han halfhögt, »ni vet ju,
hur högt jag älskar er.»
»Låt bli att språka dumheter, John!» bad
jag och vände mig bort. »Jag är inte alls
vid humör ...»
»Det märks nog, men ser ni, däraf hjärtat
fullt är däraf talar ...»
»Det är inte första gången,» afbröt jag,
»som ni briljerar med att vara bibelsprängd.»
»Nu börjar jag känna igen er,» skrattade
han. »Men jag har aldrig förr sett er så if-
rigt sysselsatt. Ni ger er inte tid att titta
upp en gång.»
»Huslighet är en dygd ...»
»Odisputabelt... jag har också aldrig be-
undrat er högre än i denna stund.»
»Det är mig alldeles omöjligt att arbeta,
om ni håller på så där, John ... för resten
har jag inte tålamod att lyssna till edra barns-
liga infall...»
»Barnsliga? ... Ni har i denna slund själf
ett uttryck som om ni vore ett hjälplöst barn,
Ella ...»
»Ett barn på tjugufem år,» framkastade jag.
»Jag är tjugusju,» sade han oeh höjde sitt
hufvud.
»Jag följer,» svarade jag skrattande.
»Lika barn leka bäst,» försäkrade han.
»Alltifrån första stund då ni vände er om i
trappan,» och med den liflighet och glöd,
hvarmed han stundom talade till mig, fortfor
han: »alltifrån första stund jag träffades af
er blick och jag riktigt fick se er, så har ni
03:
51
83 «
03=,
RJ s
® 2
ce 1
G?
<o
£33
CÖ
CD
m
:cö
:g to
T3 O .
g * 3
— o°cS
■.B g 2
2 ; s>
•2’S™
«5 ©
Îît
I
rt w •=
CS co —
«
<©
w
«
on
<D
bs)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
