Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 12. 22 mars 1895
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94 IDUN 1895
saken, ända till dess grefvinnan gått till sängs
och den icke stod att ändra. Men icke njöt hon
af någon god sömn den natten, vare sig grefvin-
nan gjorde det eiler icke!
* *
*
När oldfrun följande morgon kom för att önska
sin matmor godmorgon och mottaga hennes order
för dagen, fann hon henne nte på terrassen, glad
och vänlig som vanligt, men något blek.
»Hur har grefvinnan sofvit?» sporde fröken
Brita i ännu högtidligare ton än vanligt, under
det hon betraktade den unga frun med en for-
skande blick.
»Mycket godt,» svarade grefvinnan, »— sedan
jag en gång somnat, men det skedde kanske inte
förr än efter midnatt,» tilläde hon.
Fröken Brita tycktes vänta på en fortsättning,
men då den inte kom, sade hon i dämpad hem-
lighetsfull ton: »Såg grefvinnan ingenting?»
»Det var så mörkt då, att jag inte kunde se
någonting!» sade grefvinnan litet spetsigt, på samma
gång road och rädd att stöta den gamla ifrån sig.
»Men då jag åter vaknade, såg jag —» Hon höll
upp — hon kunde inte neka sig detta lilla skämt
med gumman, som kanske också nu lättast skulle
röja, hvad hon väntat att grefvinnan hade sett.
»Järnfrun? —» sporde den gamla, tagen med
öfverraskning, — »visade hon sig grå eller hvit? —»
»Jag såg solen gå upp!» svarade grefvinnan
med ett glädtigt skratt. »Men,» tilläde hon all-
varligare, då hon såg den gamlas anlete mulna,
jag har märkt att här verkligen finnes spöken i
mitt hus — men jag viil söka bekämpa och för-
drifva dem!»
(Forts.)
*mr
•’■"•’’ÄR’®-*—»
Vänner af tankelekar
uppmärksamgöras på den lilla prisuppgift, hvil-
ken i dagens n:r publiceras på tidsfördrifs-
afdelningen.
Från Iduns läsekrets.
»Rättvisa framför alltI»
Svar till H. C.
Om hr H. C. före nedskrifvandet af sin artikel
i n:r 11 af Idun hade haft den försiktigheten att
kasta en blick i de kongl. förordningar, som be-
stämma kompetensvillkoren för erhållande af järn-
vägåbefattning, eller om han blott dessförinnan
samtalat med någon järnvägstjänsteman angående
saken, så skulle detta ha besparat honom åtskilli-
ga misstag. Vore det nu blott fråga om en en-
skild persons felaktiga uppfattning, vore ju saken
ej så viktig. Men klart är, att då ett oriktigt på-
stående dragés inför allmänheten i en så vida
läst tidning som Idun, så är det en plikt att rätta
misstagen för den allmänhets skull, som däraf
eljes skulle vilseledas. Hr H. C., gifver själf
lystringsordet: »rättvisa framför allt» — liksom
hela hans artikel, vi måste erkänna det, är präg-
lad af en viss vänlig moderation i uttrycken.
Det är därför med en välgörande känsla af lugn,
som man skrider till meningsutbyte med en mot-
ståndare, hvilken å sin sköld förer så ädel devis.
Framför mig ligger den uppsats’ i Idun, angåen-
de kvinnors anställning vid järnvägsstyrelsens by-
rå, till hvilken hr H. G. fogat sina kommentarier.
Är det då verkligen så otydligt, när däri skrifves,
att hvarje kvinna, som söker anställning, skall
förete betyg från genomgånget fullständigt läro-
verk för flickor eller äga kunskaper, som berättiga
till afgångsbetyg från 6:te klassen i de högre goss-
skolorna. Detta eller står där just för att beteckna,
hvad som för manlig sökande utgör kompetens-
villkor. Må vara, att detta kunde sagts omständ-
ligare, men då den ifrågavarande artikeln hufvud-
sakligen afsåg kvinnorna, så ansågo vi antydnin
gen tillräckligt klar. I de högre kvinnliga lärover-
ken läses ju till dels andra ämnen än i gossko-
lorna och till dels större pensa. Det ställer sig
därför ofta lättare för en kvinnlig sökande, som af
en eller annan anledning ej genomgått fullstän-
digt läroverk, att komplettera sina kunskaper med
betyg från 6:te klass af gosskola än att återgå
till den läsplan, som i kvinnligt läroverk följes.
Hon kan då få göra detta genom att taga fasta
på de villkor, som för manlig sökande äro upp-
ställda. Detta till förtydligande af de ofvan cite-
rade orden.
