Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 12. 22 mars 1895
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 IDUN 95
Högre lärarinneseminariets lokal under ordförande-
skap af fröken M. Forsell. Af års- och revisions-
berättelserna inhämtades, att föreningen under år
1894 haft i inkomster 30,160 kr. Utgifterna ha
uppgått till 13,443 kr., hvaraf i pensioner 11,397
kr. och i medel, utbetalade på grund af testamen-
tariska förordnanden, 822 kr. Tillgångarna vid
årets slut utgjorde 345 610 kr. Insättningarna ha
under året uppgått till 15,221 kr. mot 8,306 näst-
föregående år. Delegarne voro vid årets slut 187.
Full ansvarsfrihet beviljades styrelsen, hvars af-
gående medlemmar, fröknarna C. Westling, H.
Myrberg och H. Djurberg, återvaldes, liksom deras
suppleanter, fröknarna M. Svederus och S. Gyl-
lencreuts.
*
Ett silkesslott. Ett vackert prof på svensk
konstsömnad föreligger i en nyligen afslutad, i
silke utförd tafla öfver Sturefors af fru K. Dahl,
f. d. Valdemarsviksbo, känd genom åtskilliga före-
gående arbeten, bland annat ett i samma materi-
al utfördt porträtt af konung Oscar, hviiket förlidet
år var utstäldt i Industripalatset i Stockholm och
äfven af konungen inköptes.
Det nu afslutade arbetet framställer, som sagdt,
en vy af Sturefors’ herresäte i Östergötland med
den palatslika manbyggningen med sina flyglar
mellan grönskande träpartier, speglande sig i Er-
långens lätt vattrade yta. Det om mycken arti-
stisk finess vittnande arbetet är utfördt i schat-
térsöm med silke på sidenatlas, hvarvid den pit-
toreska verkan ernåtts så väl genom det känsliga
valet och sammanställningen af färgerna som ge-
nom det omvexlande sättet att anbringa stygnen
horisontalt, vertikalt o. s. v., i detta slags fram-
ställning motsvarande penselföringen i måleriet.
Då silkets färg ej varit nog för att återge de
erforderliga nyanserna, har artisten genom sam-
manställning af silke af olika kulör åstadkommit
en effekt erinrande om hvad som inom det mo-
derna måleriet praktiserats under namn af optisk
färgblandning.
Det artistiska arbetet är utfördt på beställning
af grefve Bjelke, fideikommissarie till Sturefors.
Teater och musik.
Kungl. Operan. Signor Fransesco d’Andrade har
nu afslutat sitt märkliga gästspel härstädes. Sedan
vi senast skrefvo om honom, har han uppträdt i
ännu ett par uppgifter, hvilkas lösning ytterligare
bekräftat vårt omdöme, att han är den mest fram-
stående dramatiske sångare, som på de senaste
tio åren uppträdt härstädes. Hans tolkning af
narren Tonios roll i »Pajazzo», den ena af de två
nya uppgifterna, sätta vi nästan främst bland den
genialiske konstnärens prestationer härstädes. Först
genom att se och höra d’Andrade i denna roll
får man en rätt uppfattning af densammas inne-
börd. Alltifrån den mästerligt utförda prologen,
som naturligtvis måste omtagas, till de hemska
slutorden -ila comedia è finita» följer man med
andlöst intresse den genialiska framställningen.
Man ryckes ovilkorligen med, och man finner ofta,
huru små medel den verklige konstnären behöfver
för , att åstadkomma en slående verkan. Maske-
ringen är likaledes ypperlig och särdeles karak-
täristisk.
Hvilken kontrast mellan narren Tonio i »Pajazzo»
och den stolte konung Karl den femte af Spanien
i »Ernani»! Man skulle knappt kunna tro, att
samme konstnär vore i stånd att lösa tvänne så
olikartade uppgifter. Visserligen fick man här
endast se tredje akten, den nere i grafhvalfvet,
men den bild hr d’A. här gaf af konung Karl den
femte var synnerligt imponerande, och man fick.
här särskiidt tillfälle att höra hela vidden och klan-
gen af sångarens mäktiga stämma. Att båda nu
nämnda prestationer framkallade det mest entu-
siastiska bifall, behöfva vi väl knappast nämna.
