Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 13. 29 mars 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895 I D U N 99
Stina» och »Lill-Stina» pâ en gäng: »Åh,
där fick jag mig en fet stek — det blir tre
streck, och det är ändå en spader till!»
Och titta på dem! De se icke längre ut
som barn, där de sitta och trumfa. Oro,
snikenhet, lurande förbehållsamhet, skade-
glädje, missräkning och hämndlusta för-
mörka de eljes ljusletta dragen. Saken tages
tydligen på ett otäckt allvar.
Och rätt som det är, slår en liten hand
blixtsnabbt ned på en annan, som är i färd
att infånga en vinst.
»Nej, du, det där kastet va’ inte ditt. . .!»
»Jo du, försök inte!»
»Åh, det är nedrigt, hon fuskar . . .!»
Under det de’ små rofgiriga fingrarne nap-
pas om kortlapparne, flamma kinder eldröda
till hårfästet, öfver barnaläppar flöda hätska,
gemena tillvitelser med månget fult ord i, och
barnablickar ränna in i hvarandra, hvassa
och kalla som stålspjut . . .
När ni från salen hör det där hastigt upp-
stickande, gälla grälet, hvilket ni vanligen
blott ägnar ett förströdt» Sch, barn! Inte vara
osams!» skulle ni i stället gå ut och ta edra
älsklingar i betraktande. Hu! ni känner ej
igen dem; det är som ett vidrigt häxeri öf-
ver dem.
Det behöfver ju icke i hvarje fall gå så
långt, som ofvan antydts, men säkert är, att
ingen beröring med kortleken äger rum, utan
att det afsätter sig något förfulande märke i
barnasinnet. Säg, att det är ett oskyldigt
räknespel; säg, att kortleken ju är ett dödt,
oskadligt ting — den är det i och för sig,
men den mänskliga idén blåser lif i den och
den mänskliga lidelsen lockar fram en mängd
onda andår ur den: girig vinningslystnad,
måhända på ärlighetens bekostaad, kif och
strid, afund och misstänksamhet.
Sådana frön behöfva blott en gång komma
in i ett ungt sinne, så ligga de och gro i
tysthet och kunna till sist gör.i hela karaktä-
ren till ett ogräsland.
Det är något eget med kortleken, han är
den farligaste bland alla påhitt i spelväg.
Sällskapsspelen på kartor, stjärnspel, järnvägs-,
geografiska spel o. d. roa för en afton, för
några gånger, men de ha intet förledande hos
sig, de äro snart uttömda. Andra spel,
bräde, biljard m. fl., kunna alstra en fördärf-
lig passion, men de ha ett negativt godt med
sig: de äro ej tillgängliga i hvarenda vrå,
man bär dem ej i fickan.
Men kortleken ! Den oförbränneliga, så lätt
anskaffade lilla kortleken, på hvilken männi-
skosnillet ödt en alldeles för stor del af sin
uppfinningsförmåga för att göra den till en
outtömlig grufva af olika, intressanta möjlig-
heter och kombinationer — den är och för-
blir nummer ett af allt spelmaterial; är när-
mast till hands och bjuder mest: från och
med svälta räf till och med vira och i oänd-
lighet vidare. Och det illmarigaste draget
hos honom är, att den han en gång lurat sig
i händerna på, den följer han sedan envist,
troget som en kardborre, och söker på allt
sätt göra till sin lydige slaf.
Allt det här om kortleken och dess faror
för de unga torde i mångens öron låta som
pjunkande öfverdrift. Men jag har på in-
vändningar i den riktningen ett svar: med
elden är det bättre att vara för mycket än
för litet försiktig. Eller: i fråga om ett
onödigt tidsfördrif — hvilket ju ändock kort-
spelet är för barn — som så lätt bör kunna
ersättas med andra bättre och som faktiskt
visat sig ha sedligt fördärfvande verkningar,
vore det ock blott konstateradt i ett fall på
hundra, i fråga om ett sådant tidsfördrif,
menar jag, är det bättre, att iakttaga »öfver-
drifna» försiktighetsmått än blott lama eller
inga alls.
Flickorna komma i allmänhet tidigt nog i-
från otyget, men pojkarne taga det minnes-
troget med sig från hemmet till skolan.
Men det är nu icke längre kasino och fem
kort och trumf, nej bevars, det har utvecklats
till »priffe»; den ene lär upp den andre, och
snart är en »fyrkant» bildad, en liten
hemlig »junta», där man skulle skämma3 att
inte spela om pengar.
Det skulle allt klinga som musik i pappas
och mammas öron, om de kunde höra sin
käre son nedre-sjunde-klassistens inbjudning
till kamraterna: »Ska’ vi dra en spader på
mitt rum i afton, gubbar? Jag har punsch
och cigarrer hemma.» Ty dessa saker följa
numera med som oundgängliga och naturliga
tillbehör till nöjet. För sjutton, man kan
väl inte sitta och »torka» vid spelbordet!
»Gubbarne» säga inte nej och inbjuda se-
dermera hvar i sin ordning de andra.
Så går det i ett stulet smygundan termin
efter termin, därvid studier, hälsa, kassa och
moral få sitta allt vådligare emellan för de
oemotståndliga kortlapparnes skull.
Den som haft tillfälle att blicka något
längre bakom kulisserna i den mognare skol-
ynglingens lif, särskildt dens, som vistas utom
föräldrahemmet, skall tyvärr kunna bekräfta
ofvanstående iakttagelser.
