Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 22 mars 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 I DU N 93
lägga mitt hufvud i hennes sköt och blifva
tröstad. Men — hon skulle gifva mig mid-
dag först :
Martha före middagen och Maria
efter,
sade doktorn med ett litet muntert skratt. —
»Och den aflidna mrs Booth, hvilket ly-
sande exempel gaf icke hon som hustru och
moder, oaktadt all sin publika verksamhet.
Jag tänker, att jag skulle kunna försvara
den ställning jag intager till kvinnoemancipa-
tionen med mrs Booth såsom mitt enda
vittne.
Och nu ett sista ord rörande kvinnorna och
det politiska lifvet. Att motsätta sig kvin-
nornas rösträtt synes mig helt enkelt vara
en dumhet. Sä länge en kvinna står i spet-
sen för landets regering, är det satt utom
all diskussion och rent af olagligt att säga,
det kvinnor icke fä taga del i politiken.
Drottningen erbjuder det mest lysande be-
vis på, hvad en kvinna kan vara både i
det husliga och i politiken. Jag hade före-
ställt mig, att ett land som regeras af en
diottning, och af en sådan drottning, för
länge sedan borde hafva kommit ifrån det
frivola pratet om, att kvinnan icke bör blanda
sig uti kyrkliga och politiska frågor. »
Iduns läkarartiklar.
I nästa veckas nummer börjas infö-
randet af n:r II i denna värdefulla arti-
kelserie, en synnerligen intressant och
lärorik uppsats: »Om dieten vid sjukdo-
mar i matsmältningsorganen» af doktor
Otto Sandberg.
Sägner.
Berättelse af Hedvig Indebetou.
dien unga grefvinnan hade stannat vid fönstret
cn däruppe i tornrummet. Sedan hon med en
verklig ansträngning lyckats öppna det oklara,
blyinfattade fönstret, stod hon nu lutad mot mu-
ren och inandades i djupa drag den friska sjö-
luften, som strömmade emot henne in i det kval
miga rummet. Hon var hänryckt öfver den utsikt,
som utbredde sig framför henne, och som här
uppifrån tedde sig vackrare än från någon annan
del af slottet. Där nedanför låg först terassen
med de gammaldags klippta buxbomshäckarna,
hvilka begynte vid den höga stentrappan och
sträckte sig åt båda sidor, så att de kringgärdade
de välskötta gräsplanerna med deras modernare
blad och blomstergrupper — längre bort sågos
de vemodiga bängaskarna stå och hänga hufvu-
det, som drömde de om förgångna storhetsdagar
elier hemska sägner, hvarom de hört de gamla
murarna berätta, men förefölllo dock på samma
gång så Ijuft veka i sin späda majgrönska, att
den unga, nygifta husfruns egna känslor stodo i
harmoni därmed. Och bakom de ljusgröna trä-
den låg som bakgrund den dnnkelgröna parken,
mellan hvars stammar sjöns klara vatten fram-
glänste här och där, till dess att den med ens
utbredde sin vida yta därframme, där en bukt
nådde själfva gården. Det var en egendomlig
blandning af forntid och nutid hos hela det gamla
slottet med dess omgifningar.
Grefvinnan erfor i detta ögonblick en liflig
känsla däraf. Hennes intresse för det gamla
herresätet hade stegrats, ju längre hon vistats
här — icke blott därför, att det nu var och skulle
förbli hennes hem, ty såsom sådant skulle hon
kanske föredragit en bostad helt och hållet i nu-
tidsstil, om hon fått välja — men här fanns nå-
got storslaget, vördnadsvärdt, något som tilltalade
hennes känsla för det underbara och hemlighets-
fulla, på samma gång som hon tjusades af denna
leende, alltid ungdomsfriska natur.
Ja, det fanns något underligt, på en gång tungt
allvarligt och Ijuft fängslande hos detta land,
»gamla Sverige», hennes makes hemland, som
nu äfven blifvit hennes. Det var vät icke första
gången hon nu gjort bekantskap därmed; hon
hade ju varit i en hel vinter i Stockholm — och
det var då, som han och hon första gången träf-
fats — men hufvudstadslifvet är sig i viss mån
likt öfverallt. Nu var det med själfva landet hon
skulle bli bekant; och det intresserade henne
vida mer.
Gre’vinnan visste icke själf, hur länge hon
stått där, försjunken i betraktande af den vackra
anblicken, medan alla dessa tankar genomström-
mat henne, då hon plötsligt väcktes därur genom
att dörren sakta knarrade och någon kom in i
rummet. Hon vände sig om.