Hr d’Andrades gästspel, för hvars åstadkom-
mande k. operadirektionen förtjänar det varma-
ste erkännande, afslutades i onsdags med »Don
Juan». —
Lady Hallé’s uppträdande å kungl. operan har
framflyttats till instundande tisdag.
K. Dramatiska teatern gifver allt fortfarande hvarje
dag »Madame Sans-Gêne» för fulla hus.
Till regissör och instruktör vid Dramatiska tea-
tern har antagits dir. H. Christiernsson vid Södra
teatern. Ett godt vall
»Lille Eyolf» i Stockholm. För sex fulla eller
välbesatta hus har nu direktör Alb. Ranft med
sällskap å Vasateatern uppfört Ibsens nya stycke,
och publikens intresse och tacksamhet ha därvid
i fullt mått kommit honom till del, om ock en-
tusiasmen för det egendomliga diktverket ej varit
alldeles odelad. Vi ämna så mycket mindre in-
låta oss på någon redogörelse för det mångom-
skrifna skådespelets innehåll, som detsamma förut
torde vara välkändt. för alla våra literärt intres-
serade läsarinnor och vi redan i vårt första num-
mer för i år lämnade ett utförligare referat, verk-
ställdt af Hellen Lindgren. Som vår personliga
mening vilja vi blott — nu efter styckets åskå-
dande — uttrycka, att det ingalunda vinner i
klarhet genom den framställning, dessa aktade
artister gåfvo, och att det mer än de flesta af Ib-
sens senare verk torde verka djupast såsom
läsdrama.
Fru Julia Håkanssons tolkning af Rita Allmers
fängslade i främsta hand intresset och erbjöd ock-
så många glänsande detaljer. Särskiidt kom den
älskande kvinnans hänsynslösa, allt fordrande li-
delse i första akten fram med fullblodig kraft.
Mindre trovärdig blef den snabba sinnesomdaning,
hon enligt »förvandlingens lag» i de två senare
akterna undergår.
Hr Sisennbergs Alfred Allmers hade mycken
värme och värdighet — ja, af det senare helt visst
mer, än hvad förfaltaren själf afsett och hvad
som kunde bidraga till en rätt förståelse af denna
stridiga karaktär. Det fullt riktiga greppet på rol-
len synes han oss alltså icke ha funnit.
Fru Eliasson som Allmers halfsyster Asta ver-
kade väl deklamatorisk och gråtmild. Hr A. Ranfts
Borgheim var en rutinerad prestation, som ej stör-
de, men ej heller riktigt sammansmälte. Men icke
ligger heller Ibsenfacket just närmast till hands
för hans konstnärskynne.
Att göra råttgumman till en sagohäxa ur någon
barnbok, som fröken Magnusson gjorde henne,
bidrar helt visst icke till att höja verkan af denna
egendomliga figurs mystiska ingripande. Förtju-
sande var den lilla framställaren af det lytta bar-
net, eleven Karla Strandberg.
Södra teatern gifver i morgon lördag ett nytt
program, upptagande »Snöyra» och »Bortbytingen».
Hrr Vilh. Stenhammars och Knut Bäcks andra mu-
sikafton äger rum i Vetenskapsakademien i mor-
gon lördag med biträde af grefvinnan Matilda Taube
och konsertmästaren Tor Aulin.
Musikföreningen gifver sin 40:de konsert tisdagen
den 2 april i Musikaliska akademien, hvarvid upp-
föres Händeis oratorium »Josua» med biträde af
fru D. Edling och fröken A. Malmström samt hrr
Sal. Smith, 0. Lejdström och M. Bratbost.
Fröken Tora Hwass gifver sin uppskjutna konsert
nästkommande torsdag den 28 dennes.
Oupplösliga band.
Novell för- Idun
af
Sylvia.
(Forts.)
»Under närvarande förhållanden,» återtog
han efter en liten tystnad, »är det mer än
djärft, att jag vågat se upp till er.. Men,»
här höjde han en smula utmanande sitt huf-
vud. »Men lyckan står den djarfvom bli,
påstår man och . . . och ... ni vet hur högt
jag älskar er . . .»
»Har jag då inte sagt? . ..»