Till oomkullrunkelig stadfästelse åter af den san-
ningen, att ingen studentexamen fordras för man-
lig sökande vilja vi hänvisa hr H. C. dels till:
»Instruktion för Styrelsen för Statens Järnvägs-
trafik», stadfästad af Kongl. M:t den 5 nov. 1884,
§ 36, litt, e., dels till »Tjänstgöringsreglemente vid
Statens Järnvägar,» faststäldt af järnvägsstyrelsen
d. 15 maj 1884, § 2, litt e., där det på båda stäl-
lena heter: »för att af Styrelsen antagas till be-
fattning vid statens järnvägstrafik erfordras–––
— — att förete bevis om eller undergå sådana
kunskapsprof, som styrelsen finner nödiga.» Sty-
relsen har vid de befattningar, som här är fråga
om, nämligen kontorsskrifvare, satt afgångsbetyg
från 6:te klassen såsom minimum af kunskaper.
Delta påbud är muntligt och har först under
allra sista åren följts i regel. Förut gick det än
lättare. Men att närmare antyda detta, skulle föra
oss alltför långt ulom ämnet. Att nu en och an-
nan student befinner sig bland de manliga sökan-
de och då gärna antages, är klart, liksom det
finnes kvinnliga studenter bland de kvinnliga kon-
torsskrifvarne. Exakta siffror utvisande procent-
antalet af studenter vid järnvägen inom båda kö-
nen kan hr H. C. erhålla genom att vända sig
till Iduns redaktion.
Andra punkten i hr H. C:s uppsats rör sig
om det kvinnliga arbetets värde eller, snarare sagdt,
underhaltighet. Ja, därom kan ju hvem som helst
framkasta en förmodan, den ena lofprisande, den
andra underkännande. Men angående detta svara
vi frösteligen : kom hit och se I Om hr H. C. är
mycket tyst och flitig, så går det kanske att kap-
pas med de unga damerna. Vi skola hoppas det
åtminstone. — Men jag vill anförtro hr H. C. en
liten hemlighet. Det har händt — jag säger ej,
att det händer alltid, men det har händt — att då
en herre kommit fram till chefen och lämnat sitt
färdiggjorda arbete, denne svarat: »Har ni användt
så många timmar till detta? Det gjorde fröken
L. färdigt i går på hälften så lång tid.» En för-
underlig, men sannfärdig historia! — Kanske rub-
bar den i någon liten mån, hvad ni så högtidligt
försäkrar vara eder privata öfvertygelse, nämligen
att »kvinnligt arbete är värdt långt mindre än det
manliga.» Jag tänker, att vi komma sanningen
närmast, om vi icke taga vare sig det ena eller
andra könet i klump, utan medgifva, att det fin-
nes förmågor såväl som odågor på båda hållen.
I det ofvan anförda har hr H. C. rört sig på
någorlunda fast mark och så, att man kunnat
upptaga det sagda till diskussion, Men längre
fram ’blir det för galet. »Hvilket kvinnligt kon-
torsbiträde vill» — säges det — »i ur och skur
och midt i natten inspektera växeln eller på ögon-
blicklig order begifva sig af vid hvilken timme
som helst till annan station och där ensamt sköta
densamma?» Bästa hr H. C., för såväl manliga
som kvinnliga kontorsskrifvare vid järnvägsstyrel-
sens byråar finnas inga växlar att inspektera, och
ingen order att midt i natten resa hit eller dit
väntar dem. Allt sådant arbete är öfverlämnadt
åt stationsskrifvare, hvilka tillhöra liniepersonalen.
Dessa tjänster äro hvarken sökta eller erbjudna
ät kvinnor. För öfrigt, att inspektera en växel
som ligger på några få minuters afstånd från
stationsbyggnaden, är då sannerligen ej det tyng-
sta arbete man kan taga sig för. Det är ansvars-
fullt, men det är ej tungt eller svårt. Emellertid
är det nu så, att männen hafva sig detta arbete
anförtrodt tillika med öfverinseendet på stationer-
na, som vi förmoda till dels därför, att den lägre
personalen vid järnvägen är bäst betjänt med att
kommenderas af män. Nej, kvinnorna de få nog
sitta kvar på sina stolar i modiga sex timmar i
instängd och damuppfylld luft hvarje dag. Säg
uppriktigt, hr H. C-, hvilket Iif skulle ni helst
välja, detta att sitta inne hela dagen lång eller
att emellanåt få gå omkring i frisk luft, inspektera
växlar och taga emot tåg?
Dock är det verkligen så, att vid statens järn-
vägar finnes icke mindre än 700 kvinnor anställda,
hvilka i ur och skur stå på sin post och taga emot
tåg. De 700 kvinnliga grindvakterskor, som be-
vaka vägöfvergångar och signalera: banan klar —
tror ni de ha det så bekvämt? Hvilken uthållig-
het, noggrannhet och plikttrohet fordras ej på en
sådan post. En enda försumlighet, och det gäller
mångas lif och lemmar.