Kortspelet gör i tysthet mera ondt bland
vår manliga skolungdom, än den oinvigde
tror. I Stockholm, där mångsidigare och mera
lifaktiga intressen gifva sysselsättning åt sin-
nena och spridning af tanbarne på olikartade
områden, torde faran i det berörda hänseendet
vara mindre för ungdomen. Men i landsorts-
städerna med deras merendels enformiga stiltje-
lif, där slår sig S:t Antonius kortmålare med
förkärlek ned som bofast, välkomnad ej minst
af skolungdomen.
De goda bufvudena undgå på Guds försyn
något så när de värsta följderna och halka
igenom sin examen — men besinna dock, hur
mycken tid och kraft bortödda på ett ovärdigt
»nöje», som kanske därtill för framtiden grund-
lagt en olycklig passion! — De mindre begåfva-
de, hvilkas möjliga framgång först och sist be-
tingas af ett arbete, som icke får bestjälas på
en timme, hur går det med dem, om de rå-
kat i spelets snärjgarn? De förmå icke alls
sköta balansen mellan studiearbetet och de
tidsödande »nöjen» i smyg, där kortleken mer-
endels tronar i midtpunkten såsom »pièce de
résistance». De rekrytera kvarsittarnes hop,
komma hem med omöjliga betyg och äro snart
förlorade för alla vidare förhoppningar.
Förtviflade undra föräldrarne, hvarifrån all
denna lojhet och håglöshet kommit; kunde de
blicka djupare in i de verkliga förhållandena,
skulle de bakom hela sorgligheten upptäcka
— kortleken, den gamla favoriten från barn-
domsåren, af hvilken minnet alltjämt legat
och jäst som en surdeg i det unga sinnet!
Nog har den första impulsen allt för ofta
väckts just af det där »oskyldiga» spelet i
barnaåren !
—• Vid X. högre allmänna läroverk hade
för omkring femton år sedan bland en del
gymnasister bildat sig ett litet hemligt spel- •
sällskap, som mestadels höll till på ett afläg-
set beläget värdshus. Man skulle då och då
spela »priffe», och det skulle bara vara för
rolighetens skull — och vid ett glas punsch
och en cigarr, förstås.
Ungherrarne befunnos till en början i all-
mänhet tämligen klent hemmastadda i »prif-
fens» mysterier, men det tog sig med under-
visning af en och annan, som var alldeles
»fullflugen» genom öfningen i hemmet under
ferierna; och sedan tog sig allt annat i rask
följd. Det blef orgier och spel om pengar
med allt högre stegrad point. Det gick snart
öfver alla gränser för sans och måtta; yng-
lingarne, de flesta söner af välburget folk
och därför betrodda med kredit, skuldsatte
sig till höger och vänster för att betala spel-
och krogskulder och få material till fortsätt-
ning. Så upptäcktes hela historien och skulle
beifras med relegationer.
Då inträffade en katastrof, som inhiberade
den tilltänkta åtgärden, enär den i sin upp-
rörande tragik ansågs innebära nog straft och
varnagel för det ungdomliga lättsinnet.
En morgon sköt sig en af speljuntans med-
lemmar en kula för pannan. Det bland lä-
rare och kamrater allmänt antagna och med
säkerhet riktigt funna skälet var den unge
mannens fruktan att vid terminens slut nöd-
gas möta sin stränge far med bekännelsen,
att han spelat bort öfver femhundra kronor
och i öfrigt på allt möjligt sätt suddat ner
sig i förödmjukande förbindelser — för kort-
lekens skull!
Det är ju att hoppas och förmoda, att blott
ett fåtal, som tidigt fått kortleken i hand, gå
ett dylikt öde till mötes. Men då det kun-
nat gå så med en, med två, tre eller kanske
flere, hvad garanterar dig, att just den där
lille »kortlekande» parfveln, hvars stjärnor
du ingalunda afläst, är skyddad för all fram-
tida fara?
Då saken alltså är oviss och kan innebära
en framtidsfara, hvilken hela den tarfliga, med
en annan bättre så lätt ersatta »förströelsen»
på långt när icke är värd — så hellre bort
med kortlapparne från barnen, bort med dem
som en svärm förförare och olycksstiftare!
Erny.
Iduns läkarartiklar.
ii.
Om dieten vid sjukdomar i mat-
smältningsorganen.
Af D:r Otto Sandberg.
B
^nmodad att för Iduns läsekrets skrifva
i en uppsats inom magsjukdomarnes om-
råde, var jag i början tveksam, från hvilken
synpunkt jag lämpligast borde behandla mitt
ämne, ty att något så när uttömmande behand-
la detta ämne i sin helhet var otänkbart på
grund af det begränsade utrymme, som en tid-
skrifts spalter lämpligen kunde medgifva. Ef-
ter något begrundande gaf Iduns egen titel
mig ett uppslag till frågans lösning. Hon an-
gifver sig såsom ett praktiskt organ för kvin-
nan och hemmet.
Intet syntes mig då lämpligare än att be-
trakta mitt ämne från den sida, som hade
största vikt för Iduns läsekrets, nämligen mag-
sjukdomarnes förhållande till våra födoämnen
och måltider. Jag valde detta ämne så myc-
ket hellre, som det just är kvinnan, hvilken i
sin egenskap af husmoder mer än någon an-
nan kan välgörande inverka på matsmältnings-
organens hållande i godt skick.
Vid sjukdomar i allmänhet spelar dieten en
stor rol, men vid inga andra är en lämpligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