»Visst har ni sagt. . . betänk emellertid
hur kort tid jag har på mig för att söka
förmå er glömma ett gammalt tycke och . ..
och att fatta ett nytt. .. Jag ber er inte nu
om ett afgörande svar, Gabriella . . . eller ens
vågar drömma om, att ni genast skall känna
er beredd att förljufva mitt lif. . . sådant skulle
måhända varit en omöjlighet, om inte den där
andre . .. oss emellan sagdt tycker jag han
varit en formlig åsna ... ja, ni får ursäkta
mig Ella,» tilläde han skämtande. »Om inte
den där andre ställt sig hindrande emellan
oss ...»
Han hade talat på en gång glädtigt och
bestämdt samt syntes för öfrigt icke alls ha
böjelse att som afvisad friare hänga på huf-
vudet.
»Ni måste,» fortfor han, men jag fick emel-
lertid icke reda på hvad han vidare ansåg,
att jag »måste», ty tant öppnade i detsamma
dörren bakom oss samt ropade: »Har du mot-
tagning i köket, kära Ella?»
»Jag har bara varit här för att passa .på,
att hon inte bränner upp fingrarna,» sade John,
som tog ett skutt från bordet.
»Jag blir inte så lätt bränd,» anmärkte jag
samt knep ihop läpparna och gaf honom en
betecknande blick.
»Spetsarna äro som nya,» sade tant och
synade dem mot dagern. »Det är kanske
inte nu för tiden vanligt att se en dam i
Elias ställning utveckla sådana här husliga
dygder, och vi ha ju Lova,» tillfogade hon
med en liten förnäm hufvudrörelse. »I min
ungdom,» fortfor hon leende, »kände man
inte till någon konstlvätt, och man var alltför
rädd om sina dyrbarheter att våga förtro dem
åt ovana händer...»
Spetstvättning var tillfölje häraf helgad ge-
nom välborna generationers aktsamhet och så-
ledes på intet sätt opassande för en af deras
ättlingar.
John borde följaktligen förstå, att min
strängt taget något borgerliga sysselsättning,
icke var påkallad af behofvet, och med en
behaglig känsla af att ständigt kunna bevara
skenet, äfven om man händelsevis skulle finna
oss vid en tvättbalja, slog tant upp dörren
till salongen och inviterade den unge mannen
att följa sig.
Under Johns utgjutelser, hvars ömma ton-
fall på en gång lugnat mig och tilltalat mitt
hjärta, hade elden slocknat i spiseln, all min
verksamhetslust var plötsligen borta, och i ett
slags drömlöst tillstånd utan sammanhängande
tankar stirrade jag förströdd på askhögen, där
några gnistor ännu glindrade fram.
% Ÿ
*
»Några blommor måtte väl Gabriella kunna
ta emot, äfven om hon afskyr mig,» sade
John, då han följande middag räckte mig en
stor bukett af mörka penséer och reseda.
Det var till tant han vädjade med sina ord,
och hon undrade skrattande, hvarifrån han
fått en dylik föreställning om mitt sinnelag
emot honom.
»Elias ögon äro vältaliga ...»
Tant fortfor att småle. Hon var van att
höra oss skämta och gnabbas med hvarandra.
»Hvarför fick jag i går inte se en skymt
af er, förrän jag sa’ godnatt?» frågade han
och lade buketten med en halft knäböjande
rörelse framför mig på ett bord.
»Man är inte alltid disponerad för alt vara
sällskaplig,» svarade jag kort.
Med ett uttryck af otålighet höjde tant lätt
sina axlar. Inom sig undrade hon förmod-
ligen, huru länge denna indisposition skulle
fortgå.
Till följe af denna min sinnesstämning var
det måhända som hon äfven i dag befriat
mig från att vara sig följaktig på middags-
promenaden, hvilken hon mot vanligheten upp-
skjutit en smula för att John skulle få tid
att ledsaga henne. Möjligtvis undvek hon
mig också därför, att hon i tankarna syntes
tillämna mig någon slags öfverraskning, ty
hon häntydde ett par gånger, att hon litade
på sin följeslagares goda smak, och hon gaf
mig härvid ett förstulet ögonkast kanske för
att se, hvad verkan hennes ord gjorde, och
om inte mitt ansikte skulle klarna upp. Stac-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:12 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1895/0099.html