Vill ni ytterligare gå öfver till Fogelsta—Wad-
stena—Ödeshögs järnväg, så skall ni där finna en
kvinnlig stationsinspektor (eller — trice) vid Väf-
versunda station. Hon tager emot tågen och skö-
ter alla de löpande gcromålen på stationen. Vid
Hjo—Stenstorps järnväg äger samma förhållande
rum vid Styrshults anhaltstation. Denna kvinnas
man är banmästare och går hela dagen borta på
sitt arbete. Hon har tillika fem barn att sköta,
och man kan stundom få se henne med sin yng-
sta baby på vänstra armen, under det den högra
svänger flaggan. Dessa exempel äro nog för att
bevisa möjligheten af kvinnlig tjenstgöring vid
stationerna. Önskligheten af densamma hafva vi
ju ej här till uppgift att undersöka,
Iduns spalter tillåta ej längre meingsutbyte om
denna sak.
Som en sammanfattning af det ofvan sagda tror
jag vi kunna antaga att det blifvit bevisadt, det
både kompetensvillkor och arbetsskyldigheter äro
lika för män och kvinnor å den plats, där de ar-
beta gemensamt, nämligen såsom kontorsskrifvare.
Fordran på samma lön för samma arbete synes
eder kanske efter denna undersökning ej så orim-
lig som förut. Låtom oss därför förena oss uti
att gemensamt utropa: Alltid lefve rättvisan!:!
F-d-J.
JSff
Ur notisboken.
Camilla Colletts lik afsändes till Stockholm
från Kristania och brändes förliden torsdag i här-
varande krematorium. »Kring båren hade samlats,
utom den hänsofnas anhöriga, några tiotal perso-
ner, bland hvilka märktes österrikiske ministern,
norska statsråden, representanter för Fredrika Bre-
mer-förbundet och Förbundet för gift kvinnas
eganderätt m. fl. Den rika blomsterskörd, som
var upplagd på och omkring båren, bar ett talan-
de vittnesbörd om, huru högt den talangfulla och
varmhjärtade författarinnan skattats i lifvet och
hur djupt hon efter döden saknas af stora kretsar
minnesgoda vänner, beundrare och beundrarinnor.
Från följande enskilda personer och korporationer
hade bland andra sändts minnesgärder i form af
kransar och blommor: Fra h. m. Dronningen,
Henrik Ibsen, Norsk forfatterforening, Det norske
studentersamfund, Norske forfatterinder, Kvindeli-
ge studenter, De norske bildende kunstneres repre-
sentive komité, Hamars kvindesagsforening, Kvin-
destemmeretsforeningens klub, Norsk kvindesags-
forening, Bergens kvindesagsforening, Dyrenes be-
skyttelse, Fredrika Bremer-förbundet m. fl. En
vacker krans med hvita band bar följande in-
skription:
En Tak »fra de Stummes Leir»!
Ved dig vor Læbe fik Lyd. — —
Dit Navn er vor Sag til Seir
En Gang i Nord som i Syd.
Då anstalterna för kistans införande i ugnen
voro vidtagna, nedlades på båren till »erinring
om Camilla Colletts livsgjerning» en praktfull
krans med röda, blå och hvita band »fra Lands-
mænd i Stockholm».
Dessförinnan sjöngs ett par psalmverser. Så
öppnades luckorna med de massiva beslagen, ki-
stan fördes in i ugnen och förbrännelseprocessen
vidtog, allt - under det på orgeln utfördes begraf-
ningspsalmer, såsom »Jag går mot döden, hvar
jag går» m. m.
En löst gåta. Till sistlidne jul utkom i Kö-
penhamn på svenska språket en bok, hvilken både
på grund af ämnet och den talangfulla behand-
lingen väckt mycken uppmärksamhet: »En roman
om förste konsuln.» Den utgör en romantiserad,
högst fängslande skildring ur den store Napoleons
lif, röjande en sällsynt förtrolighet med ämnet.
Gissningarna ha gått vida omkring för att upp-
söka den anonyma författaren — eller författarin-
nan, ty man tyckte sig spåra en kvinnas andliga
bild bakom skildringen — men allt hitintills för-
gäfves ! Nu afslöjas emellertid med ens hemlig-
heten. Författaren till den uppseendeväckande ro-
manen är vår numera i Köpenhamn bosatta lands-
maninna fru Malhilda Mailing, född Kruse, hvil-
ken i midten af 1880-talet gjorde sig bemärkt som
författarinna till de då under pseudonymen Stella
Kleve utkomna novellerna »Berta Funke» och
»Alice Brandt». Under de senare åren har fru
Mailing låtit sin penna hvila, hvadan det varit
helt naturligt att de många gissningarna angåen-
de författarskapet till hennes nya roman varit all-
deles på villospår. Också ligger det mellan hen-
nes tidigare arheten och detta en rent af förvå-
nande litterär utveckling, till hvilken författarin-
nan är att på det hjärtligaste lyckönska.
*
Svenska lärarinnornas pensionsförening
hade här om aftonen ordinarie bolagsstämma å
Extra fln Marsala
(Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid
undersökning af härv. handelskemist befunnen enl. analys
fullgod. Pris kr. 1:25 pr butelj. Finnes endast hos
K. A. Nydahl & C:o
Stockholm, 2 Stureplan 2
Itiks- ocli Allm. telefon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:12 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1895/0098.html