Den inträdande var en gammal gumma, hvars
långa, magra, oböjda gestalt och vissna anlete
med djupt liggande ögon, lika mycket som hennes
något gammalmodiga dräkt gjorde, att man tyckte
hennes person stå i full öfverensstämmelse med
den gamla byggnaden; och såväl den stora nyc-
kelknippan hon bar vid förklädesbandet som hela
hennes hållning och uppträdande talade för, att
man bär säg slottets gamla oldfru, som tjänat
dess ägare under generationer.
»Grefvinnan här?!» halkade ofrivilligt öfver
hennes eljes vanligen tätt slutna läppar, då hon
nu varseblef sin unga matmoder framme vid den
stora torngluggen.
»Ja, hvarför inte?» sade grefvinnan vänligt och
med en lätt brytning, ehuru äfven med någon an-
strykning af missnöje öfver alt ha blifvit störd.
»Jag måste väl själf söka mig väg till slottets
alla gömslen och irrgångar häruppe, dä du, goda
Brila, inte tyckes vilja bli min ciceron annat än
i dess nedre regioner. Det här gamla tornrummet
tyckes mig vara det mest intresseväckande i hela
huset. Se, hvilka präktiga, antika möbler! —
den där gamla sängen, till exempel, med sitt väl-
diga sängtak och sina tunga sammetsdraperier är
nog minst ett par århundraden gammal!»
Grefvinnan hade slagit sig ned i en stor karm-
stol af ovanlig form, som stod i närheten af fön-
stret och lät sina blickar öfverfara rummet. Det
tycktes ha utgjort någon forntida sängkammare,
fastän en och annan möbel af yngre datum på
senare tider också blifvit undanställd därinne.
Hon tycktes inte märka, att ett moln lade sig öfver
den gamla’ oldfruns ansikte, utan fortfor: »Och
det där stora ekskåpet! — det är ju alldeles för-
tjusande! Hvarför tåter man det stå häruppe?
Det borde renoveras och flyttas ned i matsalen.
— Man känner sig nästan förflyttad ett par sekler
tillbaka, då man kommer in i ett sådant rum
som detta,» tiliade hon, mera talande till sig
själf.
»Grefvinnan borde inte stanna härinne, den
instängda luften är kall, och därtill draget från
fönstret — vårluften är så förrädisk!» sade den
gamla undvikande, men grefvinnan tycktes alls
inle ärna åtlyda rådet, utan fortfor:
»Du, goda Brita, som varit så länge här i slot-
tet, känner nog till mycket af dess historia och
vill berätta mig ett och annat? Ty att ett sådant
här gammalt herresäte från fordom har sin histo-
ria, det är ju en naturlig sak. Ni ha godt om
sådana gamla minnen här i Sverige, det vet jag.
Och jag måste ju ha reda på hvad, som rör mitt
eget hus! Hvems har den här sängkammaren en
gång varit?»
»Järngrefvinnans,» svarade den gamla oldfrun
fåordigt och icke utan tydlig motvilja. Men gref-
vinnan tyckles icke ha lust att taga hänsyn där-
till, utan fortfor med ett intresse, likt det hos en
liten flicka, som väntar att få höra en saga: »Och
hvem var hon? Var hon ättens stammoder?
Jag tycker mig ha hört Erik tala något härom,
me« alliing var mig så nytt, då vi kommo hit,
att jag inte kunde fästa allt i minnet på en
gång.»
»Ättens stamfru,» svarade gamla fröken Brita
med en viss högtidlighet, »var inte hon, utan det
är den gamla damen, som sitter till höger på öfra
väggen i stora porträttsalen.» —
»Jaså! — hon med juvelerna! — ja, nu minns
jag!»
»Ja, det var fältherrns grefvinna.»
»Och ’järngrefvinnan’?» fortfor den unga hus-
frun envist.
»Det var sonhustrun,» svarade den gamla, som
emellertid, på en inbjudande vink af grefvinnan,
tagit plats på en gammal taburett, öfverklädd med
urblekt siden. »Fältherrns son, hennes man, som
var öfverste, for också ut med kungen, men kom
aldrig igen; och se’n styrde och ställde hans
grefvinna på sloltet och egendomen i många
år; — och det var ett regemente det! — Min
farfar, som varit hofmästare här — det var åt
grefve Eriks farfars far — han brukade i min
barndom berätta mångahanda därom; ty på den
tiden gingo ännu många berättelser om henne i
trakten, som nu äro glömda.»
