Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 22 mars 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 IDUN i«yô
WM
Till Wilma Hallé.
Efter en konsert*.
j^^êi rena. toner än jag: aldrig: hörde,
©å. trolska, iiui ] ej förr mitt bjärta rörde.
O, 11 vi Ik:- n skatt Tried alla geétfrrors lottninge,
Da strängars fé, du Triolinens drottning!
Med panna, skuggad lätt af lookens -srågor,
Med blicken blixtrande af snillets lågor,
Hur ädelt lugn inför en tallös skara
Du träder upp att Mozarts konst förklara.
Nu höjes stråken. Hör, o hör! I dalen
Sin ljufva drill begynner näktergalen!
Kaskader sorla, silfTrerkällor brusa,
Chariter dansa och zefirer susa!
O, hTrilken eld i Tråra ådror strömmar!
O sago-srärld, o ljufsra barndomsdrömmar!
Hïad eTrig längtan, hrrilka nattens strider!
Skall seger rinnas? Gryr en dag omsider?
Då dina kinder sig en rodnad röjer.
Likt Sankt Cecilia du blicken höjer.
Knappt stråken rörs, men underbara toner
"Vi lyssna andlöst till från fjärran zoner.
Ånnu en pärlkaskad: dess droppar brista,
Liksom ett stänk förflyktigas de sista.
Ej grenen syns, där Filomela sitter,
Men luften sjunger än af hemligt kizltter.
Ett ljuft farväl på strängen redan ligger,
En ton så vek ännu om lifvet tigger.
Ack nej, han måste dö, du sänker handen,
Och sakta, sakta flyr den ädle anden.
Lotten von Kræmer.
* Äter gästas vår hufvudstad och vårt land af en konstnärinna,
som sedan länge befäst sin plats i svenska hjärtan, violinens er-
kända drottning, Wilhelmina Neruda Norman Halle,, och om tisdag skall
åter hennes stråke förskaffa det musikälskande Stockholm en oför-
gätlig högtidsstund. Idun har en gång tidigare meddelat Wilma
Hallés bild samt en skildring af hennes lif och personlighet, hvarför
vi i dag inskränka oss att som en hälsning och hyllning bringa
den frejdade konstnärinnan följande vackra dikt, som af författarin-
nan ställts till vårt förfogande.
har hört lika mycket sladder ifrån predik-
stolen som ifrån kakelugnsvrån. Skröplig-
het tillhör det ena könet såväl som det an-
dra. Man får ej förutsätta, att mycket ta-
lande utgör ett bevis vare sig för öfverläg-
senhet eller för motsatsen. Många öfverlägsna
män och kvinnor hafva ägt tystnadens gåfva
i hög grad. »Tala är silfver men tiga är
guld,» säger den vise Salomo.»
Hafva kvinnorna förlorat sin
ställning?
»Tror ni, att kvinnorna hafva förlorat den
ställning de engång innehade i kyrkans lif?
I gamla testamentets tider voro kvinnorna
profetissor och folkets ledare.»
»Kvinnorna hafva icke förlorat sin ställ-
ning i väl organiserade kyrkosamfund, såsom
t. ex. den romersk katolska kyrkan. Katol-
ska kyrkan är därutinnan den visaste af
alla, att hon mottager all sorts tjänst. Af-
ven den anglikanska kyrkan har återupp-
lifvat systerföreningarna. Och jag skulle
icke blifva förvånad, om det bevisades, att
kvinnorna nu utföra mera arbete inom kyr-
kan, än de någonsin förr gjort. Skulle jag
tala af egen erfarenhet, så måste det sä-
gas, att jag erhållit ovärderlig hjälp inom
skolan och i flere andra hänseenden af de
kvinnliga kristliga föreningarna.»
»Skulle ni vara villig, doktor Parker, att
erbjuda eder predikstol i City Tempel till
en kvinna?»
»Det är en ära för min predikstol, att
det sista offentliga föredrag, som mrs Booth
höll, blef framsagdt från densamma. Men
lika litet som jag tillåter en man att upp-
träda där blott på grund af sitt kön, lika
litet gör jag det med en kvinna. Jag till-
låter predikan utan hänsyn till könet. Många
kvinnor hafva talat i City Tempel. Jag
har hört dem med djupaste högaktning. »
»Således tycker ni ej, att det är okvinnligt
att tala från en predikstol eller uppträda
på en allmän estrad?»
»Nej, välförståendes, då kvinnan fullgjort
sitt arbete i hemmet. Detta är för mig en
hufvudpunkt. Det är klart, att hemmet
måste skötas af någon. Det är lika så visst,
att mannen icke kan göra det. Hvem skall
då göra det, om icke hon? Jag tror icke,
att en kvinna, som vårdslösar sitt eget hem,
har rätt att figurera på en talarstol.
Jag talar nu om gifta kvinnor och syn-
nerligast om dera, som hafva barn att upp-
fostra. Jag har känt kvinnor, hvilka för-
summade sitt hem för allmänna angelägen-
heter, som intogo sina måltider när som helst
och hade allting huller om buller hemma.
Detta kallade de:
Lågt lif och höga tankar.
Olyckligtvis gjorde de det »låga lifvet»
ganska i ögonen fallande för andra. Yi
måste fasthålla, att allt hvad jag säger till
förmån för de gifta kvinnornas deltagande i
det offentliga lifvet är grundadt på den be-
stämda förutsättningen, att de icke försumma
sin egen familj i afsikt att civilisera kanni-
baler på Söderhafsöarne. När hemmets ar-
bete är fullgjordt och detta har blifvit sä
väl ordnadt, som kvinnliga händer kunna göra
det, låt då kvinnan uträtta, hvad hon kan,
i det allmänna lifvet.»
»Jag tänker, att alla goda kvinnor erkänna,
att deras första plikt är emot hemmet och
familjen — om de äro nog lyckliga att äga
någon sådan — men, tror ni ieke, d:r
Parker, att män ofta vårdslösa sitt hem för
offentliga angelägenheter?»
»Alldeles! Hvad jag nyss sade om kvin-
nor, gäller äfven män. Det finnes män,
hvilka skära stora lagrar i det offentliga
lifvet, men som lämna åt hustrun att uträtta
allt släpgöra i hemmet. Det finnes äfven
män, hvilkas katedervisdom världen godt
kunde undvara, om man i stället visste dem
samarbeta med sina hustrur i att göra hem-
met till hvad ett hem bör vara. Mången man
borde afsäga sig lyxen af att vara söndags-
skollärare och hellre se efter barnen hemma,
medan hans hustru gör i ordning middagen.
Då en ung kvinna har en lysande begåf-
ning i riktning af det allmänna, så borde
hon därom på förhand underrätta unga män,
till den kraft och verkan det kan hafva.»
»Men, ers högvärdighet, det skulle snarare
vara synd om de unga männen, ifall de be-
gåfvade kvinnorna nekade att blifva hustrur
och mödrar.»
»Hvad jag menar är, att ingen kvinna
skulle tillåta sig att ingå giftermål, med
mindre hon vill fullgöra dess plikter. Jag
tänkter nu t. ex. på en af de mest begåf-
vade kvinnor jag känner, mrs Jellaby, hvars
hem — Åh, hvilken ordning där! Men att
höra henne bedja, det är en sublim erfaren-
het. Goda, gamla själ — Om jag hade en
stor sorg, skulle jag gå just till henne och
parsamma
Fruar!
Nylieter i klädnings-, kapp- och kostymtyger
för vårsäsongen hos Hildur Andersson, Stockholm
12 Hötorget 12
Filial: 4 Södermalmstorg 4.
Riks- och AUm. tel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