»Men du har säkert inte glömt allt, det hör
jag, min goda Brita!» sade grefvinnan, »och du
skall i mig finna en mycket tacksam åhörarinna.»
— Fröken Brita svarade icke strax, utan satt och
tummade de blanknötta nycklarna med en min,
som om hon icke godvilligt lämnade någon af
dem ifrån sig — allraminst nyckeln till familjens
hemligheter.
»Grefvinnan tillåter väl att jag får dröja där-
med till ett annat tillfälle,» sade hon slutligen, i
det hon steg upp, »ty just nu fordrar ordnandet
af gästrummen nere i flygeln min närvaro.»
»Må vara då!» sade grefvinnan en smula otå-
ligt, »men inte förr än du åtminstone lämnat mig
nyckeln till det stora ekskåpet här! Jag måste
se hvad det innehåller!»
»Det blir tids nog!» mumlade den gamla för
sig själf med en suck, men tiliade högt: »Grefven
själf har den nyckeln!» hvarefter hon aflägsnade
sig så fort hon kunde.
»Så måste jag väl finna mig uli att vänta ännu
två dagar, till dess Erik återkommer från Stock-
holm,» återtog den unga grefvinnan något miss-
lynt, i det hon åter stängde fönstret och gick ned
i stora våningen.
* *
$
»Nu har jag det alldeles klart förmig!» tänkte
grefvinnan, då hon några timmar senare återkom
från en lång promenad ända bort ti‘l torpstugorna
vid skogsbrynet — »den där gamla tornkammaren
måste vara »spökrummet» i slottet! Ty att ett
sådant måste finnas i en sådan här gammal bygg-
nad, det är ju alldeles »naturligt», och det kunde
man tydligt höra af gumman Britas motvilja för
platsen. Jag är öfvertygad om, att hon tror, att
»järngrefvinnan» än i dag bor däruppe! — Nu
fick jag en präktig idé: jag skall sofva däruppe
i natt! Det blir riktigt intressant! Men jag skall
väl något roa mig med, i min ensamhet — —
Det är förfärligt, hvad de här dagarne varit långa,
som Erik varit borta — men så ha vi heller inte
varit skilda förr, sedan vi blifvit gifta! — Och
inte kan jag heller med ens taga hela väldet från
Brita — gumman är nog god som guld, men skör
som glas för hvarje liten stöt. — Och hur skall
jag nu också få henne att berätta heta slottets
historia — berätta den på sitt vis, menar jag, ty
jag ncjer mig inte med bara de torra fakta, som
familjearkivet meddelar. Nej, det är just sägnerna
och »spökhistorierna» jag vill höra! Och sådant
där får jag nog inte Erik att berätta. — Vi ha
för öfrigt så mycket annat att tala om. Det
här liila skogstorpet, till exempel, — föll hon in
i en annan tankegång — som ligger så vackert
därute på udden det måste jag göra Erik upp-
märksam på! Ty det beböfver verkligen byggas
om med det första, och jag är säker om, att Erik
inte afslår det stackars torparfolkets begäran, ty
taket kan ju nästan falla öfver dem hvilken dag
som helst! — Ja, på ett så stort gods som detta
finnes bra mycket att göra och ordna, det förslår
jag redan! Och nog skall Erik finna mitt sinne
vaket för att dela hans intressen! —»
Under sådana tankar hade hon sprungit upp
för trappan och gått in i sina rum för att kläda
om sig efter promenaden. När det var gjordt,
ringde hon på husjungfrun — kammarjungfru hade
hon ingen, hon klädde sig alltid själf och tog
blott föga hjälp med allt som rörde hennes egen
person.
»Sofie,» sade hon till den inträdande flickan,
»bädda åt mig i den stora sängen uppe i torn-
rummet i natt — men,» tiliade hon med en skälmsk
blinkning, »låt inte fröken Brita veta något därom
på förhand !»
Sofie gjorde en häpen min, men lillkännagaf
med en lätt bugning, att hon tillfullo förstått till-
sägelsen och skulle åtlyda den.
Grefvinnan kände sig vara vid ett riktigt spelande
gladt lynne, och kanske hade just den ståtliga
oldfruns varnande tonfall och förmyndarehållning
eggat hennes matmor till motsägelse. Grefvinnan
ville nu inte höra några vidare invändningar och
tyckte därför det var bäst, att fröken Brita ingen-
ting visste i förtid om ett företag, som hon säkert
skulle anse för det djärfvaste vägstycke.
Fröken Brita, som mot vanligheten tillbragt
denna eftermiddag nere i sina egna rum i ena
flygeln, hade verkligen förblifvit i okunnighet om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
